2012, Text till utställning
på Sven-Harrys konstmuseum
BILDPOESI OCH MOTSTÅND
Kristina Eriksson gör inte målningar. Det har hon slutat med
för länge sedan. Hon gör bilder. Eller hellre som hon kallar det: notationer.
Och så gör hon skulpturer. I lera. Ett med tiden nedvärderat material som
befinner sig nära konsthantverket. Eller ett material i förstadiet till, som råämne
i, traditionell skulptur. Kort sagt så finns det något lågmält, tillbakadraget
och opretentiöst i Kristina Erikssons sätt att arbeta. Man kan tolka det som
att Kristina Eriksson helt enkelt ”ligger lågt”.
Så har det inte alltid varit. När hon etablerade sig på den
svenska konstscenen, efter utbildningen på Kungliga Konsthögskolan, möttes hon
med entusiasm och hennes målningar fick ett storartat mottagande. Det gick lätt
för Kristina Eriksson att göra en klassisk konstnärlig karriär. Men hennes
reaktion mot denna hausse av hennes konst, mot ett designat och
kommersialiserat samhälle, ledde in Kristina Erikssons arbete på ett helt annat
spår. Idag skulle man kunna säga att den stora utmaningen ligger i att uttrycka
sig i en mindre uppenbar form, att arbeta ”rhopografiskt” d v s att formulera
det storslagna i det till synes meningslösa. En annan utmaning finns i att söka
närhet, äkthet och intuition.
Vid några tillfällen har Kristina Eriksson formulerat sig
kring motiven till sitt nuvarande arbete och varje gång betonar hon bristen på
design och utseende. Hon vill inte briljera med en skicklighet eller
återupprepa tidigare framgångar, från den tiden då hon fortfarande målade. Hon
söker, ärligt och genuint, uttryck som är helt uppriktiga, som har en
motsvarighet i henne själv och som motsvarar hennes kropp och hennes psyke. Hon
vill arbeta fram en konst som har sin egen integritet. Om arbetet med leran har
hon bl.a. sagt att ”Det var skönt att arbeta med händerna, skulpturerna säckade
ihop, de blev som de blev, de kan inte kritiseras – de har sin integritet”
I Torsten Anderssons bok Mellan
språk och person finns en differens (2008) är det första kapitlet tillägnat
Kristina Eriksson. Kapitlet heter Kristina.
Han beskriver hennes arbete som en fortlöpande förlossning utan början och utan
slut och han skriver om hur skulpturerna motsvarar hennes egen kropp, hennes
vikt och hennes temperatur. Det är en beskrivning av en konst utan just
differens mellan språk och person, en konst som inte söker formulera budskap.
Kanske kan man tala om Kristina Erikssons motiv som ett
sökande efter att formulera en slags ur-konst, eller ett förstadium till konst.
Peter Cornell skriver i boken Saker (1993)
om naturtillståndets kaos och om ett tillstånd innan människan börjar
reflektera, en plats där hon är ohjälpligt sammanflätad och sammanblandad med
världen. Man kan uppfatta Kristina Erikssons arbete med de keramiska skulpturerna
som en strävan att nå en punkt, en nollställdhet, som infinner sig före
reflektionen. Ett sökande efter fenomen så som de råkar visa sig för henne. Som
ett uppenbarande av, och förlängning till, av hennes egen kropp, mentalitet,
tänkande och relationer till omvärlden.
De brända keramikskulpturerna, klumparna, har under en tid
lämnats åt sitt öde och till naturens påverkan. De har förvarats i ett trasigt
växthus på gården Solvändan i Benarp där Torsten Andersson levde. I
växthusmiljön ligger det nära till hands att se dem som stenar. Här finns
slumpen med som aktör och konstnären har släppt sin kontroll. Hennes tidigare
skulpturer har ibland haft vagt kroppsliknande referenser men ”klumparna” har
kopplingar till natur och naturkrafter.
Det är i avsaknaden av design och budskap, kommersialism och
inställsamhet och med sitt motstånd mot att vara till lags och göra den
förväntade konsten som Kristina Eriksson tangerar andra konstpolitiska
aktioner, eller motrörelser, från konsthistorien. Torsten Andersson jämförde
Kristina Eriksson bl a med dadaisten, poeten och skulptören Jean Arp
(1886-1966). Han var en av grundarna till dadaismen (1916). Dadaismen
manifesterade en samtida protest mot konstens inlemmande i sociala hierarkier.
Man kan också säga att dadaismen var den första medvetna brytningen med en
borgerlig kulturell identitet. I protest mot den utseendefixerade estetiken
påminns vi också om motrörelser som minimalism, konceptualism och Land Art. Det
finns även tydliga paralleller till den danskfödde konstnären Kirsten Ortwed
som är född samma år som Kristina Eriksson. Hennes konceptuella skulpturer är
inte heller inställsamma, de är mer av visuella gestalter i mentala rum och
framställs ibland som ”motformer” till sig själva. Kristina Erikssons skulpturer
blir till genom slumpens och materialets egen natur.
Bilderna omskrivs i allmänhet som dråpliga, roliga och
vardagliga. De har kommit till som dagsnoteringar i ett ritblock, som
minnesbilder eller impulser. I vissa fall har bilderna påförts korta poetiska
texter. Bilderna och texterna befinner sig nära konstnärens oreflekterade
intuition. Texterna ger intryck av att ha skrivits ned i all hast, utan
reflektion kring språk eller stavning, som tankestoff ur en pågående pendlande
dialog. Som om det är bråttom att få tanken på pränt innan den flyr. Kanske
talar hon med någon i sina tankar, kanske har någon sagt något som har etsat
sig fast i hennes minne, något som hon inte kan släppa taget om. Sammantaget
framstår texterna som överraskande slagkraftiga i all sin lågmäldhet. De känns
närgångna och ger en ingång till Kristina Erikssons tänkande till hur hennes
omgivning och relationer påverkar henne och hennes mekanism. Hennes bildpoesi är små mikrodraman, de utspelar sig på
gränsen mellan henne själv och hennes omgivning, i huden, eller snarare i
kroppens och psykets membran.
Du sa att jag var
snusförnuftig och du ville föra samtal på en intellektuell nivå angående
borgerlighetens bordsskick och eventuella svårigheter det kommer att innebära
för prinsessan Victorias kille
Du grävde dig upp från
djupet av din brunn till botten av min
Mörkret blev ett
tillstånd och såret läkte inte det förblev öppet och det gick att leva med
Bilden av Kristina Erikssons konst kan förefalla komplex och
sammansatt. Upplevelsen pendlar mellan fascination och motstånd, uttrycken bär
samtidigt på världsbildsförskjutande utsagor, fnittrande humor och brist på
inställsamhet. Här finns ett sökande efter sanning och äkthet som letar sig
tillbaka till tidig modernism. Kristina Eriksson förmedlar ett sökande efter en
osentimental och direkt konstnärlig praktik utan omskrivningar som dessutom,
och samtidigt, är både politisk och personlig. Det är en fasetterad och
tankeväckande konst som vi ställs inför, den skaver och lämnar oåterkalleliga
och intressanta spår.
Elisabeth Fagerstedt
Konstvetare/museichef
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar