Natasha Dahnberg Min soldat

Natasha Dahnberg

Min soldat

 

Uppsala konstmuseum 2011

Samtida konst är ett samlingsbegrepp för ett helt komplex av företeelser. Den förefaller vara lika svår att karaktärisera som andra simultant pågående samhällsfenomen och skeenden. Den kan vara bra på att spegla sin tid och sin kultur. Samtidskonsten är ibland aktivistisk och avser att direkt påverka. I andra fall är den iakttagande och kommenterande, den kan hjälpa oss att se fenomen som inte enkelt uppenbarar sig för oss och den kan mobilisera till gemensamt samtal och reflektion.

Natasha Dahnbergs konstnärliga arbetsmetod liknar journalistens och utställningen Min soldat har ett angeläget ämne.  Hon har ett personligt engagemang i utställningens tema. Det har funnits som ett bakgrundsbrus i större delen av hennes liv. Natasha Dahnberg är född 1969 i Moskva i Ryssland. Under åren 1979 – 1989 förde Ryssland krig i Afghanistan och även unga män i Natashas ålder deltog i kriget. Krigets trauma har följt hennes uppväxande generation, många dog och många andra återvände krigsskadade.

Sedan år 2000 har Natasha Dahnberg varit uppsalabo och hon ser nu att svenska soldater rekryteras till fortsättningsstyrkan i Afghanistan. Hon vill undersöka vad som driver dem att åka dit. Hennes undersökning syftar till att närma sig de personliga och privata överväganden som får unga och gamla att ge sig ut i krig. Utställningen består av en serie porträtt av soldater i svenska armén som åkte till krigets Afghanistan under hösten 2010. Porträtt och intervjuer fångar och berättar om soldaternas drivkrafter och förväntningar. Vad har de tänkt att de ska åstadkomma? Hur resonerar de med sig själva och sina anhöriga när de ska gå in i en osäker process? Hon har porträtterat dem i ljudinspelningar och i realistiskt måleri. De är nära men ändå studerade och återberättade av konstnären.

Som en resonansbotten har Natasha Dahnberg även intervjuat ryska soldater som åkte till Afghanistan under 1980-talet. Tillsammans med filmaren och redigeraren Mervi Junkkonen har Natasha Dahnberg skapat ett videoverk där ryska soldater, med sina upplevelser och svar, tycks samtala med de svenska soldaterna i ett skede då de enbart har sina förväntningar och visioner att stå på. Erfarenheten möter här förväntan i en dialog som kan liknas vid den vuxne som vill lära barnet något viktigt och angeläget men barnet kan inte lära sig utan att självt, personligen, erfara detta.

De svenska soldaterna i projektet har samtliga återvänt och en del av utställningen berättar om deras erfarenheter. Deras vittnesmål skulle kanske kunna få oss att lättare förstå vad som pågår i krigets Afghanistan och hur de har fungerat under svåra och farliga situationer. Men troligtvis är det omöjligt att riktigt förstå utan att själv erfara. Det är lika svårt som att förstå ”döden” genom att någon som upplevt den återvänder och delar med sig av sitt vittnesmål. Man förstår ändå inte till fullo förrän man upplever den själv.

Elisabeth Fagerstedt, museichef, curator