måndag 1 september 2014

Om utställningen Side by Side på ID:I galleri, Stockholm, curerad av Ann Frössén

Februari 2014

”Vi börjar här och nu och sedan vecklar vi ut oss…”


Konstnärerna hade maximal frihet. De inbjudna kunde förhålla sig fritt till vem de ville samarbeta med, en inbjuden eller någon annan.  De bestämde prissättningen själva. Dan Utterström garanterade utskrifter av varje verk och de två curatorerna stod för hängningen i lokalen. Det hela mynnade ut i följande parbildningar:

Lotta Barlach och Tippi Tillvind
Torbjörn Johansson och Dan Utterström
Lukas Göthman och Roger Metto
Marcus Eek och Olli Piippo
Birgitta Silfverhielm och Åsa Nylén
Paula von Seth, Jannike Brantås och Ann Frössén
Hans Åke Lerin och Nils Lerin
Ivetta Gihl och Sofia M Westin
Jakob Anckarsvärd och Magdalena Dziurlikowska
Maria Loustarinen och Maria Boij
Marika af Trolle och Mikael Fagerlund
Joakim Forsgren och Mikael Goralksi

Det blev nya 12 verk i upplagor om 6 exemplar med en prisbild mellan 199 kr och 10 000 kr. Intressanta och utvecklade konstnärsskap möttes med andra och ett mångfacetterat och fortlöpande samtal fick sin startpunkt.


Konstnären Ann Frössén planerade för sin utställning på det konstnärsdrivna galleriet ID:I i Stockholm. Ann Frössén är känd för sina havs- och vågmålningar i mycket stora format. Blotta tanken på en utställning i galleriets små lokaler förefaller barock. Men den utmaningen hade hon antagligen tagit till sig utan problem om det inte var så att hennes stora intresse för andra och som ledde in henne på ett annat spår; en vidare intressant diskussion in i vår framtid med ett väx(l)ande behov av konst. Hon föreslog kollegan Dan Utterström att curera en utställning tillsammans med henne, en utställning som var tillåtande, inbjudande och upplösande till sin art. Ett koncept som utmanar och förskjuter det unikt personliga på flera plan.

Utställningen SIDE BY SIDE bryter mot många etablerade vanor och mönster. Ett antal konstnärer valdes ut mer eller mindre slumpmässigt ur Ann Frösséns kontaktlista. De fick ett och samma brev:

”Två konstnärer samarbetar i en digital bild. Två signaturer och en liten upplaga om 6 ex. Vad händer när två personer möts och samarbetar, fattar gemensamma beslut i en konstnärlig process som ju oftast är ett uttryck för en persons historia och referenser? Hur närmar man sig den andre? Vilka strategier och bevekelsegrunder ligger bakom det slutliga uttrycket? Varför ser det ut som det gör? Det hela är tänkt att vidga synen på bilden och skapandet genom processen fram till färdig bild. Genom mötet med den andre blir också den egna processen tydligare. Konsten och livet hänger samman.”

Alla verk printades med digitala förlagor i samma format men dess marknadsvärden bedömdes olika. Torbjörn Johansson/Dan Utterström-verket kostade 10 000 SEK medan Joakim Forsgren/Mikael Goralski-verket såldes med förlust om 1 SEK per blad, för 199 SEK. Frågeställningen kring konstverkets värde accentuerades, vad utgör värdet på ett verk? Är det förknippat med personen och ett personligt varumärke eller är det mer faktiskt kopplat till teknik och material? Upphovsmannaskap är en del av en ”personkult”, om bilden inte har ett fysiskt materiellt värde så har personen det.

Hur fungerar det i så fall i den reproducerade bildens tidsålder, inom ramen för dagens explosionsartade spridning och konsumtion av digitala bilder? Filosofen och konstkritikern Walter Benjamin resonerade kring detta redan 1936 när han pekade på filmindustrin som en utgång ur de fastlåsta positioner som var märkbara mellan den fria konsten och fotografin. Han intresserade sig för hur filmindustrin skapade ”värde” och personkult kring massproducerad och masskonsumerad reproducerad bild. ”Film” är till för spridning och masskonsumtion men är ändå en mångmiljardindustri, det är socialt och delas och ”gillas” av många. Walter Benjamin pekade på att varje ny teknikutveckling också har förändrat såväl konsten som konstens roll och marknaden kring den.

I projektet begränsades upplagans storlek till 6 exemplar av varje verk. Konceptet visade en stor öppenhet och generositet vad gäller hur verken tillkom och av vilka. Verken, som var digitalt producerade, fick inte stor spridning utan visades som nästan unika objekt i ett fysiskt gallerirum för en begränsad publik. Frågeställningen om det finns ett värde i att förhindra okontrollerad spridning finns här. Skulle konstverket få högre status om ett fåtal personer ser det? Konstverkets ”kultvärde” har en mycket lång tradition, det har under vissa perioder varit viktigare att de blev gjorda än sedda. Tänk på religiösa skulpturer som bara sågs av prästen, eller madonnabilder som avtäcktes en gång om året, St Göran i Storkyrkan i Stockholm som placerades på en trähäst och drogs runt i staden en gång varje år eller medeltida skulpturer i katedraler som inte alls kan ses från golvnivå, av människor.

Idag ser vi en ny slags motrörelse i internet och det stora behov och intresse som publiken visar för att konsumera digitala bilder. Även produktionen av bilder har ökat och alla kan göra och sprida bilder idag. Bilder har fått en ny social betydelse och grundar också nya sociala gemenskaper. Det verkar som att den reproducerade bilden är här för att stanna och att bilder sprids explosionsartat därför att människor vill det. Här kommer den nya tekniken konsumenten till mötes. Tycke och smak har blivit en massrörelse i sig, man lär varandra vad man ska tycka genom sociala medier, så bildens förmåga att spridas och gillas av många verkar vara en oundviklig framgångsfaktor. ”Gillanden” i sociala medier utgör närmast en egen valuta på en ny marknad.

Är konstnären beroende av en publik idag och hur ser publiken ut? Att följa det traditionellt exklusiva unicitetsspåret skapar behov av en fåtalig men excentrisk publik, en eller ett par mecenater som söker autencitet och särart. Att gå masskonsumtionen tillmötes är att välja ett slags ”crowd-founding”-koncept, en tro på att marknaden består av oerhört många med lite pengar hos var och en. Det är ett vägval i vår tid, vilken potential har konsten och den reproducerade bilden som handelsvara?

Vilken är grafikens ställning idag? Grafikens etablering och utveckling följer på många sätt fotografins. Mycket grafik har fokuserat mer på teknik före innehåll och man ser sällan en utställning med grafiska verk utan att också se en fördjupning i framställningstekniker och upplagestorlek. Idag minskar antalet grafikutbildningar i Sverige och det traditionella hantverkskunnandet tenderar att tunnas ut och musealiseras. Man har sedan 1800-talet försökt att höja grafikens status som konstobjekt genom att skapa unicitet, genom att numrera och signera upplagor och garantera upphovsmannens närvaro. Samtidigt menar somliga att det kommersiella intresset för grafik i världen ökar enormt just nu, att den digitala spridningsmöjligheten ökar intresset. Är den digitala bilden för konsten vad mp3-filen är för musiken?

Ett annat spår som utställningen borrar i är frågan om man har lämnat ”det personliga” när man går in i ett gemensamt skapande med någon eller några andra? Ett oanat och obegränsat spelrum öppnar sig i en sådan modig process. Tomas Tranströmer skrev i dikten ”Galleri” om varje konstnär som en stjärna med en egen atmosfär, temperament, rörelse…”några gjorda av eld och andra av is…” Vad kan hända i skärningspunkten?

Frågan om värdet av det personliga accentueras i projektet. Det är lätt att undra om konstnärerna har kompromissat, tunnat ut något genuint unikt eller om de har adderat värde och innehåll? Gav de upp något eller fick de något? Valde man en partner som liknande en själv eller som utgör ens motsats? Var uppstod mötet? Vad har projektet givit var och en? Man säger ofta att konst är en brygga mellan människor, kulturer och språkområden. Människor har en outtröttlig lust att närma sig och att förstå andra människor. Att skicka delar av ett blivande verk fram och tillbaka till en medkreatör är i sig ett analytiskt och detaljerat arbete, man får möjlighet att granska varje del och att ta ställning till den, likt en arkeolog får man pusselbitar steg för steg som ska bilda något man inte tidigare sett. Vi andra, publiken och betraktarna, gör det motsatta. Ur en helhet försöker vi tolka och sönderdela informationen för att förstå var bilden började och hur den utvecklades. Ur vilket perspektiv vi än har närmat oss verken i utställningen så tar vi tacksamt emot alla dess inneboende frågeställningar och all dess ödmjukhet. 12 verk av 25 konstnärer kan tyckas vara en mikrovärld men här kristalliseras konstens, skapandets och mellanmänskliga frågor av betydelse.

Elisabeth Fagerstedt
Konstvetare













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar