Izabela Knochenhauer Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva?

Izabela Knochenhauer

Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva?

Installationer och målningar

Uppsala konstmuseum 2007

Izabela Knochenhauer är både konstnär och arkitekt. Det tredimensionella rummet och installationen är viktiga som utgångspunkter i hennes konstnärliga arbete. Utställningen Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva? har en undanglidande och drömsk stämning, målningarna och installationerna oscillerar mellan fiktion och realism, mellan abstraktion och konkretion. Den mänskliga fantasin och förmågan att drömma balanseras och omformuleras i utställningen. Ibland når vi även en yttersta gräns för våra drömmar som i den utopiska driften att skapa och uppleva meta-verkligheter; reality, fantasy, fiction. Kan våra drömmar till slut skada sig själva?

Izabela Knochenhauer föddes i Polen 1961 och flyttade till Sverige 1985. Hon utbildade sig till arkitekt och utövade yrket under en tid. Hon bestämde sig senare för att utbilda sig till konstnär och hon tog slutligen examen vid Kungliga Konsthögskolan år 1997. Redan under konsthögskoletiden fick hon bred uppmärksamhet i svenskt konstliv, bl a genom en performance vid vårutställningen på KKH med titeln Krasseklänningar med och till mina väninnor. Izabela Knochenhauer och två medsystrar kom till vernissagen iklädda långa klänningar av säckväv som var bevuxna med levande krasse. Det sägs att publiken bjöds att äta direkt från klädedräkten. Ett intresse för organiskt liv gavs sitt tidiga uttryck här och kanske också det stänk av civilisationskritik i den sarkofagliknande skulpturen Den moderna kroppen som visades under utställningen som tycks följa konstnären som en resonansbotten i det fortsatta konstnärsskapet.

Efter examen vid Konsthögskolan har hon arbetat med måleri, ibland med fotografisk förlaga, ibland med fotografi, skulpturer och installationer. I slutet av 1990-talet arbetade hon med stora målningar i starka färger, gärna med symbolstarka färger som blått och grönt, med makrokosmos och mikrokosmos som tematik. Målningar med påfallande pendelrörelser mellan abstraktioner och föreställande avbildningar, med perspektivförskjutningar mellan litenhet och storhet – allt manande till betraktarens förmåga att fantisera och att reflektera över mikro- och makrokosmos komplexitet. Izabela Knochenhauer visade ganska tidigt fotografier som hon tagit med specialobjektiv, Korsbefruktningar, av kraftigt uppförstorade växtdelar i kalejdoskopiska effekter. Hon visade hur slumpen styr livets utveckling, hur evolutionen är en oändlig rad av tillfälligheter. Hon återkommer ofta till att underförstått mana till insikt om vår brist på medvetenhet i den ständigt pågående samhällsbyggnadsprocessen. Vi kanske inte vet allt som vi bör veta för att kunna fatta de beslut om framtiden som vi gör?

Molekylärbiologi, genforskning, manipulerade djur etc utgör teman som hon flera gånger återkommit till. T ex utställningen Du sköna nya värld, med oljemålningar av uppförstorade gräddbakelser och installationen Med huvudet på skaft, bestående av 500 kålhuvuden på skaft stående i exakta (uniforma) rader vickande och nickande på huvudena eller installationen Innanför och utanför, en laboratoriemiljö med bilder på manipulerade djur med onaturliga kroppar (tvåhövdade, fembenade, mångvingade etc) talar sin tydliga civilisationskritik. Utställningen Engångsrestaurang, uppbyggd av industritillverkat förpackningsmaterial, talar också sitt tydliga språk om överflödssamhället och resursslöseriet. Även om förpackningarna numera är såväl ekologiska som återvinningsbara så löser de inte de egentliga problemen med själva innehållet i förpackningen, menar konstnären.

I början av 2000-talet visade hon en serie porträttmålningar av djur. De målades efter fotografisk förlaga och bilderna såg närmast ut som passfoton. Varje djur framställdes som en individ och ögonuttrycken syntes iaktta sin betraktare. Det var lätt att tolka in och att projicera mänskliga känslouttryck i djurens ansikten. Verken gav oss näring till insikter om relationer, projiceringar och maktförskjutningar. Att se och att bli sedd i en oscillerande pendelrörelse – endast den egna förmågan att tolka och låta sig förflyttas med den imaginära pendylen utgör gränsen för upplevelsen av Izabelas Knochenhauers konstverk. Oscilleringen och hänsyftningen till betraktarens förmåga är också genomgående i hennes konstnärskap.

Utställningen på Uppsala konstmuseum, Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva?, är en logisk följd av hennes tidigare arbeten. Målningarna Sluta inte visades på Galleri Mia Sundberg 2006 och är målade både med oljefärg och med billack. Bilderna kan förefalla såväl abstrakta som föreställande, som mikroskopiska uppförstoringar eller som makrokosmiska landskap. Komplexiteten rör sig som en pendel i en rörelse som inte slutar förrän den egna förmågan sätter stopp för den, då betraktaren slutligen bestämmer sig för att föredra en tolkning före en annan.

Installationerna är nyproducerade och har inte tidigare visats. Spettekakan i jätteformat, som svaret på våra drömmar om tillfredsställelse och begär kan, om man förmår, även övergå i något groteskt och närmast osmakligt. Installationen Halvfull, jättelika såpbubblor som fallit till golvet och bildar ett minerat fält, reflekterar och ger återsken av de immateriella ljuslådebilderna Ögonmått föreställande uppförstorat smågodis. Här rör vi oss över ett minfält av frestelser och lockelser. Vi får anledning att filosofera kring vårt drömmande och våra begär – är de av godo eller ej? Har våra drömmar börjat bita sig själva i svansen?

Elisabeth Fagerstedt

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum