TONY MATELLI

TONY MATELLI

Amerikansk hyperrealism och civilisationskritik

Uppsala konstmuseum 2008

Tony Matelli är en av vår tids främsta samtida konstnärer med häpnadsväckande hyperrealistiska skulpturer och med såväl personliga som politiska ”underdog”-perspektiv på den samtida civilisationen. Under de senaste 10 åren har hans installationer, tablåer och skulpturer fått världen att självreflektera och se det som oftast är borglömt, förträngt eller oönskat, inkluderande våra egna misslyckanden och fel.  Allt i en anda av såväl humor som allvar.

I make work that speaks of the need and the frustration of trying to locate oneself within an already set world. My work frequently depict sthings finding waywards means of survival.

Tony Matelli producerar en installation Abandon i Uppsala konstmuseums lokaler. Abandon består av realistiskt skulpterat ogräs i en mängd som kan få den ambitiöse odlaren att kapitulera. Installationen är också en hyllning till ”outsidern”, till den oönskade livsformens kamp för överlevnad, en uppmaning till civil olydnad och till motstånd mot att följa regler.

Museet visar ett nyproducerat verk i serien Sleepwalker, en kvinnlig sömngångare, i samverkan med en äldre (manlig) skulptur. Hos Tony Matelli representerar sömngångaren entransformation mellan ordning och oordning, ett psykologiskt tillstånd av att vara både närvarande och frånvarande, ett ingenmansland där var som helst kan hända. Skulpturen Stray Dog föreställer en herrelös hund som också är en ledarhund för blinda. Den vandrar på borggården sökande efter sin frånvarande och behövande ägare. AncientEcho, den uppkastande chimpansen, representerar människans närmaste genetiska kusin. I våra försök att både förmänskliga och att infantilisera djuret uppstår friktion, en blandning av alienation och humanitet. Tony Matelli återkommer till chimpanser som i hans konstverk ofta utsätts för krig, våld, grymhet, sjukdom, kultivering o s v. Fuck it, Free Yourself handlar om vårt förhållande till pengar och till konsumtion. Fucked Couple är en stor och komplex installation föreställande en kvinna och en man som bär upp sina motgångar i ett kölvatten av uthållighet och kärlek. House of Cards är också ett helt nytt verk som uruppförs på Uppsala konstmuseum.

 Tony Matelli är född 1971 i Chicago. Han bor i New York.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator

r a k e t a & friends

 r a k e t a  & friends på Uppsala konstmuseum

2 februari – 9 mars 2008

”HOW TO BUILD THE MISSISSIPPI RIVER IN YOUR OWN BACKYARD” med gruppen r a k e t a & friends.  

Raketa har bjudit in och tillsammans med sina vänner producerat en utställning som ska fungera som en mötesplats, ett uppehållsrum och ett arkiv.

RAKETA INSTITUTE driver interdisciplinära samarbetsprojekt och experiment inom konst, design, arkitektur och digitala media. De tror på att samarbeten mellan människor med olika bakgrunder och från olika discipliner kan leda fram till mera intressanta, komplexa och kanske även mera svårarbetade projekt. Med en praktisk/teoretisk utgångspunkt i konstprojekt kan man föra den konstnärliga diskussionen vidare i samhället i en tid när konstbegreppet och konstnärers arbetssätt är under stor förändring.

Verksamheten bedrivs av konstnärer, filmare, journalister, designers, arkitekter och forskare som under Raketas 10 åriga historia genomfört åtskilliga nedslag, aktioner, interaktioner och händelser i offentliga rum, såväl i Sverige som internationellt. Ett genomgående drag i Raketas aktiviteter är att skapa situationer som stimulerar till samtal och till utbyten av erfarenheter. Gruppen har byggt ett viktigt och intressant internationellt nätverk av personer, vänner, som med olika bakgrunder och professioner på olika sätt verkar för att åstadkomma nya perspektiv på och upplevelser i offentlig gemensam miljö – en form av alternativa geografier. Personer i nätverket deltar i utställningen med dokument, filmer, texter och berättelser om aktiviteter som har genomförts på olika platser i världen och somliga interagerar med Uppsala konstmuseum genom personliga visningar av museet (se nedan). Konstnären Matts Leiderstam har placerat ett eget verk, Vy (Uppsala slott), i Universitets konstsamling på plan 3 som ger ett annorlunda perspektiv på den befintliga utställningen. Raketa projicerar även en text under dygnets mörka timmar i slottsbacken.

There is a visitor – aktioner i staden Uppsala

Raketa besökte staden Uppsala under år 2007 med en serie nedslag. Uppsalaborna inviterades till Uppsala konstmuseum under hösten för att tillsammans med raketa skapa alternativa uppsalasouvenirer i en workshop, Det finns en stad . Den heter Uppsala. Besökarna erbjöds även alternativa vandringar genom Uppsala med en tillfällig guide (konstnär) som aldrig har varit i staden tidigare, de guidade turerna kallades Let’s get lost. 

Raketa fick tidigare i uppdrag av Uppsala konstmuseum att dokumentera Biologiska museet och dess dioramor inför de kommande ombyggnaden. De diskussioner och frågeställningar som uppkom under arbetets gång ledde vidare till ett par nedslag i januari 2007, There is a visitor, då de uppstoppade djuren i det stängda museet fick liv genom att bilder projicerades på Biologiska museets fasad. Bilderna av djuren vandrade sedan vidare ut i staden och intog ett antal ljustavlor som finns placerade i stadsrummet. Detta arbete och många fler kommer att visas i utställningen som är dokumentär och återberättande till sin karaktär. Rumsgestaltningen är ett flöde, ett landskap, en struktur – kanske ett slags samtida diorama?

Själva företeelse med ett 100 år gammalt Biologiskt dioramamuseum i Uppsala väckte frågor kring en museisamling av den omgivande naturens sammansättning. Därför genomfördes ett seminarium på Uppsala konstmuseum med internationellt inbjudna gäster, samtalsparter, med erfarenheter av att bearbeta och vidareutveckla historiska platser och byggnader. Raketa vill visa ”hur kan man diskutera frågeställningar kring naturen, den globala miljön, politik, etik, allemansrätten, konst, biologi, filosofi, utopier och våra gemensamma kulturarv”. De pekar på ”vikten av att ge dessa frågeställningar ett internationellt perspektiv, en alternativ geografi, är brådskande och angelägen. Museet, naturen, den omgivande parken agerar som en modell och startpunkt för en undersökning och diskussion kring betydelsen av våra gemensamma rum för utveckling av demokrati, och möjligheten att uttrycka sina åsikter.

Where is the Ocean? ”

  

Medverkande vänner

IC 98 (Iconoclast 1998) - Patrik Söderlund och Visa Suonpaa. Åbo, Finland.

Arbetar med texter, teckningar, animationer.

Michael Carapetian, arkitekt baserad i Venedig

Roger Connah, arkitekturteoretiker, författare, filmare baserad i Wales.

Catharina Gabrielsson, arkitekt med nyskriven avhandling om det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar. Stockholm.

Mikael Granlöf, tolk, översättare Uppsala. Läser absurdistiska texter av Daniil Charms som kretsar kring livet i staden, i egen översättning.

Varto Jaklian, arkitekt baserad i Venedig.

Maja-Lena Johansson, konstnär, curator, tidigare intendent på Museum Anna Nordlander, med särskilt intresse för genusfrågor. Stockholm.

Matts Leiderstam, konstnär PHD, Stockholm.

Daniel Peltz, Assistant Professor, Department of Film/Animation/Video, Rhode Island School of Design, Providence US.

Bob Price, Educational Coach, Consultant & Teacher, baserad i Indianapolis, Indiana US

Helen Sanematsu, Assistant Professor of Visual Communication Indiana University, Purdue University Indianapolis, US

Anthony Schragg, Artist, Creative Writer. Baserad i Glasgow Skottland UK.

Karin Lundgren Tallinger, konstnär, Stockholm

Elena Tsetaeva, director, curator; NCCA – National Center for Contemporary Art - Kaliningrad, Russia.

Eugene Umanski, art director, artist; NCCA – National Center for contemporary ArtKaliningrad, Russia.

Sissi Westerberg, konstnär formgivare, Stockholm.

Veronica Wiman, fristående curator.

ÖRJAN – Mattias Petersson & Mattias Sköld, Elektronmusiker.

Elever från Bolandsgymnasiet, Uppsala, estetiska programmet.

Guidade turer i museet i Raketas regi:

Onsdagen den 6/2 kl 12.30 Raketa  

Söndagen den 10/2 kl 14 Mikael Granlöf, tolk och översättare, Uppsala

Söndagen den 17/2 kl 14 Monica Nieckels, curator och skribent

Söndagen den 9/3 kl 14 Maja Lena Johansson, curator och konstnär med särskilt intresse för genusfrågor

Elisabeth Fagerstedt, museichef/curator

LISA STRÖMBECK NEW FRIENDS

LISA STRÖMBECK

NEW FRIENDS

UPPSALA KONSTMUSEUM 2008

Djur som motiv i konsten har en lång tradition av infantilisering och objektifiering. Husdjuret som attribut, som smycke eller för estetisk njutning. Vad uttrycker egentligen husdjuret i dess ordlösa, men inställsamma, kommunikation med människan? Vad är det vi uppfattar genom en räcka av mänskliga projektioner, önskningar och kanske otillfredsställda begär? Vad har relationen mellan människa och husdjur, mellan herre och keldjur, att berätta om vår sociala kultur?

Lisa Strömbeck är en genuint ärlig, rättfram och undersökande konstnär. I avsaknad av all form av sentimentalitet närmar hon sig djupt mänskliga, även genanta och intima, behov av kärlek, närhet och gemenskap. Hennes konstnärskap kretsar såväl kring maktrelationer som kring den senmoderna människans sociala och psykologiska utsatthet. Husdjuret, framförallt hunden, har figurerat i hennes konst de senaste 10 åren och inför utställningen på Uppsala konstmuseum har hon fördjupat sig i sitt intresse för att och hur djurägaren kelar och uttrycker fysisk kärlek till husdjuret, på sätt som i andra sammanhang skulle uppfattas som intima och närgångna.

Den egna hunden Ivan personifierar ofta keldjuret som substitut för människors behov av självbekräftelse, bl a i verket In memory of all those working without getting a reward. Hunden sitter framför ett fat dignande av korvar. Han har fått ett kommando som betyder att han ska vänta på tillåtelse för att få äta dem. Videon är xx minuter lång och är filmad utan avbrott, hunden väntar lydigt under hela inspelningen. Verket undersöker maktstrukturer och skulle kunna ses som ett övergrepp på hunden, en överdriven maktdemonstration. Men konstnären har med tiden gjort en personlig erfarenhet av hundens behov av att ledas och mästras, en förvånande och inte alldeles angenäm erfarenhet.

I tidigare verk, t ex The Tender Spot (2002), I Love You - You´re Mine (2001) och The Resting Place (2000) uttrycks maktrelationen mellan djurägare och djur som en enkelriktad och ensidig behovstillfredsställelse där djuret uppenbarligen vikarierar för behov av en kärlekspartner, närhet och trygghet. The Tender Spot ären film om ensamhet och brist på mänsklig kontakt. Djur och TV spelar viktiga roller i verket och kan kanske kompensera dessa brister och behov. Konstnären dåsar på TV-soffan och drömmer sig bort medan TV:n visar en kärleksscen med skådespelaren Anders W Berthelsen. Plötsligt öppnar han dörren till det verkliga rummet och tar konstnären i famnen och dansar med henne länge och tätt. Hunden Ivan kommer dansande in i filmen som slutar med att konstnären ligger i sin säng och klappar hunden i korgen bredvid sängen.I I Love You – You´re Mine figurerar hunden Ivan som försöker sova i en röd soffa medan ägaren oavbrutet klappar honom. Hunden tycks vara lite irriterad och skulle helst vilja gå undan. Hunden är ett sällskapsdjur som är till för att kelas med, den kan inte fly från sitt öde. Avundsjuka vänner försöker intala ägaren att hunden verkar tycka lika mycket om dem som om henne. The Resting Place är en installation som består av ett litet, mörkt rum med en mjuk matta, en madrass, en kudde och en filt. På väggarna, nära golvet, fyra videomonitorer som visar sovande djur; tre hundar och en katt. En på varje skärm. Djuren sover på en likadan matta som den i rummet. Rummets enda ljus kommer från skärmarna, ett blåaktigt återsken. Vid första anblicken tycks de vara helt stilla men efter hand, om man tittar länge och noga, ser man att det finns rörelser och andning. Man inviteras här till att sova tillsammans med djur, till att reflektera över gränser mellan natur och kultur.

Till utställningen på Uppsala konstmuseum producerar Lisa Strömbeck nya verk, bl a filmen Det första kommandot (2008). Den visar en ung hundägares försök att få hunden att pussas, hunden har annat i huvudet men försöker ändå göra sin ägare till viljes i en ömsesidig dragkamp. Fotoserien Uniform visar människor som dras till att likna sina hundar genom att klä sig i päls som liknar hundens. Ett par verk är uppföljningar på det projekt konstnären inledde 1998 med verket God´s Gifts, ett videoverk med herrelösa strandhundar i Indien. Konstnären filmar hundarna medan de vandrar över stranden, hon är närgången och intim med sin kamera men hundarna undviker, trots deras nyfikenhet, direktkontakt med människan. Fotoserien New Friends visar strandhundarna och den nyproducerade filmen xx från Sofia i Bulgarien visar herrelösa hundar som bor i en park. Konstnären interagerar med deras strukturer och hierarkier genom att bjuda dem på ett gigantiskt köttberg.

Utställningen uttrycker och undersöker en fascinerande symbios mellan människa och djur och visar hur ägandet av ett djur ibland tillfredsställer starka behov av det slag som brukar finnas i mellanmänskliga relationer. Den ordlösa kommunikationen är i sig en stor och oändlig yta för våra tolkningar och projektioner. Varför skulle vi annars ha husdjur?

Elisabeth Fagerstedt

Museichef/curator

Katarina Löfström

Katarina Löfström

Uppsala konstmuseum 2008

Katarina Löfström är en uppmärksammad konstnär med musik, ljus och bild som medium. Hon har en bakgrund i reklam- och musikvideobranscherna och hon använder ofta musik som utgångspunkt för att arbeta med visuella uttryck. Hennes måleriska och suggestiva videoverk och hennes lysande skulpturer har såväl koppling till ljusfenomen på natthimlen som till kända filmer ur main-streamkulturen. Uppsala Konstmuseum visar hela den bredd och mångfald som präglar Katarina Löfströms konstnärskap. Här presenteras flera animationer, nya skulpturer och en väggmålning som producerats för utställningen samt en dokumentation av det stora offentliga arbetet Coloratura, 2007 placerat mitt i Uppsala.

Som tidigare producent av reklam- och popmusikvideos är jag van vid att kommunicera budskap på väldigt kort tid, ibland så kort tid som 30 sekunder. I mitt eget konstnärliga arbete försöker jag, å andra sidan, att vara icke-berättande, icke-läsbar i lingvistisk mening. I mina senaste filmer har jag dock använt några metoder hämtade från popmusikvideos, t ex att använda ett musikstycke som utgångspunkt som jag vidareutvecklar visuellt.

Filmerna är loopade utan egentlig början eller slut och den enda nedtecknade ledtråden till verken är själva titeln. Jag menar att titeln är nödvändig för verket, inte för att skapa förståelse av det utan för att skapa en plattform för associationer på samma sätt som ett musikstycke kan ha en titel men ingen text.

Ur Katarina Löfströms programförklaring 2007

Det offentliga verket Coloratura utgör en fast utsmyckning i det nybyggda Konsert- och kongresshuset i Uppsala, ritat av Henning Larsen Tegnestue (Danmark). Verket är ett ljuskonstverk som visualiseras och aktiveras av pågående konserter i huset. Verket Coloratura består av 432 lampor som löper som en fris runt byggnaden längs med hela dess glasfasad på plan sex och fungerar som ett interaktivt ljusspel. Inne i huset är mikrofoner utplacerade i konsertsalarna. Dessa plockar upp det ljud som för tillfället genereras i huset och förmedlar det via ett datorprogram vilket tänder och släcker lampor i ljusraden så att ljusskiftningar skapas. Uppsala konstmuseum har dokumenterat verket så att ljus och ljud kommer att kunna upplevas simultant vilket inte är möjligt i annat fall.

På Uppsala konstmuseum visas bl a animationen, Little Star, 2006, utgår från de redan abstraherade islamska mönstren från Alhambra. Stjärnmönstret har senare brutit sig ur filmen, överskridit sina ursprungliga gränser och spritt sig till att bli nya verk, väggmålningar eller printar. De geometriska formerna, stjärnreferenserna och oändlighetsperspektivet skapar konnotationer till både talmystik à la de försokratiska Phytagoréerna, som ju också kopplade matematiska formler till både ljus och ljud, samt till så skilda konstnärskap som Hilma af Klint och Viking Eggeling. Steget till det surrealistiska, esoteriska och mystiska är inte långt – även om det i verken i sig inte återfinns någon mysticism eller surrealism. På Uppsala konstmuseum har Little Star brutit sig ur sina tidigare ramar i form av en väggmålning.

Verket Twin Peaks, 2006, som pryder vernissagekortet refererar också till filmens värld då den består av en dubblering och vridning av den välkända logotypen för Paramount Pictures. Den lilla vridningen och dubbleringen av symbolen gör att det som är välbekant får en helt ny betydelse. Att den nya bilden påminner om ett Rorschach-test för också tanken på hur vår perception och psykologiska inställning påverkar hur vi upplever världen omkring oss – precis såsom filmens värld kanske mer än någon annan konstform idag påverkar hur vi uppfattar vår omvärld och hur vi agerar i den.

Verket Secret Garden, 2008, består av två speglar som placerats mitt emot varandra och som därigenom konstant återspeglar varandra – också det i ett ständigt kontinuum. Tankarna går lätt till Alice i Underlandet och hennes upplevelser. Lockelsen till det drömlika och surreala är också märkbar i ljusskulpturen.

Bow, 2006, en replika av dekoren från en scen i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now Redux”. Självfallet behöver man inte ha sett filmen för att ”förstå” verket – Löfströms verk är sällan något man tar till sig med förnuftets hjälp. I arbetet med Bow har Löfström använt sig av en liten del av en rekvisita från en film för att skapa ett helt nytt verk. Bow består av blinkande lampor på en halvcirkulär metallform som blinkar rytmiskt och som återfinns i en scen i filmen där huvudpersonerna befinner sig i djungeln och erfar en absurd och surrealt glittrig Playmate-show, direkt efter en allvarlig eldstrid. Ljusriggen har lösgjort sig ur filmen, och får en chans att tala i egen sak. Lampornas blinkande sken påverkar ofrånkomligen hela rummet den befinner sig i.

I utställningen återfinns också två andra ljusskulpturer, Rosario (Eyes Open – Wide Awake), 2008, och Loop (The End), 2006. Verket Loop (The End) består av en ljusslinga med röda glödlampor. Lamporna blinkar med morsekod ut orden ”The End”, som är titeln på ledmotivet till Apocalypse Now Redux, framfört av The Doors. Det repetitiva dyker alltså upp igen här som en viktig ingrediens. 

Elisabeth Fagerstedt

museichef