Karin Ohlin
13 mars – 2 maj 2010
UPPSALA KONSTMUSEUM
UPPSALA KONSTMUSEUM
Utställningen visar
skulpturer som sitter på väggen och som står på golvet. De liknar vanliga
saker: en bil, TV-skärmar, speglar, kartonger och dörrar. De är gjorda i olika
storlekar. en kamera sitter på ett stativ som är 4 meter högt. En dörr är så
liten att den bara är en meter hög. Hur ska man tolka Karin Ohlins utställning?
Här i texten beskrivs några olika sätt att tolka hennes konst. En teori handlar
om hur vårt medvetande arbetar för att förstå saker som vi ser. En annan teori
handlar om hur vi ser sakers storlek i jämförelse med vår egen storlek. En
tredje teori handlar om vad en dörr kan symbolisera.
Uppsala konstmuseum presenterar ett finstämt och avancerat
konstnärskap i Karin Ohlins separatutställning. Skulpturer som avbildar
vardagliga ting utmanar på ett lekfullt och poetiskt sätt. Förskjutningar,
perspektiv och skalor väcker helt nya läsningar av vardagsobjekt som dörren,
TV:n, spegeln och kartongen.
Det finns många vägar att nalkas Karin Ohlins skulpturer.
Skulpturerna liknar verkliga objekt och man söker det föreställande och
kopplingen till den realistiskt avbildande konsten. Det är i det närmaste
oundvikligt för människans perceptionsapparat att inte tolka den fanerade
träskivan som står lutad mot en vägg med ett påsatt handtag som en dörr. Eller
den lilla vita fyrkantiga lådformen på golvet som en kartong. Vi vill gärna
göra den läsningen, ”vad” något är beror i stort på våra egna föreställningar.
Något av magin i Karin Ohlins konst är att kopplingen till de vardagsobjekt som
skulpturerna har inte vill släppa, dörren förblir en dörr även i en annan
skala, även om träskivan enbart är en meter hög så vill den ändå visa sig som
en dörr för vårt medvetande.
Skulpturerna kan ses som abstraktioner och förtätningar av
välbekanta objekt. Vi kan se dem i ett nytt ljus när de skalats av all
oväsentlig information, de är rena och tydliga utan överdrivna dekorationer.
Här infinner sig nya tolkningsmodeller. Man kan använda sig av fenomenologins teorier
om människans medvetande, om hur det går till då vi ser och förstår vad ett
objekt verkligen är. Eller hermeneutikens teorier om hur viktig vår
”förförståelse” är när vi ser ett okänt objekt, vi förstår det främst genom att
det liknar något vi tidigare sett. Dörren, TV:n, kameran, bilen, spegeln, ramen
visar sig på nya sätt med andra infallsvinklar. Vaneseendet förskjuts en aning.
Det finns både likheter och skillnader med den amerikanske popkonstnären Claes
Oldenburg som skulpterade välbekanta objekt i uppförstorad skala. Hans objekt
föreställde varor ur konsumtionsindustrin medan Karin Ohlins objekt är lågmälda
och tillbakadragna. En dörr och en kartong kan förefalla så vardagligt att de
nästan löses upp i oansenlighet.
Verken och deras placering i rummen skapar perspektiv och
förskjutningar i skalor. Dörrarna och kartongerna har olika storlekar
sinsemellan. Eftersom det realistiska inslaget förblir så starkt läser man
gärna av objekten i förhållande till den egna kroppen. En förminskad dörr kan få
oss att känna oss för stora i rummet. Begreppet perspektiv har en ursprunglig
betydelse från 400-talet med innebörden ”att se igenom” och ”att se tydligt”.
Sedan renässansen använder vi helst centralperspektivet. Det skapar ett logiskt
matematiskt rum som ibland diskuteras i konstvetenskapen. Konsthistorikern
Erwin Panofsky talade om skillnaden mellan synrummet och känslorummet[1]
i sin kritik av centralperspektivet. Perspektivet är under alla förhållanden en
skenbar verklighet som syftar till att påverka vår tolkning och föreställning.
Man kan välja en mer symbolisk tolkningsmodell. Verket
”Dörren öppnas inifrån” har en titel som väcker associationer. Dörrens
symboliska betydelse som passage, gräns, tröskel mellan olika världar eller
mentala tillstånd har djupa konsthistoriska rötter. Öppnas dörren från utsidan
eller från insidan? Vilken är skillnaden mellan att gå inifrån och ut och
utifrån och in? Kartongerna har både ett yttre och ett okänt inre. Är det
okända innehållet det centrala i verket eller är det kartongen, höljet i sig?
Kameran är placerad på ett stativ som är 3,5 meter högt. Synvinkeln ger ett
annat perspektiv än vad vi med våra små korta kroppar kan överblicka.
Karin Ohlin är född i Lund 1961 och hon bor och arbetar i
Stockholm. 1989-95 utbildade hon sig vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm
och har därefter deltagit i flera utställningar i Sverige och utomlands. Hon
har erhållit ett flertal stipendier och hon är representerad i Åmells
konstsamling, Statens konstråd och Stockholms konstråd. Utställningen på
Uppsala konstmuseum är Karin Ohlins hittills största separatutställning.
Konstskribenten Magnus Bons har skrivit en personlig
betraktelse till utställningen.
Elisabeth Fagerstedt
Museichef
Verk i utställningen:
TV-skulptur I och II
Dörren öppnas inifrån II
Kartong II – V
Stativ/träkamera (1995)
Glömska/Oblivion (bilskulptur)
Spegelobjekt I och II
Ögat/The Eye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar