Johan Thurfjell Sweetest Thing

Johan Thurfjell

Sweetest Thing

Uppsala konstmuseum

15 oktober – 20 november 2011

Uppsala konstmuseum har äran att visa konstnären Johan Thurfjell i en separatutställning av större format. Härigenom skapas möjlighet till fördjupning i, och kanske förståelse för, ett särskilt intressant och ungt konstnärskap. Verket Goodnight mum, goodnight dad visades redan 2010 på museet som ett solitärt verk i samlingsutställningen Swedish Family. Verket, fyra skulpturer av konstnärens familjs sommarhus vid olika tidpunkter under ett dygn, gav ett kulissartat sken av att dölja en berättelse med många dimensioner. Det föranledde ett fortsatt intresse för Johan Thurfjells skapande och nu kan museet alltså öppna utställningen Sweetest Thing med ett noggrant urval äldre emblematiska verk samt en serie helt nyproducerade titlar.

Johan Thurfjell är en berättare. Det är slående redan vid första mötet med honom. Han berättar om sina verk som om han berättar en film eller en dröm. Allt hänger ihop i trådar; dåtid, nutid, framtid, person, situation, samhälle och sammanhang. Ändå är det just här, i det som förefaller vara så enkelt för honom, som han ständigt söker och arbetar. Han återvänder ofta till barndomen. Det är lätt att se likheter med en konstnär som Jan Håfström vars omfattande verk ”Den eviga återkomsten” på sitt sätt söker att iscensätta ett undanglidande förflutet för att personen ska ”bli till”, hitta en punkt att komma ifrån och en punkt att ta sig till. Det är också lätt att se en parallell till Ola Billgren vars tidiga verk sökte sätt att upphäva barriärer mellan det förflutna och minnet av det förflutna liksom ett sökande efter svaret på hur upplevelserna format det personliga och mänskliga. De senare verken var mer abstrakta och ”lade sig i vägen” likt romantikens skuggfigurer som störde sikten och varseblivningen så att betraktarens egen fantasi och föreställningsförmåga fick ta vid och vara vägledande. Men tematiken var densamma.

Tankefiguren bakom Johan Thurfjells utställning Sweetest Thing är att han återvänder till en plats från barndomen där han och hans kamrater ofta lekte. De var i en ålder då de skrämdes av otäcka berättelser om t ex Big Foot, snömän, farliga gubbar och annat. I leken lyckades de skrämma upp sig själva och varandra och hela platsen och miljön blev projektionsyta för deras gemensamma skräck. I tanken åker konstnären tillbaka dit med sin son för att spinna ytterligare en tråd. Han vill berätta för sonen vad han själv upplevde här som barn. Detta är utställningens utgångspunkt.

Johan Thurfjells verk är romantiska. Det finns någonting undanglidande och kulissartat över verken. I målningarna i serien Ghost (2009) liksom i skulpturen Conclusion (2009) är det uppenbart att det som saknas och är frånvarande i bilden är dess huvudbudskap. Uppmaningen till oss att fylla i, i kraft av vår egen fantasi och förställningsförmåga, är tydlig. Bildinnehållet är undanglidande och det är just samtalet, eller dialogen, kring det frånvarande som allt handlar om. I verket Prolog (2011) går Johan Thurfjell ytterligare ett steg mot det skenbara och teaterliknande. Här monteras målningarna i utskurna lager på lager på varandra. De är platta kulisser där varje skiva lagt sig i vägen för nästa. Om där finns en löpande stig i landskapet så är den oåtkomlig, man rör sig med blicken i landskapet som i staccato, man får inte hela berättelsen. Verket Stage (2011) utgör utställningens klimax med dess kulisser i skala 1:1 som placerats i rummet som blockeringar. Här tycks minnet, känslominnet, vara än mer uppbrutet i lösryckta block och distansen mellan verklig upplevelse och dröm eller teater är påtaglig. I verket kan vi spela ett spel med kulisserna genom att rummet även återskapats som mindre modell och härigenom blir minnet en lek som är hanterlig och härmed är cirkeln så att säga sluten.

Elisabeth Fagerstedt

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum