Sissi Westerberg - Becoming

BECOMING
Sissi Westerberg
7 september – 13 oktober 2013

UPPSALA KONSTMUSEUM

Sissi Westerbergs[1] separatutställning på Uppsala konstmuseum – Becoming – har en tydlig riktning. Den ställer frågor. Den undersöker. Den är empirisk men bygger samtidigt på en tradition. Man kan säga att den ”andra vågens feminism”, från 1970-talet och framåt, har utvecklat ett nytt konstnärligt förhållningssätt, nya arbetsmetoder, ny estetik och nya perspektiv hos en hel generation samtidskonstnärer. Där hakar Sissi Westerberg i. Hennes konstnärliga arbete visar tydliga referenser till viktiga feministiska konstnärer som Janine Antoni (f 1964) och tidiga kvinnosakskämpar som Virginia Woolf (1882 – 1941). Ibland är Sissi Westerbergs kommentar till sina föregångare så tydlig att man kan tala om flera verk som ”hommager”. Hon lyfter fram historiskt förankrade frågeställning i en samtida kontext med utgångspunkt i personliga drömmar och i undermedvetna drifter. Det traditionellt feministiska interagerar med samtida konsumtionskritik och identitetskris och lyfts dessutom fram genom den genuint mänskliga kroppen. Sissi Westerbergs konst är framförallt kroppslig till sin metod och sitt uttryck.

Becoming är såväl utställningens titel som benämningen på en serie verk som hon har arbetat med en tid. Man kan säga att det började med hennes arbete med smycken och ornament. Hon ville röra sig i gränslandet mellan det artefaktiska och det av naturen givna ornamentet, mellan former skapade av människor för att dekorera och markera avstånd från naturen och de mer ”oönskade” kroppsliga ornamenten, som t ex kroppsöppningar och kroppsvätskor. Hon använde former som både tycktes förföriskt attraktiva men samtidigt påminde om de mest tabubelagda delarna av människokroppen. Som om kroppen flutit ut från den skyddande huden och de döljande kläderna och blev till broscher och halsband.

Som en förlängning av temat har Sissi Westerberg skapat en karaktär, en medelklasskvinna iklädd trenchcoat. Hon har figurerat i ett antal performanceverk som bl a har uppförts  genom Rejmyre Art Lab där Sissi Westerberg är co-director. Man kan se denna kvinnokaraktär som provocerar och provoceras av gränsdragningen mellan natur och kultur, mellan objekt och abjekt, mellan norm och tabu. Videodokumentären Drawing a Line gjorde succé på Liljevalchs vårsalong år 2011. Den visar en performance där kvinnokaraktären målar en chockrosa linje på en vägg med sin egen kropp. Hur det går till och vilken del av kroppen som utgör hennes pensel lämnas obesvarat.

Kvinnan i trenchcoat rör sig på den yttersta gränsen mot att släppa fram de mest djuriska krafterna inom sig, att släppa taget och att sluta vara sansad. Vad skulle hända om det djuriska i henne tog över, eller om naturen tog över henne, tog tillbaka henne?, frågar Sissi Westerberg.

Genom den USA-baserade konstnären Janine Antonis kroppskonst hittar vi fram till fler aspekter av Sissi Westerbergs arbete. Kroppen som objekt och som redskap. När Janine Antoni målade gallerigolvet med sitt hår som pensel och hårfärgningsvätska som målarfärg (Loving Care, 1992) lyfte Sissi Westerberg fram temat på nytt i verket Drawing a Line.

När Janine Antoni skulpterade med sina tänder i choklad och fett (Gnaw, 1992) arbetar nu Sissi Westerberg vidare med sitt nyaste verk, Ett eget hus, och skulpterar med sina egna tänder, i trä, en liten hydda som passar perfekt till hennes egen kropp och kroppsmått. 

Virginia Woolfs essä A Room of One´s Own (1929) handlar i mångt och mycket om behovet hos alla skapande människor att ha ett eget livsrum och naturligtvis i kvinnornas fall även en personlig grundtrygghet och jämlikhet. Sissi Westerberg uttrycker i verket Ett eget hus ett direkt fysiskt behov av att ha det egna rummet men hon vet inte riktigt varför. Ger rummet henne frihet eller är det en bur? Det är själva driften att skapa det som styr hennes handlande.

I serien av verk som benämns I am Open ställs frågor om design av vardagliga föremål. Varför ser de ut som de gör? Varför liknar de inte oss människor? Konstnären testar en tanke om att funktionalismens formspråk syftade till att avlägsna oss från naturen, genom det enkla och avskalade, oornamenterade och minimalistiska, blir vi mer mänskliga och mindre hotade av det oordnade och förgängliga. I flera verk utsätter konstnären oss även för kroppsliga och köttiga ”tabun”. Hon gör kroppen till ännu mer kropp. Varför är det svårt för oss? Vilka tabun och kulturella arketyper får oss att både förföras och att äcklas?

För att citera den franske filosofen Gilles Deleuze (1925 – 1995); konsten är vårt sätt att skapa nya erfarenheter – via affekter. Så arbetar även Sissi Westerberg, hon lyfter fram och låter tabubelagda ämnen skava i gränsen mellan attraktion och affekt.

Becoming är en utställning om ”att bli till”, att möta sig själv och att röra sig framåt.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum

---

[1] Sissi Westerberg är född 1975 och hon är vid bl a konstfackskolan i Stockholm. Hon är verksam i Sverige och en rad andra länder. (se CV.)