Katarina Löfström

Katarina Löfström

Uppsala konstmuseum 2008

Katarina Löfström är en uppmärksammad konstnär med musik, ljus och bild som medium. Hon har en bakgrund i reklam- och musikvideobranscherna och hon använder ofta musik som utgångspunkt för att arbeta med visuella uttryck. Hennes måleriska och suggestiva videoverk och hennes lysande skulpturer har såväl koppling till ljusfenomen på natthimlen som till kända filmer ur main-streamkulturen. Uppsala Konstmuseum visar hela den bredd och mångfald som präglar Katarina Löfströms konstnärskap. Här presenteras flera animationer, nya skulpturer och en väggmålning som producerats för utställningen samt en dokumentation av det stora offentliga arbetet Coloratura, 2007 placerat mitt i Uppsala.

Som tidigare producent av reklam- och popmusikvideos är jag van vid att kommunicera budskap på väldigt kort tid, ibland så kort tid som 30 sekunder. I mitt eget konstnärliga arbete försöker jag, å andra sidan, att vara icke-berättande, icke-läsbar i lingvistisk mening. I mina senaste filmer har jag dock använt några metoder hämtade från popmusikvideos, t ex att använda ett musikstycke som utgångspunkt som jag vidareutvecklar visuellt.

Filmerna är loopade utan egentlig början eller slut och den enda nedtecknade ledtråden till verken är själva titeln. Jag menar att titeln är nödvändig för verket, inte för att skapa förståelse av det utan för att skapa en plattform för associationer på samma sätt som ett musikstycke kan ha en titel men ingen text.

Ur Katarina Löfströms programförklaring 2007

Det offentliga verket Coloratura utgör en fast utsmyckning i det nybyggda Konsert- och kongresshuset i Uppsala, ritat av Henning Larsen Tegnestue (Danmark). Verket är ett ljuskonstverk som visualiseras och aktiveras av pågående konserter i huset. Verket Coloratura består av 432 lampor som löper som en fris runt byggnaden längs med hela dess glasfasad på plan sex och fungerar som ett interaktivt ljusspel. Inne i huset är mikrofoner utplacerade i konsertsalarna. Dessa plockar upp det ljud som för tillfället genereras i huset och förmedlar det via ett datorprogram vilket tänder och släcker lampor i ljusraden så att ljusskiftningar skapas. Uppsala konstmuseum har dokumenterat verket så att ljus och ljud kommer att kunna upplevas simultant vilket inte är möjligt i annat fall.

På Uppsala konstmuseum visas bl a animationen, Little Star, 2006, utgår från de redan abstraherade islamska mönstren från Alhambra. Stjärnmönstret har senare brutit sig ur filmen, överskridit sina ursprungliga gränser och spritt sig till att bli nya verk, väggmålningar eller printar. De geometriska formerna, stjärnreferenserna och oändlighetsperspektivet skapar konnotationer till både talmystik à la de försokratiska Phytagoréerna, som ju också kopplade matematiska formler till både ljus och ljud, samt till så skilda konstnärskap som Hilma af Klint och Viking Eggeling. Steget till det surrealistiska, esoteriska och mystiska är inte långt – även om det i verken i sig inte återfinns någon mysticism eller surrealism. På Uppsala konstmuseum har Little Star brutit sig ur sina tidigare ramar i form av en väggmålning.

Verket Twin Peaks, 2006, som pryder vernissagekortet refererar också till filmens värld då den består av en dubblering och vridning av den välkända logotypen för Paramount Pictures. Den lilla vridningen och dubbleringen av symbolen gör att det som är välbekant får en helt ny betydelse. Att den nya bilden påminner om ett Rorschach-test för också tanken på hur vår perception och psykologiska inställning påverkar hur vi upplever världen omkring oss – precis såsom filmens värld kanske mer än någon annan konstform idag påverkar hur vi uppfattar vår omvärld och hur vi agerar i den.

Verket Secret Garden, 2008, består av två speglar som placerats mitt emot varandra och som därigenom konstant återspeglar varandra – också det i ett ständigt kontinuum. Tankarna går lätt till Alice i Underlandet och hennes upplevelser. Lockelsen till det drömlika och surreala är också märkbar i ljusskulpturen.

Bow, 2006, en replika av dekoren från en scen i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now Redux”. Självfallet behöver man inte ha sett filmen för att ”förstå” verket – Löfströms verk är sällan något man tar till sig med förnuftets hjälp. I arbetet med Bow har Löfström använt sig av en liten del av en rekvisita från en film för att skapa ett helt nytt verk. Bow består av blinkande lampor på en halvcirkulär metallform som blinkar rytmiskt och som återfinns i en scen i filmen där huvudpersonerna befinner sig i djungeln och erfar en absurd och surrealt glittrig Playmate-show, direkt efter en allvarlig eldstrid. Ljusriggen har lösgjort sig ur filmen, och får en chans att tala i egen sak. Lampornas blinkande sken påverkar ofrånkomligen hela rummet den befinner sig i.

I utställningen återfinns också två andra ljusskulpturer, Rosario (Eyes Open – Wide Awake), 2008, och Loop (The End), 2006. Verket Loop (The End) består av en ljusslinga med röda glödlampor. Lamporna blinkar med morsekod ut orden ”The End”, som är titeln på ledmotivet till Apocalypse Now Redux, framfört av The Doors. Det repetitiva dyker alltså upp igen här som en viktig ingrediens. 

Elisabeth Fagerstedt

museichef