Februari 2014
”Vi börjar här och nu och sedan vecklar vi ut
oss…”
Konstnärerna hade maximal frihet. De inbjudna
kunde förhålla sig fritt till vem de ville samarbeta med, en inbjuden eller
någon annan. De bestämde prissättningen
själva. Dan Utterström garanterade utskrifter av varje verk och de två
curatorerna stod för hängningen i lokalen. Det hela mynnade ut i följande
parbildningar:
Lotta Barlach och Tippi Tillvind
Torbjörn Johansson och Dan Utterström
Lukas Göthman och Roger Metto
Marcus Eek och Olli Piippo
Birgitta Silfverhielm och Åsa Nylén
Paula von Seth, Jannike Brantås och Ann
Frössén
Hans Åke Lerin och Nils Lerin
Ivetta Gihl och Sofia M Westin
Jakob Anckarsvärd och Magdalena Dziurlikowska
Maria Loustarinen och Maria Boij
Marika af Trolle och Mikael Fagerlund
Joakim Forsgren och Mikael Goralksi
Det blev nya 12 verk i upplagor om 6 exemplar
med en prisbild mellan 199 kr och 10 000 kr. Intressanta och utvecklade
konstnärsskap möttes med andra och ett mångfacetterat och fortlöpande samtal
fick sin startpunkt.
Konstnären Ann Frössén planerade för sin
utställning på det konstnärsdrivna galleriet ID:I i Stockholm. Ann Frössén är
känd för sina havs- och vågmålningar i mycket stora format. Blotta tanken på en
utställning i galleriets små lokaler förefaller barock. Men den utmaningen hade
hon antagligen tagit till sig utan problem om det inte var så att hennes stora
intresse för andra och som ledde in henne på ett annat spår; en vidare
intressant diskussion in i vår framtid med ett väx(l)ande behov av konst. Hon
föreslog kollegan Dan Utterström att curera en utställning tillsammans med
henne, en utställning som var tillåtande, inbjudande och upplösande till sin
art. Ett koncept som utmanar och förskjuter det unikt personliga på flera plan.
Utställningen SIDE BY SIDE bryter mot många
etablerade vanor och mönster. Ett antal konstnärer valdes ut mer eller mindre
slumpmässigt ur Ann Frösséns kontaktlista. De fick ett och samma brev:
”Två konstnärer samarbetar i en digital bild.
Två signaturer och en liten upplaga om 6 ex. Vad händer när två personer möts
och samarbetar, fattar gemensamma beslut i en konstnärlig process som ju oftast
är ett uttryck för en persons historia och referenser? Hur närmar man sig den
andre? Vilka strategier och bevekelsegrunder ligger bakom det slutliga
uttrycket? Varför ser det ut som det gör? Det hela är tänkt att vidga synen på
bilden och skapandet genom processen fram till färdig bild. Genom mötet med den
andre blir också den egna processen tydligare. Konsten och livet hänger
samman.”
Alla verk printades med digitala förlagor i
samma format men dess marknadsvärden bedömdes olika. Torbjörn Johansson/Dan
Utterström-verket kostade 10 000 SEK medan Joakim Forsgren/Mikael
Goralski-verket såldes med förlust om 1 SEK per blad, för 199 SEK.
Frågeställningen kring konstverkets värde accentuerades, vad utgör värdet på
ett verk? Är det förknippat med personen och ett personligt varumärke eller är
det mer faktiskt kopplat till teknik och material? Upphovsmannaskap är en del
av en ”personkult”, om bilden inte har ett fysiskt materiellt värde så har
personen det.
Hur fungerar det i så fall i den reproducerade
bildens tidsålder, inom ramen för dagens explosionsartade spridning och
konsumtion av digitala bilder? Filosofen och konstkritikern Walter Benjamin
resonerade kring detta redan 1936 när han pekade på filmindustrin som en utgång
ur de fastlåsta positioner som var märkbara mellan den fria konsten och
fotografin. Han intresserade sig för hur filmindustrin skapade ”värde” och
personkult kring massproducerad och masskonsumerad reproducerad bild. ”Film” är
till för spridning och masskonsumtion men är ändå en mångmiljardindustri, det
är socialt och delas och ”gillas” av många. Walter Benjamin pekade på att varje
ny teknikutveckling också har förändrat såväl konsten som konstens roll och
marknaden kring den.
I projektet begränsades upplagans storlek till
6 exemplar av varje verk. Konceptet visade en stor öppenhet och generositet vad
gäller hur verken tillkom och av vilka. Verken, som var digitalt producerade,
fick inte stor spridning utan visades som nästan unika objekt i ett fysiskt
gallerirum för en begränsad publik. Frågeställningen om det finns ett värde i
att förhindra okontrollerad spridning finns här. Skulle konstverket få högre
status om ett fåtal personer ser det? Konstverkets ”kultvärde” har en mycket lång
tradition, det har under vissa perioder varit viktigare att de blev gjorda än
sedda. Tänk på religiösa skulpturer som bara sågs av prästen, eller
madonnabilder som avtäcktes en gång om året, St Göran i Storkyrkan i Stockholm
som placerades på en trähäst och drogs runt i staden en gång varje år eller
medeltida skulpturer i katedraler som inte alls kan ses från golvnivå, av
människor.
Idag ser vi en ny slags motrörelse i internet
och det stora behov och intresse som publiken visar för att konsumera digitala
bilder. Även produktionen av bilder har ökat och alla kan göra och sprida
bilder idag. Bilder har fått en ny social betydelse och grundar också nya
sociala gemenskaper. Det verkar som att den reproducerade bilden är här för att
stanna och att bilder sprids explosionsartat därför att människor vill det. Här
kommer den nya tekniken konsumenten till mötes. Tycke och smak har blivit en
massrörelse i sig, man lär varandra vad man ska tycka genom sociala medier, så
bildens förmåga att spridas och gillas av många verkar vara en oundviklig
framgångsfaktor. ”Gillanden” i sociala medier utgör närmast en egen valuta på
en ny marknad.
Är konstnären beroende av en publik idag och
hur ser publiken ut? Att följa det traditionellt exklusiva unicitetsspåret
skapar behov av en fåtalig men excentrisk publik, en eller ett par mecenater
som söker autencitet och särart. Att gå masskonsumtionen tillmötes är att välja
ett slags ”crowd-founding”-koncept, en tro på att marknaden består av oerhört
många med lite pengar hos var och en. Det är ett vägval i vår tid, vilken
potential har konsten och den reproducerade bilden som handelsvara?
Vilken är grafikens ställning idag? Grafikens
etablering och utveckling följer på många sätt fotografins. Mycket grafik har
fokuserat mer på teknik före innehåll och man ser sällan en utställning med
grafiska verk utan att också se en fördjupning i framställningstekniker och
upplagestorlek. Idag minskar antalet grafikutbildningar i Sverige och det
traditionella hantverkskunnandet tenderar att tunnas ut och musealiseras. Man
har sedan 1800-talet försökt att höja grafikens status som konstobjekt genom
att skapa unicitet, genom att numrera och signera upplagor och garantera
upphovsmannens närvaro. Samtidigt menar somliga att det kommersiella intresset
för grafik i världen ökar enormt just nu, att den digitala
spridningsmöjligheten ökar intresset. Är den digitala bilden för konsten vad
mp3-filen är för musiken?
Ett annat spår som utställningen borrar i är
frågan om man har lämnat ”det personliga” när man går in i ett gemensamt
skapande med någon eller några andra? Ett oanat och obegränsat spelrum öppnar
sig i en sådan modig process. Tomas Tranströmer skrev i dikten ”Galleri” om
varje konstnär som en stjärna med en egen atmosfär, temperament, rörelse…”några
gjorda av eld och andra av is…” Vad kan hända i skärningspunkten?
Frågan om värdet av det personliga accentueras
i projektet. Det är lätt att undra om konstnärerna har kompromissat, tunnat ut
något genuint unikt eller om de har adderat värde och innehåll? Gav de upp
något eller fick de något? Valde man en partner som liknande en själv eller som
utgör ens motsats? Var uppstod mötet? Vad har projektet givit var och en? Man
säger ofta att konst är en brygga mellan människor, kulturer och språkområden.
Människor har en outtröttlig lust att närma sig och att förstå andra människor.
Att skicka delar av ett blivande verk fram och tillbaka till en medkreatör är i
sig ett analytiskt och detaljerat arbete, man får möjlighet att granska varje
del och att ta ställning till den, likt en arkeolog får man pusselbitar steg
för steg som ska bilda något man inte tidigare sett. Vi andra, publiken och
betraktarna, gör det motsatta. Ur en helhet försöker vi tolka och sönderdela
informationen för att förstå var bilden började och hur den utvecklades. Ur
vilket perspektiv vi än har närmat oss verken i utställningen så tar vi
tacksamt emot alla dess inneboende frågeställningar och all dess ödmjukhet. 12
verk av 25 konstnärer kan tyckas vara en mikrovärld men här kristalliseras
konstens, skapandets och mellanmänskliga frågor av betydelse.
Elisabeth Fagerstedt
Konstvetare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar