Sissi Westerberg - Becoming - ENGLISH

BECOMING
Sissi Westerberg
7 September – 13 October 2013

UPPSALA ART MUSEUM

Sissi Westerberg’s[1] solo exhibition at Uppsala Art Museum – Becoming – possesses direction. It poses questions. It analyses. It is empirical, but at the same time builds upon a tradition.  One could say that the ”Second Wave of Feminism” from the 1970s and onwards has helped develop a new artistic attitude, new work methods, new aesthetics and new perspectives for an entire generation of contemporary artists. This is where Sissi Westerberg comes in. Her artistic works bear clear references to important feminist artists such as Janine Antoni (b. 1964) and early women’s rights activists such as Virginia Woolf (1882 – 1941). Sissi Westerberg’s comments to her forerunners are at times so apparent that it would be more appropriate to refer to them as “homages”.  She brings to the fore historically viable questions in a contemporary context with her starting point in personal dreams and subconscious urges. Traditionally feminist attitudes interact with identity crises and contemporary consumer critique and are furthermore emphasized by way of the genuinely human body. With regard to method and expression Sissi Westerberg’s art is above all corporeal.

Becoming is both the title of the exhibition as well as a series of works she been engaged in for some time. It all started with her work with jewellery and ornaments, where she worked in an area on the boundary between artefact and natural ornaments, between man-made forms with the purpose of decorating and marking a distance to nature and the more “undesirable” body ornaments such as body fluids and bodily orifices. She makes use of forms that seem both seductively attractive but at the same time hint at the most taboo-laden parts of the human body. It is as though the body has oozed out of it’s protective skin and concealing clothes, and transformed itself into brooches and necklaces. As an extension of the theme, Sissi Westerberg has created an alter-ego character, a middle-class woman wearing a trench coat. She has been involved in a number of performances at various venues including Rejmyre Art Lab where she is co-director. This female character provokes and is provoked by the distinction between nature and culture, object and abject, and norm and taboo. The video documentary Drawing a Line caused quite sensation at the Liljevalchs Spring Exhibition in 2011. It featured a performance where the trench coat wearing woman paints a bright pink line on a wall with her own body. How she does it, and what body part she uses as a brush are questions left unanswered.

The woman in the trench coat is on the verge of letting loose the most animalistic urges within her. She has decided to let go and to stop being so sensible.  What would happen if the animalistic side of her took over, or perhaps if nature took her over, took her back?, Sissi Westerberg asks.

Janine Antoni’s body art offers us several points of entry into the works of Sissi Westerberg. The body as object and tool. Where Janine Antoni painted the gallery floor using her hair as a brush and hair colouring as paint (Loving Care, 1992) Sissi Westerberg took up the theme anew in her piece Drawing a Line.

Where Janine Antoni used her teeth to sculpt in chocolate and fat (Gnaw, 1992), Sissi Westerberg recently used a similar method in her latest work A House of One’s Own, where she used her teeth to sculpt a small hut, perfectly suited to her body measurements.

Virginia Woolf’s essay A Room of One´s Own (1929) deals to a large extent with the need of all creative people to have a life space of their own and naturally, in the case of women, basic personal security and equality as well. In the piece A House of One’s Own, Sissi Westerberg expresses a purely physical need for her own space without really knowing why. Does the space offer her freedom, or does it constitute a cage? It is the urge itself to create that dictates her actions.

In her series of works entitled I am Open, Sissi Westerberg questions the design of everyday objects. Why do they look the way they do? Why do they not resemble us humans? The artist tests the idea that the purpose of functionalism’s design idiom was to distance us from nature. Through the simple, reduced, undecorated and minimalist design, we become more human and less threatened by the disorganised and transient. In several works the artist subjects us to meaty and body-related ”taboos”, and in doing so offers the body an even more corporeal presence. Why is it so difficult for us? What taboos and cultural archetypes are we shocked and disgusted by?

To quote the French philosopher Gilles Deleuze (1925 – 1995); art is our way of creating new experiences – through affects. This is the how Sissi Westerberg works as well. She illuminates tabooed subjects and lets them chafe between attraction and affect.

Becoming is an exhibition about ”coming into being”, of encountering oneself and moving forwards.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museum director/curator

Uppsala Art Museum

TRANSLATION: RICHARD GRIFFITH CARLSSON

---

[1] Sissi Westerberg was born in 1975 and received her education at the Konstfack University College of Arts, Crafts and Design in Stockholm. She works both in Sweden and abroad (see CV).

Sissi Westerberg - Becoming

BECOMING
Sissi Westerberg
7 september – 13 oktober 2013

UPPSALA KONSTMUSEUM

Sissi Westerbergs[1] separatutställning på Uppsala konstmuseum – Becoming – har en tydlig riktning. Den ställer frågor. Den undersöker. Den är empirisk men bygger samtidigt på en tradition. Man kan säga att den ”andra vågens feminism”, från 1970-talet och framåt, har utvecklat ett nytt konstnärligt förhållningssätt, nya arbetsmetoder, ny estetik och nya perspektiv hos en hel generation samtidskonstnärer. Där hakar Sissi Westerberg i. Hennes konstnärliga arbete visar tydliga referenser till viktiga feministiska konstnärer som Janine Antoni (f 1964) och tidiga kvinnosakskämpar som Virginia Woolf (1882 – 1941). Ibland är Sissi Westerbergs kommentar till sina föregångare så tydlig att man kan tala om flera verk som ”hommager”. Hon lyfter fram historiskt förankrade frågeställning i en samtida kontext med utgångspunkt i personliga drömmar och i undermedvetna drifter. Det traditionellt feministiska interagerar med samtida konsumtionskritik och identitetskris och lyfts dessutom fram genom den genuint mänskliga kroppen. Sissi Westerbergs konst är framförallt kroppslig till sin metod och sitt uttryck.

Becoming är såväl utställningens titel som benämningen på en serie verk som hon har arbetat med en tid. Man kan säga att det började med hennes arbete med smycken och ornament. Hon ville röra sig i gränslandet mellan det artefaktiska och det av naturen givna ornamentet, mellan former skapade av människor för att dekorera och markera avstånd från naturen och de mer ”oönskade” kroppsliga ornamenten, som t ex kroppsöppningar och kroppsvätskor. Hon använde former som både tycktes förföriskt attraktiva men samtidigt påminde om de mest tabubelagda delarna av människokroppen. Som om kroppen flutit ut från den skyddande huden och de döljande kläderna och blev till broscher och halsband.

Som en förlängning av temat har Sissi Westerberg skapat en karaktär, en medelklasskvinna iklädd trenchcoat. Hon har figurerat i ett antal performanceverk som bl a har uppförts  genom Rejmyre Art Lab där Sissi Westerberg är co-director. Man kan se denna kvinnokaraktär som provocerar och provoceras av gränsdragningen mellan natur och kultur, mellan objekt och abjekt, mellan norm och tabu. Videodokumentären Drawing a Line gjorde succé på Liljevalchs vårsalong år 2011. Den visar en performance där kvinnokaraktären målar en chockrosa linje på en vägg med sin egen kropp. Hur det går till och vilken del av kroppen som utgör hennes pensel lämnas obesvarat.

Kvinnan i trenchcoat rör sig på den yttersta gränsen mot att släppa fram de mest djuriska krafterna inom sig, att släppa taget och att sluta vara sansad. Vad skulle hända om det djuriska i henne tog över, eller om naturen tog över henne, tog tillbaka henne?, frågar Sissi Westerberg.

Genom den USA-baserade konstnären Janine Antonis kroppskonst hittar vi fram till fler aspekter av Sissi Westerbergs arbete. Kroppen som objekt och som redskap. När Janine Antoni målade gallerigolvet med sitt hår som pensel och hårfärgningsvätska som målarfärg (Loving Care, 1992) lyfte Sissi Westerberg fram temat på nytt i verket Drawing a Line.

När Janine Antoni skulpterade med sina tänder i choklad och fett (Gnaw, 1992) arbetar nu Sissi Westerberg vidare med sitt nyaste verk, Ett eget hus, och skulpterar med sina egna tänder, i trä, en liten hydda som passar perfekt till hennes egen kropp och kroppsmått. 

Virginia Woolfs essä A Room of One´s Own (1929) handlar i mångt och mycket om behovet hos alla skapande människor att ha ett eget livsrum och naturligtvis i kvinnornas fall även en personlig grundtrygghet och jämlikhet. Sissi Westerberg uttrycker i verket Ett eget hus ett direkt fysiskt behov av att ha det egna rummet men hon vet inte riktigt varför. Ger rummet henne frihet eller är det en bur? Det är själva driften att skapa det som styr hennes handlande.

I serien av verk som benämns I am Open ställs frågor om design av vardagliga föremål. Varför ser de ut som de gör? Varför liknar de inte oss människor? Konstnären testar en tanke om att funktionalismens formspråk syftade till att avlägsna oss från naturen, genom det enkla och avskalade, oornamenterade och minimalistiska, blir vi mer mänskliga och mindre hotade av det oordnade och förgängliga. I flera verk utsätter konstnären oss även för kroppsliga och köttiga ”tabun”. Hon gör kroppen till ännu mer kropp. Varför är det svårt för oss? Vilka tabun och kulturella arketyper får oss att både förföras och att äcklas?

För att citera den franske filosofen Gilles Deleuze (1925 – 1995); konsten är vårt sätt att skapa nya erfarenheter – via affekter. Så arbetar även Sissi Westerberg, hon lyfter fram och låter tabubelagda ämnen skava i gränsen mellan attraktion och affekt.

Becoming är en utställning om ”att bli till”, att möta sig själv och att röra sig framåt.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum

---

[1] Sissi Westerberg är född 1975 och hon är vid bl a konstfackskolan i Stockholm. Hon är verksam i Sverige och en rad andra länder. (se CV.)

Friktioner - internationell performancekostfestival i Uppsala 2012

Förord till Friktionerkatalogen

Elisabeth Fagerstedt

Museichef, Uppsala konstmuseum

Minnet av årets performancekonstbiennal lägger sig som ytterligare ett raster över stadsbilden. Friktioner har genomförts för fjärde gången och antalet minnesraster är nu fyrdubblade. Starka och laddade upplevelser på en plats, i en byggnad eller i stadsrummet, har en tendens att hänga kvar som på en psykogeografisk kartbild. Känslan av att ha delat unika upplevelser med andra skapar en alldeles särskild gemenskap, man minns andras ansiktsuttryck och deras kommentarer som en del av själva händelsen. Performancekonstverk är unika och oförutsägbara, man uppfattar och tolkar i stunden, simultant med händelsen, och kan endast, om möjligt, i efterhand förstå vad man upplevde. Man får anledning att reflektera över sina egna och andras reaktioner på något som man upplevt för allra första gången, som förflyttat ens tankar,   sinnen och erfarenhetsbank.

Friktioner är en internationell performancekonstfestival som arrangeras vart annat år av dansaren och koreografen SU-EN i samarbete med Uppsala konstmuseum. Ett 20-tal etablerade konstnärer från hela världen skapade friktion och oväntade möten i staden och i byggnader under fyra dagar i 2012 års festival. Verk uppfördes i konstmuseet,  Uppsala konsert & kongresshus, Konsthuset – Uppsala konsthall, Uppsala stadsbibliotek och i Uppsala konstnärsklubbs lokaler. Därutöver gjordes gator och torg till arena för ett flertal verk. André Stitt från Belfast Nordirland var årets hedersgäst och han spred sitt speciella kärleksbudskap till alla: ”I love you”, kramar och pins med kärleksbudskap delades ut. Han är en av flera deltagare som använder sin konst i en omgivning med brinnande konflikter och andra svårigheter. Att verka som konstnär i totalitära samhällsstrukturer var ett underliggande tema i festivalens seminarier. T ex berättade Ko Siu Lan från Kina och Clemente Padin Uruguay om strategier för performancekonst i politiskt utsatta sammanhang.

Än en gång vill vi tacka konstnärerna för deras bitvis utlämnande och bitvis hisnande verk. Den konstnärliga kvaliteten är fortfarande oerhört hög i festivalen. Den efterlämnar eviga spår hos de tusental som upplevde någon del av det gedigna programmet.

Gustaf Broms

The Tree

Gustaf Broms

Uppsala konstmuseum

Gustaf Broms presenterar ett nytt videoverk i en unik installation på Uppsala konstmuseum. I en starkt symbolladdad, rytmiskt flödande och rituellt berättande loop om 59 minuter gestaltar Gustaf Broms en ide´ om mänskligt cykliskt liv kring ett och samma centrum - ett träd. Björken är en centralgestalt genom filmen, den utgör dess kärna och upprepar cykliskt årstidernas växlingar. Den kan ses som symbol för föreningen av luft, jord och vatten och dess osynliga väldiga rötter representerar ursprung och historia. Som en romantikens skuggfigur blockerar den sikten i bildytans mitt, endast tankens och fantasins kraft kan ge oss någon vägledning till vilken hemlighet, eller vilka svar, den egentligen döljer.

I någon mening uttrycker verket en slags tillblivelsens metamorfos, en människa föds och kultiveras. Tidens gång och årstidernas cykliska förlopp tjänar här som symboler för en människas utveckling och kanske naiva försök att se sig själv bli till. Liksom symboler för makrokosmiska cykler, som hela civilisationers uppgång och fall.

Filmens narrativitet leds av figurer som utför olika handlingar. Någon bryter med sitt ursprung genom att hugga sönder sig själv, någon kontrollerar sin omgivning med taggtråd, några utför bokbål, en armé gör intrång, några flyr, andra ber – någon försöker såga av den gren som han sitter på. I en lång serie av handlingar ställs frågor och formuleras reflektioner kring det mänskliga och det naturliga. Om att människans villkor egentligen inte skiljer sig från andra naturvarelsers.

Uppsala konstmuseum visade en stor och uppmärksammad utställning med Gustaf Broms tidigare verk år 2009. Man kan säga att utställningen sammanfattade 20 års undersökande och reflekterande. Två mycket starka delar utgjordes av verken A Walking Piece (2005 – 2008) och The Sitting (2007). A Walking Piece är en dagbok som presenterades i videoform. Den handlade om en vandring som konstnärer och hans partner gjorde mellan Örbyhus i Norduppland och Odessa vid Svarta havet. Verket beskrev hur Gustaf Broms medvetande och organism påverkades av vandringen och av omgivningen under en längre tid. The Sitting är ett tvådelat videoverk där konstnären har filmats mediterande på två platser under ett helt års tid. Den ena platsen är en urban miljö, Stockholms centralstation, den andra är en plats i naturen. Filmen visar hur han och omgivningen förändras dag för dag under årstidernas cykliska förändring. Tidens förlopp är här komplexa; cykliska och processuella samtidigt.

Gustaf Broms konst och konstnärskap liknar ingen annans. Han har en reflekterande, berättande och okritisk blick i allt sitt skapande. Han är högaktuell i internationella sammanhang, framförallt med sina unika performanceverk.

ELISABETH FAGERSTEDT, museichef/curator

Gunnel Wåhlstrand 2013 - ENGLISH

GUNNEL
WÅHLSTRAND
BY
ELISABETH
FAGERSTEDT

Uppsala Art Museum has long nurtured a dream of exhibiting Gunnel
Wåhlstrand’s fascinating paintings in the museum’s history-saturated
halls. Discussions have gone on for years, and considering the
enormous amount of time and effort needed to create the large inkwash
works, it is with exceptional delight that we can now finally open
the exhibition at Uppsala Art Museum. Gunnel Wåhlstrand and her
family lived in Uppsala during the first year of her life. She was born in
1974. Her father lived and worked in Uppsala for the better part of his
life. He was a doctor and research scientist. It is his, as well as Gunnel
Wåhlstrand’s grandfather’s family album and photographs that have
constituted vital points of departure in her work as an artist.
The photographs show a more or less ordered family life in an upperclass
environment. The scenes include the family’s pastime activities
and portraits of family members. Gunnel Wåhlstrand’s own father as a
child is featured frequently. For the past ten years she has painted the
photographs in a large format in ink on paper. It has been a laborious
and slow process that has involved so much more than merely copying
an image. Its purpose has been about truly seeing, understanding,
delving into and gaining insight– and perhaps ultimately about foreboding
an imminent catastrophe. By deepening her gaze and her
presence in a pre-stage, by minutely seeing how the rooms, furniture,
clothes, gazes, light and shadows together create a scene, she just
might gain an understanding of what lies under the surface. “A secret
lies in the motif, and it is only by painting it that I can gain insight.”
Gunnel Wåhlstrand’s father chose to take his life while in his 30s. He
appears frequently in her paintings. In her latest works, however, he is
no longer present. In one of her paintings, the artist has intentionally
taken her father out of the picture, with only the environment itself
remaining. She has now chosen to view the location through his
camera lens and through his eyes, to position herself on the same side
of the motif as her father. Side by side. A continued research, but from a
new-old perspective. That was how she started ten years ago.
The exhibition points to an interesting art historical line of questioning
with regard to, among other things, the paradox of translation, the relationship
between photography and painting, as well as the act of depicting
and realism. The personal and private dimension in Gunnel
Wåhlstrand’s work, her incessant quest and research, and her belief in
the image as a witness and time document is in itself both fascinating
and profoundly moving.
Elisabeth Fagerstedt
Museum director/curator, Uppsala Art Museum

Gunnel Wåhlstrand 2013

WÅHLSTRAND
AV
ELISABETH
FAGERSTEDT

Uppsala konstmuseum har länge närt en dröm om att få visa Gunnels Wåhlstrands
fascinerande målningar i museets historiemättade salar. Samtalet har
pågått i flera år och med tanke på med vilken möda och vilken tidsåtgång som
krävs för att skapa de stora tuschlaverade verken är det en mycket stor glädje
att äntligen få öppna utställningen i Uppsala slott. Gunnel Wåhlstrand och
hennes familj bodde i Uppsala under hennes första levnadsår. Hon föddes 1974.
Hennes far levde och verkade i Uppsala under större delen av sitt liv. Han var
läkare och forskare. Det är hans liksom Gunnel Wåhlstrands farfars familjealbum
och fotografier som varit viktiga utgångspunkter för hennes konstnärliga
arbete.
Fotografierna visar ett mer eller mindre tillrättalagt familjeliv i överklassmiljö.
Scenerna visar familjens fritidsaktiviteter eller porträtt av familjemedlemmarna.
Gunnel Wåhlstrands egen pappa som barn förekommer ofta. Under de
senaste 10 åren har hon målat av fotografierna i uppförstorade format med
tusch på papper. Det har varit en mödosam och långsam process som har handlat
om mycket mer än att kopiera. Det har syftat till att på djupet verkligen se,
förstå, tränga igenom och tränga bakom – och kanske allra ytterst om att förebåda
en kommande katastrof. Genom att fördjupa sitt seende och sin närvaro
i ett förstadium, genom att minutiöst se hur rummen, möblerna, kläderna,
blickarna, ljuset och skuggorna, skapat en scen kunna förstå något av vad som
fanns under ytan. ”Det ligger en hemlighet i motivet och det är bara genom att
måla det som jag kan få veta.”
Gunnel Wåhlstrands pappa valde att lämna livet i 30-årsåldern. Han finns
mångfaldigt återgiven i hennes målningar. I de senaste verken är han inte längre
där. I en målning är han borttagen, kvar finns själva platsen där han en gång
befunnit sig och där han avfotograferats. Nu vill hon se platsen genom hans lins
och genom hans ögon, befinna sig på samma sida om motivet som han gjorde.
Sida vid sida. Ett fortsatt utforskande men ett nygammalt perspektiv. Det var
så hon började för 10 år sedan.
Utställningen pekar på intressanta konstvetenskapliga frågeställningar kring
t ex översättningens paradox, förhållandet mellan fotografi och måleri liksom
kring avbildandet och realismen. Den personliga och privata dimensionen i
Gunnel Wåhlstrands arbete, hennes outtröttliga sökande och forskande, hennes
tro på bilden som vittne och som dokument är i sig djupt gripande och fascinerande.
Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator, Uppsala konstmuseum

The Collector - exhibition 2012 - ENGLISH

-->

UPPSALA ART MUSEUM
THE COLLECTOR
An Exhibition on Artists and Collecting
20 October – 25 November 2012

Magnus Bärtås

Ditte Ejlerskov

Annika Eriksson

Jårg Geismar

Oscar Guermouche

Hyun-Jin Kwak

Charles LaBelle

Matts Leiderstam

EvaMarie Lindahl.

Items from ”Wunderkammer Olbricht”, normally on permanent display in the ”me Collectors Room”, in Berlin, and the Augsburg Art Cabinet, Gustavianum in Uppsala.

Uppsala Art Museum proudly presents a unique exhibition that focuses on collecting and the driving force behind it. This is a theme in which the self-image of museums and the practice of contemporary artists come together all the more often. There is a tendency right now to process and reflect upon the human practice of systematic gathering over the centuries. This is about collecting as a phenomenon of social practice, the gathering and collecting by individuals and the nature of the collector, as well as the importance of systems and archives in societies, collectives and institutions.

The Collector is a collection in itself where preparation for the exhibition has consisted of gathering interesting artists and systematizing works and objects based on content and expression in a group exhibition. We have invited contemporary artists to participate and to present and create works that deal with the subject in an in-depth manner, and have borrowed unique items from famous curiosity cabinets. From ”Wunderkammer Olbricht”, on permanent display in the ”me Collectors Room” in Berlin, we present curiosity objects from the 1600s. The vanitas theme dominates among the pieces, with life and death depicted in small, decorative objects. Thomas Olbricht’s collection is widely considered one of the best of its kind in the world with art works and curiosity objects from the 1500s to the present. The collection is based on the subjective choices of a passionate collector with a focus on an era when collecting was seen as a symbol of status and honour. The 1600s was the century of collecting, and to this day, collections from that era constitute vital sources of knowledge regarding cultural history throughout the world. The ”Augsburg Art Cabinet” from the same era, has had its home in Uppsala since the 30 years war, and parts of it have long been on permanent display at Museum Gustavianum. For the exhibition The Collector we have borrowed exquisite, small curiosity objects from the cabinet that have been in storage in the University, some of which have never been shown before.

We are also thrilled to present brand new contemporary art works in this exhibition. Matts Leiderstam is a well-renowned artist who has, in his work, long conducted profound analysis of art historical museum collections in Sweden, Germany and other places. Here he has focused his attention on Uppsala University’s extensive and magnificent collection of European painting primarily from a period spanning the 16 to 1800s.  His new piece, “Unknown Unknown” deals with an interesting discovery he made regarding the University’s portrait collection: included in the collection are namely numerous portraits of anonymous individuals by entirely unknown artists. What value do unknown persons have in a historic portrait collection? To what extent are they of interest to posterity? Ditte Ejlerskov collects art historical styles and expressions. She repaints them and transforms them into practical and aesthetic study objects. How has the same recurring motif been dealt with throughout art history? Here we present her painting suite from 2011 entitled ”The Hand that Brushed”, with expressive hands from historical paintings that have in turn been repainted by artists. This is a reproductive process that, oddly enough, both renders history closer and more distant at the same time. Jårg Geismar from Düsseldorf will create a work on location and, in doing so, help the museum to acquire a collection of “no longer usable” keys. For the past couple of months, museum visitors have had the opportunity to donate keys to the piece. Each donor has signed a donation book. Every key bears a story of its own, and during the exhibition, the artist will install them in a new presentation, where they will be ordered and structured.

Several works deal with the psychological undertones of collecting and gathering as an expression of a behavioural pattern that has gone a little too far, that is on the verge of becoming a mania, perhaps even edging on insanity. Magnus Bärtås has collected ”gifts” that he has received without asking for them over a period of several years. The fact that he has actually kept them is as interesting as why he received them in the first place. Here he presents parts of his large collection of “gifts” in the form of an installation created specifically for this exhibition. Hyun Jin Kwak has over the course of two years documented, photographed and filmed an impressive Renaissance palace in Reggio Emilia, Italy. Besides allowing the palace to deteriorate at an alarming pace, the man living there has filled it from floor to ceiling with things he considers might come in handy at some point. On loan from Moderna Museet is Annika Eriksson’s piece, ”12 Parcels from My Mother”. Ever since the artist left her childhood home, her mother has routinely sent her parcels containing items she felt her daughter might need in her new, independent everyday life. Her daughter, the artist Annika Eriksson, chose not to open the packages but instead let them remain stored and unopened in her home. All the packages and their contents are now on display here.
The American artist Charles LaBelle has always had a phobia of entering large buildings. As a means of coping with this, he has scrutinized in detail every building he has entered since 1997. He has measured them, photographed them and annotated the date, time and location in a register. He has also drawn the entrance of every building in his book. To date he has completed over 15 000 drawings, 300 of which are presented here. A series of drawings by Eva Marie Lindahl depict a phenomenon that has long fascinated her. In the USA there is a movement that studies and collects barbed wire. The group even publishes a magazine on barbed wire and its history. With this piece, the artist illustrates how something so trivial and simple as a wire can be so politically charged. Similarly, Oscar Guermouche’s piece 50 from 2003, although seemingly trivial and simple also possesses an intensive charge. It has been exhibited previously on several occasions, most recently in the exhibition ”Lust and Vice” at the National Museum in Stockholm. The piece consists of 50 small strands of hair and 50 cards in a card index. The hairs represent every woman with whom he has had an intimate sexual relationship.

The writer and avid collector (former fly collector) Fredrik Sjöberg has written a customized text specifically for the exhibition. Fredrik Sjöberg has, among other things, written the trilogy Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen (The Fly Trap, The Art of Escape and The Raisin King) and just recently Varför håller man på? (Why do We Bother?). He will recite his newly written text, The Seven Deadly Sins, at the opening of The Collector thereby presenting us, perhaps, with entirely new insights into the true nature of the collector.

Elisabeth Fagerstedt

Museum director and curator

The Collector - utställning 2012

-->

PM/EF/11 oktober 2012

THE COLLECTOR

Uppsala konstmuseum bjuder in till en unik utställning med samlande och dess drivkrafter som tema. Ett tema där museernas självbild och de samtida konstnärernas praktik möts allt oftare. Det ligger något i luften just nu som bearbetar och reflekterar kring århundranden av mänsklig insamling och systematik. Det gäller samlande som företeelse, enskilda människors samlande och sparande och vem samlaren egentligen är likaväl som institutioners, kollektivs och samhällens behov av arkiv och system.

The Collector är en samling i sig där själva utställningsarbetet har bestått i att samla ihop intressanta konstnärer och att systematisera verk och objekt såväl i innehåll som i uttryck i en samlingsutställning. Vi har bjudit in intressanta samtida konstnärer att visa och skapa verk som fördjupar ämnet och vi har lånat in unika föremål från berömda kuriosakabinetter. Ur ”Wunderkammer Olbricht” som visas permanent i Me Collectors Room i Berlin, visar vi kuriosa från 1600-talets Augsburg, Vanitas-temat är ett starkt inslag bland föremålen, liv och död gestaltat som små dekorativa inslag i xx. Thomas Olbrichts samling anses vara en av världens främsta privata samling i sitt slag med konst och kuriosa från 1500-talet till idag. Samlingen bygger på subjektiva val av en passionerad samlare med starka inslag från en epok då samlandet och ägandet gav status och ära åt dess ägare. 1600-talet var ett samlandets århundrade och än idag utgör den tidens samlingar viktiga kulturhistoriska inslag över hela världen. I Uppsala finns sedan länge det ”Augsburgska konstskåpet” från samma tid och delar av det visas permanent på Museum Gustavianum. Till utställningen The Collector har vi lånat in utsökta små kuriosaobjekt från skåpet som förvaras i universitetets magasin och som delvis inte visats tidigare.

Vi är stolta över att kunna presentera helt nya samtida konstverk i utställningen. Matts Leiderstam är en mycket väl renommerad konstnär som fördjupat sitt konstnärliga arbete i att utforska svenska, tyska och andra stora konsthistoriska museers samlingar. Han har nu fördjupat sig i Uppsala universitets stora och magnifika samling med europeiskt måleri från främst tiden 1600 – 1800 – talen. Hans nya verk ”Okända okända” handlar om en företeelse i universitetets porträttsamling som han har upptäckt, där finns nämligen porträtt av helt okända personer av helt okända konstnärer. Vilket värde har okända personer i en historisk porträttsamling? På vilket sätt är de intressanta för eftervärden? Ditte Ejlerskov samlar på konsthistoriska stilar och uttryck, hon målar av dem och gör dem till praktiska och estetiska studieobjekt. Hur har ett och samma motiv förvaltats och förändrats genom konsthistorien? Vi visar hennes serie målningar från år 2011 som har titeln ”The hand that brushed”, målande händer i historiska målningar som målats igen av konstnärer. En reproduktiv process som både gör historien nära och distanserad.

Jårg Geismar från Düsseldorf gör ett verk som hjälper konstmuseet att bygga upp en samling av ”inte längre användbara” nycklar. Museets besökare har under ett par månader haft möjligheten att donera nycklar till verket och därmed även till konstmuseet. Varje donator har skrivit in sig i en donationsbok. Varje nyckel bär på en egen historia. Konstnären kommer att installera dem i en ny presentation, de ska ordnas och struktureras.

Flera verk behandlar samlande och sparande med psykologiska undertoner, som uttryck för beteende som kan sägas gå lite för långt, tangera gränser för mani och kanske galenskap. Magnus Bärtås har sparat ”gåvor” som han har fått utan att be om dem under många år. Det faktum att han har sparat dem är lika intressant som att han har fått dem. Vi visar en del av hans stora samling ”gåvor” i en form som konstnären har skapat för utställningen. Hyun Jin Kwak har under ett par år dokumenterat, fotograferat och filmat ett imponerande renässanspalats i Reggio Emilia i Italien som bebos av en man som, förutom att låta palatset förfalla i ett rasande tempo, fyller det från golv till tak med föremål som skulle kunna vara bra att ha. Annika Erikssons verk ”12 paket från min mamma” ingår i Moderna museets samling vilket vi lånat till utställningen The Collector. När konstnären flyttade från sitt barndomshem skickade mamman regelbundet paket med saker som hon tänkte att dottern behövde i sitt vardagsliv. Dottern, konstnären Annika Eriksson, ville inte öppna paketen utan sparade dem orörda i sin bostad. Nu visar vi alla paket och även dess innehåll. Charles Labelle från USA har varit rädd för att gå in i stora byggnader. Sedan år 1997 har han därför skärskådat varje byggnad han beträtt, han har mätt dem, fotograferat dem och noterat uppgifter om tid och plats i ett register. Därefter har han tecknat av varje byggnads entré i sina böcker. Till dags dato har han gjort 15 000 teckningar. Vi visar c:a 300 av dem. Av EvaMarie Lindahl visar vi en serie teckningar som påvisar en företeelse som fascinerat henne. I USA finns det en rörelse som studerar och samlar på taggtråd. De ger även ut en tidskrift om taggtråd och dess historia. Konstnären lyckas med sitt verk att belysa hur något så trivialt och enkelt som en tråd kan laddas med politisk, kulturell och historisk innebörd. Även Oscar Guermouche visar ett verk som kan tyckas vara trivialt och enkelt men med en mycket stor laddning. Hans verk 50 har visats förut, senast på Nationalmuseum under utställningen ”Lust och last”. Verket består av 50 små hårstrån och 50 kort i ett kartotek. Håren representerar varje kvinna som han har haft intimt umgänge med.

Till utställningen har författaren och samlaren (f d flugsamlaren) Fredrik Sjöberg skrivit en skräddarsydd text. Fredrik Sjöberg har bl a skrivit trilogin Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen samt alldeles nyligen Varför håller man på?. Han kommer att läsa upp sin nyskrivna text, De Sju Dödssynderna under invigningen av The Collector och därmed får vi kanske helt nya aspekter på vem samlaren egentligen är.

Elisabeth Fagerstedt

Museichef

Uppsala konstmusuem

Atsushi Wada - japansk "ma"-animatör

-->

UPPSALA KONSTMUSEUM

ATSUSHI WADA
Animationer och originalteckningar
23 oktober – 28 november 2012

I samarbete med Uppsala internationella kortfilmfestival

Atsushi Wada (född 1980) är en japansk animatör som visas i Uppsala internationella kortfilmfestival. I samband med festivalen gör Uppsala konstmuseum en fördjupad presentation av honom för att bredda bilden av hans mycket speciella och prisbelönta kortfilmer. Han är känd för sina absurdistiska och lätt surrealistiska grepp, för en slags ”visuell surrealistisk poesi”. Många tycker att hans filmer är humoristiska. Han tycker att det är viktigt att animerad film har humoristiska inslag.

I mötet med Atsushi Wadas verk är innehållets svårgripbarhet slående. De balanserar ytterligheter av mänskligt beteende, poser och gester. Ibland är de samhällskritiska och handlar individens uniforma inordnande i ett samhälles förväntningar. Dessutom är hans animationsteknik och färgsättning värda att uppmärksamma. Han arbetar med bildövergångar och tempoväxlingar genom att tillämpa en japansk metod som kallas ”ma”. Det innebär en slags rytm i växelverkan mellan rörelse, stillhet, nästa rörelse o s v som ger hans filmer en personlig atmosfär och känslighet. Färgskalorna är mycket dämpade. Han tecknar med tunn tuschpenna (3.0 mm) på japanskt kalligrafipapper och han färglägger i sin dator.

I utställningen visas fem av hans mest kända filmer i en loop och kringmaterial bl a hans egna originalteckningar.

Day of Nose (9:30 min) 2005.
Bästa kortfilm i Norwich International Animation Film festival

Well, That's Glasses (5:40 min) 2007
Bästa film i Rio de Janeiro International Short Film Festival of the Young Jury

In a Pig's Eye (10:10 min) 2010
Bästa film i Fantoche Film Festival
Roligaste film i Ann Harbor Film Festival

The Mechanism of  Spring (4:20min) 2010
Roligaste film i Ann Harbor Film Festival

The Great Rabbit (7:10 min) 2012
Silverbjörnen i Berlinale International Film Festival 2012

Elisabeth Fagerstedt
Museichef och curator