Johan Thurfjell
Sweetest Thing
Uppsala konstmuseum
15 oktober – 20 november
2011
Uppsala konstmuseum har äran att
visa konstnären Johan Thurfjell i en separatutställning av större format.
Härigenom skapas möjlighet till fördjupning i, och kanske förståelse för, ett
särskilt intressant och ungt konstnärskap. Verket Goodnight mum, goodnight dad
visades redan 2010 på museet som ett solitärt verk i samlingsutställningen
Swedish Family. Verket, fyra skulpturer av konstnärens familjs sommarhus vid
olika tidpunkter under ett dygn, gav ett kulissartat sken av att dölja en
berättelse med många dimensioner. Det föranledde ett fortsatt intresse för
Johan Thurfjells skapande och nu kan museet alltså öppna utställningen Sweetest
Thing med ett noggrant urval äldre emblematiska verk samt en serie helt
nyproducerade titlar.
Johan Thurfjell är en berättare.
Det är slående redan vid första mötet med honom. Han berättar om sina verk som
om han berättar en film eller en dröm. Allt hänger ihop i trådar; dåtid, nutid,
framtid, person, situation, samhälle och sammanhang. Ändå är det just här, i
det som förefaller vara så enkelt för honom, som han ständigt söker och
arbetar. Han återvänder ofta till barndomen. Det är lätt att se likheter med en
konstnär som Jan Håfström vars omfattande verk ”Den eviga återkomsten” på sitt
sätt söker att iscensätta ett undanglidande förflutet för att personen ska ”bli
till”, hitta en punkt att komma ifrån och en punkt att ta sig till. Det är
också lätt att se en parallell till Ola Billgren vars tidiga verk sökte sätt
att upphäva barriärer mellan det förflutna och minnet av det förflutna liksom
ett sökande efter svaret på hur upplevelserna format det personliga och
mänskliga. De senare verken var mer abstrakta och ”lade sig i vägen” likt
romantikens skuggfigurer som störde sikten och varseblivningen så att
betraktarens egen fantasi och föreställningsförmåga fick ta vid och vara
vägledande. Men tematiken var densamma.
Tankefiguren bakom Johan Thurfjells
utställning Sweetest Thing är att han återvänder till en plats från barndomen
där han och hans kamrater ofta lekte. De var i en ålder då de skrämdes av
otäcka berättelser om t ex Big Foot, snömän, farliga gubbar och annat. I leken
lyckades de skrämma upp sig själva och varandra och hela platsen och miljön
blev projektionsyta för deras gemensamma skräck. I tanken åker konstnären
tillbaka dit med sin son för att spinna ytterligare en tråd. Han vill berätta
för sonen vad han själv upplevde här som barn. Detta är utställningens
utgångspunkt.
Johan Thurfjells verk är
romantiska. Det finns någonting undanglidande och kulissartat över verken. I
målningarna i serien Ghost (2009) liksom i skulpturen Conclusion (2009) är det
uppenbart att det som saknas och är frånvarande i bilden är dess huvudbudskap.
Uppmaningen till oss att fylla i, i kraft av vår egen fantasi och
förställningsförmåga, är tydlig. Bildinnehållet är undanglidande och det är
just samtalet, eller dialogen, kring det frånvarande som allt handlar om. I
verket Prolog (2011) går Johan Thurfjell ytterligare ett steg mot det skenbara
och teaterliknande. Här monteras målningarna i utskurna lager på lager på
varandra. De är platta kulisser där varje skiva lagt sig i vägen för nästa. Om
där finns en löpande stig i landskapet så är den oåtkomlig, man rör sig med
blicken i landskapet som i staccato, man får inte hela berättelsen. Verket
Stage (2011) utgör utställningens klimax med dess kulisser i skala 1:1 som
placerats i rummet som blockeringar. Här tycks minnet, känslominnet, vara än
mer uppbrutet i lösryckta block och distansen mellan verklig upplevelse och
dröm eller teater är påtaglig. I verket kan vi spela ett spel med kulisserna
genom att rummet även återskapats som mindre modell och härigenom blir minnet
en lek som är hanterlig och härmed är cirkeln så att säga sluten.
Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator
Uppsala konstmuseum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar