Lisa Strömbeck - De sista träden

The Last Trees

Lisa Strömbeck

Nya verk – fotografi

5 oktober – 11 november 2017

Galleri Fagerstedt presenterar Lisa Strömbecks andra separatutställning på galleriet.

Strömbecks förmåga att genom fotografin, och dess processer, undersöka och gestalta fenomen omkring oss leder oss in i nya och fascinerande iakttagelser. Inför utställningen har Strömbeck intresserat sig för två fenomen som är förknippade med TRÄD. Ämnet kan förefalla oväntat för konstnären. Hennes berättande och personliga hållning liksom den innovativa bildprocessen gör hela utställningen till en av Lisa Strömbecks kanske mest inkännande och närskådande gestaltningar hittills.

Jag hade aldrig trott att jag skulle göra en utställning om träd. Träden och skogen är något att njuta på plats, där jag känner kontakt med något stort och tidlöst. Bilder jag genom åren tagit i skogen, har aldrig levt upp till upplevelsen…

Den här gången kunde jag bara inte sluta fotografera. Jag blev envisare för varje misslyckat försök; jag ville ha fram detta i fotografi. Backåkraskogen var min, och då träden i skövlingen blev stående ensamma, blev de ännu mer mina. Det första halvåret fotograferade jag digitalt men det funkade inte. Sedan började jag fotografera analogt med mellanformatskameran.

Det saknades fortfarande så mycket i bilden; vinden, doften, fuktigheten, kylan. Trots formerna i träden, trots diset och dimman som omsluter dem, moln med former som möter upp trädens former; trots allt det fina blev fotografiet inte hälften så starkt som den upplevelse det var att vara där.

Jag började experimentera i mörkrummet med flytande fotografisk emulsion, och då började något hända. Själva materialet fick ett eget liv som inte hade med mitt foto att göra. Den flytande emulsionen gav något organiskt till bilden, ytan blev mindre platt och emulsionen skapade rörelse. Olika beroende på om jag bredde ut den på papper eller träplattor. Jag kunde med fingertopparna breda ut emulsionen så att den bildade vågor som i bilden blev dimbankar eller moln som inte fanns i negativet. Om emulsionen rann lite neråt blev det liksom fuktigare i luften. Någonting nytt hände. Bilden blev snarare något i sin egen rätt, än som representation av verkligheten.

De sista träden

Flytande fotoemulsion på trä (unika verk)

Skogen vid Backåkra strand är en del av Hagestad naturreservat på Sveriges sydkust. I samband med skövlingen för två år sedan ville Naturvårdsverket återskapa den sandstäppsmiljö som fanns där innan man på 1700-talet planterade tall för att förhindra sandflykt. Sandstäppen, som redan finns vid några andra strandnära områden i Skåne, har en stor biologisk mångfald. Man har därför sparat några träd, de flesta halvdöda eller döda, för att ge hem åt olika djur.

Dessa träd är de enda som står kvar idag vid Backåkra strand på Sveriges sydkust.

Världens äldsta träd

Fotocollage på MDF

36 delar, 280 x 290 cm

Granen på Fulufjället i Dalarna som är minst 9 550 år gammal. Forskarna Lisa Öberg och Leif Kullman har genom kol 14-metoden åldersbestämt olika fjällgranars rötter och just denna visade sig vara världens äldsta, levande, nu kända träd.

Själva rotsystemet har överlevt i närmare 10 000 år. Ett frö, som troligen kom västerifrån, slog rot där medan den senaste inlandsisen fortfarande låg kvar i Dalarna. Den har lyckats överleva så länge därför att den har förmågan att föröka sig vegetativt; de nedersta grenarna slår rot när de trycks ner mot marken av långvarigt snötäcke varpå nya skott växer upp. Runt den cirka 3 meter höga stam som står där nu, finns flera skott, små nya granar som väntar på att få växa sig stora då den nuvarande högsta stammen dör.

Granen heter Old Tjikko efter Lisa Öbergs hund som var med under fältarbetet och som sedan gick bort. Verket visar granen i skala 1:1. Granen Old Tjikko, 9 550 år gammal, träder här fram i hela sin majestätiska litenhet.

Mörkret skingras – ljuset återvänder

Fotoprint på textil

420 x 280 cm

-----------

Lisa Strömbeck är född 1966 i Andrarum. Hon bor och verkar både i Danmark och Sverige, sedan år 2010 är hon även lärare i fotografi vid flera institutioner. Lisa Strömbeck är just nu bl a aktuell i en av Statens Konstråds projekteringar.

Strömbeck har varit verksam som konstnär sedan 1990-talet då hon utbildade sig vid Hochschule für Bildende Künste (Hamburg) och vid Det Kongelige Danske Kunstakademi (Köpenhamn). Hon arbetar främst med fotografi och video.

Hennes tidigare arbeten har ofta haft en politisk agenda och fokuserat på makt och hierarkier, såväl i stora samhällsprocesser som i privata skrymslen och vrår. Hierarkier mellan människor och andra djur har genererat åtskilliga intressanta och tankeväckande verk. Den något abstrakta fotoserien Uniform visar människor klädda i päls med samma färg och textur som pälsen på de husdjur de håller om. På Moderna museet i Stockholm kunde man besöka Lisa Strömbecks Vilorum (2004) och få ligga och vila omgärdad av sovande husdjur. De senaste årens arbeten med ljus har blivit mer poetiska. Det handlar om solens reflektioner i olika föremål, t ex i biltrafiken utanför fönstret som skapar ljus och färger i ett annars mörkt och tråkigt rum, en video som typiskt visar hennes förmåga att fokusera på något vackert i en mörk vardag.

BAND TVÅ

FRIDA KROHN

Nya verk

24 aug – 30 sep 2017

När den här utställningen tog form i huvudet började jag måla små grå målningar och helt plötsligt hade jag gjort väldigt många. Alla delarna har moment av magi - när blått, rött och gult plötsligt blir grått. När kopian kommer ut ur kopiatorn och när banden framträder i det svarta. När färgen plötsligt tar formen av ett band. 

Att arbeta inför en utställning, att ha idéer och tankar om hur det ska bli när den hänger på plats. Hur verken flyttas från ateljén till gallerirummet. En del verk är jobbiga att transportera men andra väger lätt i handen. När verken hängs på plats. Att hitta platser som passar dem. En del löser sig spontant i rummet men annat är planerat långt innan i tankar och på ritningar.

Som vanligt uppstår hundra frågor. Är allt klart? När är det egentligen färdigt? Hur faller ljuset? Ska det vara mer eller mindre? Att bestämma att nu nu är det färdigt och nu blir det inte bättre utan nu är det precis som det ska.

Sedan tillbaka till ateljén, städa. Att inte riktigt orka städa färdigt. Hitta rester av en utställning. Jämföra tankarna innan med tankarna efter. Göra om? Göra nytt? Ta bort allt?

Eller bara vrida på huvudet, se diagonalerna som uppstått mellan verken i rummet. Lägga till en diagonal. Ställa sig på en annan plats och vrida huvudet åt ett annat håll. Vad ändras? Allt och inget, såklart.

Vrid på huvudet, flytta blicken! Jämför två saker med varandra! Gå i ditt vanliga tempo bredvid någon! Prova att gå bredvid någon annan! Föreställ dig det grågula marsljuset och jämför det med augustis klara färger!

Frida Krohns konst liknar ingen annans. Under konstskoletiden släppte hon periodvis taget om måleriet och började arbeta med kopiatorn och saxen som pensel. Hon klippte mönster i papper. Hon kopierade de klippta pappren. De kopierade pappren blev ibland till band och band har följt henne längre än hon förstått själv.

På ett sätt handlar det om närhet, att använda det som finns nära till hands. De mönster och former som hon klipper och viker är bekanta för många. De finns på förskolors fönster, på inslagna paket eller som dekorativa blommor. Kopierandet har hon arbetat med under en längre tid och det är främst en väg bort från och sedan tillbaka till målning och teckning. Hon kände sig begränsad av måleriets material, kopierandet är snabbare och mer magiskt. Där finns alltid ett överraskningsmoment. Frida Krohns tidiga installationer är suggestiva rumsgestaltningar utförda med kopierat material från golv till tak.

Frida Krohn berättar att hon har svårt att sluta tänka på papper, det leder så lätt vidare till andra tankar. Hon fascineras av papper som ett förhållandevis enkelt material som samtidigt är väldigt komplext. Man kan titta på den svenska pappersindustrin och se stora samhällsstrukturer bakåt i tiden och i vår nutid. Hon tänker på den mängd papper som produceras i Sverige och på papper som något vardagligt, det finns där hela tiden, vi snyter oss, häller upp ett glas juice, skriver en lista, ritar en teckning. Banalt och komplext, dekorativt och utmanande samtidigt. Arbetet med utställningen har lett henne tillbaka till måleriet. Alla bandens färger rör sig på en skala som förenas i hennes allra senaste målningar.

När Frida Krohn nu har återvänt till måleriet inser hon hur hennes öga redan är inställt på olika färger i grått. Under åren har hennes hjärna omedvetet noterat nyanser och skiftningar i grått. Hon beskriver att ”det var som att cykla efter ett långt uppehåll. Det gick lätt och var väldigt roligt.  Hur man ser och lägger märke till olika saker skiftar med tid, intresse, vilket yrke man har, var man är uppväxt, varit med om i livet och så vidare. Som hundägare så ser jag även när jag är utan hund vilka pinnar som min hund skulle vilja bära. Som målare i grått kan jag utan att tänka på det blanda till rätt färgnyans i huvudet.”

Säcken knyts ihop här, i ett långt pärlband av rosetter, spetsar, dekorationspapper, glättiga färger, från golv till tak, från topp till tå, så möts vi igen i den minimala minsta gemensamma nämnaren, i den abstrakta grå målningen som i sitt inre bär på alla palettens nyanser.

Utställningen Band två är en utökad version av utställningen Band som Frida Krohn visade på Galleri Fagerstedt 24 maj – 1 juli 2017.

FRIDA KROHN

Har examen från Umeå Konsthögskola (2012) och har även utbildning från Konstfack i Stockholm.

Sedan år 2010 driver Frida Krohn och Ylva Trapp Konsthall323. En konsthall som har sina lokaler i en bil, en röd Golf Variant. Konsthall 323 är omskriven av Shide Jafaris ”Om omvänd gentrifiering och stadsvandringar med Konsthall 323, i Brand nr 4 2015 och har gjort nedslag runt om i Sverige och i andra länder: 2017: c/o Galleri 54, 2016: i Saltsjöbaden, 2015:  Great views, INCA Seattle, Washington University, i Saltsjöbaden - tre stadsvandringar: Unga begåvade konstnärers smak för gröt, Kapitalet och kristen dödsångest, Minnet av ett avtal -monument eller musikal?, c/o Maretopia Färgfabriken Stockholm, 2014:  Backseat conversations Creative time Summit Sunday, Prenumerationsservicen 12 ljud- och bildverk från Saltsjöbaden, Ett badkar bensin, Studio 17 Stavanger, Rogeland Konstskola, 2013: Double Red Ride Radio Dubbelradiofestival, Konsthall C Stockholm, c/o Citroen Alternativa gallerier, Verkligheten Umeå, En vän med en bil Drive-in Lydgalleri, Norge, Seminar from the trunk Augmented Spatiality, Hökarängen, 2012: Vi svänger ner runt och sen tillbaka Öppet hus, Iaspis Stockholm,  2011: Backseat driving Konstfack, Kanslibyrån in residence, utställning utanför Skatteverket, Residency Washed Out, Apex art c/o Hökarängen, 2010: Vi här bak i bilen, Konsthallscafé Strategies of Persuasion, Konsthall C, Invigning av Konsthall323 Hur tar man sig till konstens centrum? Haninge Konsthall

Åren 2013-2015 drev hon Cigarrvägen 13, ett projektrum för samtidskonst i Hökarängen tillsammans med Ylva Trapp Ami Kohara Johan Wahlgren Maryam Fanni Lisa Renvall Helena Piippo Larsson Savas Boyraz. Här har konstnärer själva monterat och bjudit in, finansierat och städat. En plats där konstnären själv har makt att bestämma hur och vad som ska visas. Ett rum där den korta perioden, en vecka per utställning, och lilla ytan varit både en begränsning och en frihet. En plats för hög konstnärlig kvalitet utan ansökningsprocesser och snäva urval.

GALLERI FAGERSTEDT, HÄLSINGEGATAN 18, STOCKHOLM

Anders Rönnlund - TRACKINGS

GALLERI FAGERSTEDT

 WWW.GALLERIFAGERSTEDT.SE

TRACKINGS

Anders Rönnlund

12 januari – 17 februari 2017

video – och ljudinstallationer

Det har alltid funnits sätt att hävda sig som medborgare, att hävda sin värdighet som människa i diktaturer eller destruktiva demokratier. Anders Rönnlunds videoinstallationer visar några av dessa sätt. De kan vara individuella, bräckliga, förtvivlade och fyllda av dödsångest, men de kan också vara kollektiva och fredligt hoppfulla...Vi kan beröras, tilltalas av dem och leta efter den egna positionen…” Susanne Concha Emmrich (filolog, författare, filmmakare)

Anders Rönnlunds konst har en agenda. En politisk udd. Ett patos. Den är också personlig, självupplevd och lågmäld. Konstnärens upplevelser av platser och situationer där uppenbara övergrepp, orättvisor och förtryck visar sig återberättas i hans konst. Den får oss att se, höra, känna, förstå och dra slutsatser som om vi själva varit vittnen, som om något hemskt och obegripligt stegvis uppenbarar sig i vårt slumrande medvetande. Vi leds med varlig hand in i frågor om sociala, ekonomiska och politiska orättvisor, korruption, förtryck och maktmissbruk. Vi närmar oss svåra allmänmänskliga frågor och man kan bli rasande inombords. Här ställs vi inför tecken och spår av skeenden som vi bara kan ana och misstänka men där vi inte har tillgång till alla fakta. Vi har ingen att anklaga eller ställa till svars, vi har bara vår egen känsla av att något inte står rätt till. Förtryck har här inget ansikte utan kryper in under vår hud och graden av dess grymhet är förknippat med vår egen förmåga att föreställa oss dess gränser.

Estadio Nacional

Materialet till konstverket Estadio Nacional kom till efter en av konstnärens resor i Chile år 2008. Verket är orsakat av ett oväntat möte med en vaktmästare vid Stadion (Estadio Nacional) i Santiago de Chile. Vaktmästaren vistas där varje dag och han ville visa att han upptäckt att man i vissa ljusförhållanden, i ett särskilt släpljus, kan se ristningar i cementen på väggarna. Ristningarna var begravda under flera lager av färg men kunde skönjas vid ingång nummer 1 och 8.

Anders Rönnlund fotograferade ristningarna. Vissa var bara fragment medan andra framstod mer tydliga. De flesta var daterade. 11 september 1973 och 10 dagar framåt. Därefter upphörde de.

Den 11 september 1973 genomförde Pinochet sin militärkupp i Chile. Utvalda motståndare hämtades för att förhöras, arresteras och torteras. De fängslades i korridorerna till Estadio Nacional i Santiago. Därefter var många av dem döda eller spårlöst försvunna. Vaktmästaren hade en nära släkting bland de som försvann. Han ville visa och berätta. Här fanns spår och vittnesbörd av något oförlåtligt.

Konstverket Estadio Nacional är en installation bestående av videoprojektioner och ljud. Det visades första gången på Museo de Arte Contemporáneo i Santiago år 2012.

43

Verket 43 kom till under en av konstnärens vistelser i Mexico City under perioden september – november 2014. Ganska snart fann han att stämningen var upprörd och att människor talade om en händelse inte långt från Mexico City. Där hade 43 lärarstudenter från Ayotzinapa nyligen spårlöst försvunnit under en demonstration. Fakta säger att de 43 fördes bort i en buss på order av polis. Fakta är att de 43 aldrig kom tillbaka.

Konstnären valde att följa med sina upprörda vänner till en demonstration emot händelsen inne i centrala Mexico City. När de steg av metron i närheten av samlingsplatsen hördes en samstämmig kör av röster på perrongen. Alla sa samma sak. Räkneord. 1, 2, 3, 4, 5 o s v till nummer 43 och om igen. Framme vid El Ángel de la Independencia hade 100 000 människor samlats till en fredlig demonstration. Hela tiden hördes olika grupper som räknade till 43.

Verket 43 är en video- och ljudinstallation som visas för första gången.

------

Anders Rönnlund

Född 1951 i Torshälla, bor utanför Uppsala. Han har verksam som konstnär sedan 1981. Han etablerade sig tidigt internationellt med många utställningar i Europa, Ryssland och Sydamerika. Utöver utställningar har han utfört ett flertal offentliga gestaltningar i Sverige och i Danmark och han har varit projektledare för Statens konstråd. Han är representerad i statens, landstings och kommuners samlingar och har fått ett flertal stipendier, bl a Moderna museets resestipendium 2008 (Chile), IASPIS ateljéstipendium 2014 (Mexico) och 3-årigt arbetsstipendium i Uppsala län.