Bigert & Bergström Alla talar om vädret men ingen gör något åt det

Bigert & Bergström

Alla talar om vädret men ingen gör något åt det 

 Uppsala konstmuseum 2007

Lördagen den 2 juni öppnar Uppsala konstmuseum utställningen ”Alla talar om vädret men ingen gör något åt det” av konstnärerna Bigert & Bergström. Utställningen innehåller installationer och videoverk där konstnärerna undersöker och problematiserar väder- och klimatforskningens teknologi och ”mytologi”. I det allra senaste videoverket ”If You Don’t Like the Weather Change It” har de utforskat myter om att det finns nationer och makter som kan påverka vädret för egen vinning: militärt, ekonomiskt, politiskt etc. Utställningen har vernissage kl 11-17 och invigs kl 15.00 av meteorolog Per Holmgren och museichef Elisabeth Fagerstedt. Konstnärerna närvarar under vernissagedagen. Utställningen pågår till och med den 26 augusti 2007.

Pressvisning: fredagen den 1 juni 2007

Alla talar om klimatförändringar. Somliga tror att vi aldrig kommer att ha det så bra som vi har det just nu. Framtidsprofetior ser dystra ut och många talar om reella hot mot vår livsmiljö. Frågan är: Kan människan överleva? Can Man Survive? var namnet på en utställning som visades på Naturhistoriska museet i New York 1969. I entrén möttes besökarna av ett poem av Thoedore Roosevelt; Nature: There are no words that can tell the hidden spirit of the Wilderness, that can reveal its mystery to melancholy and its charm. En neonskylt upplyste besökarna om att You never had it so good. Frågor om mänsklighetens och det moderna samhällets skuld var lika aktuella då som nu, teknologi ställdes emot ”naturlighet” och emot det naturliga som ett system vars regler och lagbundenheter befinner sig bortom det mänskliga, som en idévärld ouppnåelig för människan.

Vi talar ofta och gärna om väder. Väder talas om som en yttre pålaga, ett villkor och förutsättning som har stor inverkan på våra liv men som vi omöjligt kan göra någonting åt. Det finns bara där. Vädret och de geografiska skillnaderna över jordklotet är vårt gemensamma öde.

Bigert & Bergströms utställning Alla talar om vädret men ingen gör något åt det spänner över flera fält inom väder- och klimatforskningens teknologi och ”mytologi”. Man kan se konstnärernas arbete som en forskning eller upptäcktsresa likväl som ett mimetiskt manér, de nöjer sig inte med att ta reda på vad som pågår i forskarvärlden, de utför också egna empiriska experiment, som metahandlingar som liknar och härmar de som utförs i forskningens tjänst.

Videoverket If You Don't Like The Weather Change It (Om du inte tycker om vädret ändra det) har tillkommit som ett utforskande av myter om att det finns nationer och makter som kan påverka vädret för egen vinning; militärt, ekonomiskt, politiskt etc. Konstnärerna har följt och sökt upp forskning och piloter som har som uppgift att förbättra/förändra vädret genom ”cloud seeding”, molnsådd. Det visar sig att ”cloud seeding” är en ingenjörskonst sedan åtminstone andra världskriget och att konspirationsteorier florerat sedan dess. Ronald Jones text On the Weather i utställningskatalogen tillför Bigert och Bergströms undersökning historiska och avslöjande fakta om konsten att styra över vädret som militära aktioner. 1954 publicerades ett dekret i Washington med riktlinjer för väderkontroll, Rules to follow in cloud engineering, där även moraliska dilemman formulerades: In cloud engineering you do not “create rain” – you do not “destroy clouds” – briefly, you are not playing God. What you do is solely helping nature on its natural course.

Arbetet med videoverket If You Don't Like The Weather Change It får sitt klimax när konstnärerna själva anlitar en pilot och bombar ett moln med kolsyreis på en plats i Sverige.

Videoverket Biosfär III bygger på en performance utförd av Bigert och Bergström i Oslo år 1990. Aktionen är i sig en iscensättning av verklighetens Biosfär II, ett experiment i Arizona där åtta forskare bosatte sig i en växthusliknande miljö under två år. Experimentet syftade till att utröna om det är möjligt att artificiellt framställa ekosystem och självgenererande klimat som livsdugliga miljöer åt människor. Projektet har beskrivits som det största utopiska överlevnadsexperimentet i nutid. Videoverket Biosfär III är en kommentar till den underliggande utopin och tar fasta på själva handlingen – att vara i växthuset, att röra sig i klimatanpassade dräkter, att iaktta miljöns påverkan på materia och växtlighet o s v. Verket har en poetisk botten med inslag av Science Fiction. Verket har en underliggande ton av en kommentar till det teatraliska i Biosfär II-projektet där det tycktes vara minst lika viktigt att experimentet visades upp, som ett skådespel, för en publik som att det överhuvudtaget genomfördes.

Ångkammaren är en del av den stora installationen Klimatkamrarna som visades på världsutställningen i Sevilla år 1993 och därefter visades under en utställningsturné i de nordiska länderna åren 1994-1995. I de separerade kamrarna hade Bigert och Bergström framställt artificiella klimat. Där fanns en kammare för värme, en för kyla, en för ljus, en för vind och en för ånga och besökarna gick igenom en kammare i taget. Ångkammaren innehåller en skulpterad noshörning som producerar sitt eget klimat. Miljön är manipulerad för att skapa ett effektivt ekosystem och det förgör också sakta men säkert sig självt.

Skulpturgruppen Inverted Space Molecules är en installation med fotografier från en väderstation som drivs av SMHI, från isbrytaren Oden och från ett bubbelväxthus i Cornwall samt stillbilder från filmen If You Don't Like The Weather Change It. Bigert & Bergström vrider och vänder på perspektivet så att bilderna visas i form av ett inverterat panorama i skulpturala globformationer. Skulpturerna är sammanfogade i form av molekylliknande kluster. Betraktarperspektivet pendlar mellan å ena sidan storskaliga vinklar i himmelsvida perspektiv och å andra sidan mycket detaljerade mikroformat, ibland redovisas varje vrå i den fotograferade miljön, en form av överinformation, redundans, som ännu inte sorterats i en pågående forskningsprocess. Klustren bildar i sin tur tre tematiska anhopningar i rummet vilka också är benämnda som underrubriker i verket: Weather Station, Expedition och EDEN.

Det är med stolthet som Uppsala konstmuseum medverkar i Bigert & Bergströms utställning Alla talar om vädret men ingen gör något åt det. Konstnärerna lyfter fram angelägna frågor som visar att vår samtid kanske också utgör en brytningstid. Väder- och klimatteman är inte längre frågor om trosföreställningar och fatalism utan är också fält för såväl manipulation som överlevnadsexperiment. Bigert & Bergström arbetar medvetandegörande och använder både humor och avslöjande fakta i en innovativ konstnärlig kontext.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum

LOVE ENQVIST DIGGERS AND DREAMERS

LOVE ENQVIST

DIGGERS AND DREAMERS

Intentional Communities in the new age

1 december 2007 – 27 januari 2008

UPPSALA KONSTMUSEUM

Utställningsåret 2007 bärs av en genomgående idé. Uppsala konstmuseum sätter ett särskilt fokus på konstnärlig forskning, utopisk eller ej, med hänsyftning till årets Linnéfirande. Det är med stolthet som museet nu presenterar en omfattande soloutställning med en ung konstnär vars konst är såväl djupt utforskande som innerligt berättande. Love Enqvist examinerades från konsthögskolan i Stockholm 2006 och har såväl under som efter sina utbildningar producerat verk och installationer vars idéinne­håll pendlar mellan science fiction, utopier, andlighet, mentala processer, sublimiteter och dess ytter­lighet i ett renodlat forskningsperspektiv med deskriptiva studier av reella fenomen i den verkliga världen. Till det sistnämnda hör inte minst projektet Diggers and Dreamers - Intentional Communities in the new age.

Diggers and Dreamers – Intentional Communities in the new age
Med den upptäcktsresandes blick har konstnären rest till en rad märkliga och ibland otillgängliga platser runt jorden. Hans intention har varit att dokumentera utopiska samhällen och livsformer. Han har fotograferat stadsliknande samhällen i form av landskapsbilder och närmiljöskildringar, han har filmat och intervjuat dess upphovsmän och –kvinnor, nedtecknat deras visioner, idéer, samhällskick och organisation, samt undersökt och bearbetat fysiska uttryck och formspråk från skilda platser. Projektet innefattar ännu existerande samhällen som grundades under perioden 1968 – 1975 och som uttryckt sina visioner i t ex arkitektur. Han har ställt sig en serie frågor av ren forskningskaraktär: Hur har platserna förändrats under de 30 – 40 år som gått, är de idag levande museer eller levande labora­torier, finns det ett utopiskt byggande och arkitektur?

Vi visar ett 150-tal fotografier i en serie och ett urval dokumentära filmer. De dokumenterade platserna är:

Arcosanti i USA – grundat av arkitekten Paolo Soleris som ett miniatyrsamhälle för att motverka gängse samhälls- och miljöproblem

Auroville, Indien – grundaren Mirra Alfassa har förverkligat sin vision om den universella staden

Christiania, Danmark – ”fristaden” som bildades genom en ockupation för att åstad­komma ett alternativt samhälle grundat på gemenskap och frihet

Valley of the Dawn, Brasilien – efter en uppenbarelse grundade den före detta lastbils­chauffören Tia Neiva samhället som ligger på sin nuvarande plats sedan 1969.

Eclectic City, Brasilien – grundaren Mestre Yokaanam (spiritist och stridspilot) uppförde en stad som världens centrum för den egna religionen

Open City of Ritoque, Chile – en stad uppbyggd av arkitektstuderande vid Catholic University of Santiago

General Anthroposophical Society, Dornach, Schweiz – grundades av Rudolf Steiner och utgör centrum för världens Antroposofer

Järna, Sverige – svenskt centrum för Antroposofi

Damanhur, Italien – grundat av Oberto Auraudi som en suverän stat med avsikt att skapa ett nytt folk

Riverside, Nya Zeeland – grundat som ett pacifistiskt och kooperativt samhälle

Tui, Nya Zeeland –  är ett växande och ungt community som funnits i 14 år och uppstod utifrån ett holistiskt möte där några bestämde sig för att köpa en bit mark.

Mängden fotografier påverkar naturligtvis våra tolkningar av dess innehåll. De presenteras förhållan­devis tätt och läses genom varandra. Vi lockas att söka såväl likheter och skillnader, som spår och associationsbanor, mellan de samhällen som konstnären valt ut. Love Enqvist har bl a funnit likheter i de estetiska uttrycken, han beskriver i sin text att ”arkitekturen bär ofta spår av ett modernistiskt form­språk med esoteriska symboler och hantverk som kan påminna om Arts and Craft-rörelsen”. Konstnä­rens utforskande av formspråket tar sig i uttryck i en serie nya skulpturer i utställningen.

Henry Soludde
Verket om Henry Soludde är en ny presentation av ett konstnärligt projekt som Love Enqvist arbetat med tidigare. Om utforskandet av utopiska och intentionella samhällen präglats av distans är dess mot­sats i närhet och i det personliga tilltalet i verket om Henry Soludde slående. Konstnärens far var nära vän med Henry Soludde under 1980-talet. Love Enqvist träffade honom igen år 2005. Hans far hade då berättat att Henry Soludde nu var ljudterapeut och hade tagit namnet Soludde efter den plats som han bodde på. I sitt kristalltempel på Soludden förvarade han sin jordsamling och han kunde själv tona in frekvensen från varje jordprov.

Senare då jag tonade in tonen för en byggnad som skulle ligga på den plats där vi sitter idag. Så fick den där tonen vibrera i mig ett antal år. Tonen fick en form. Formen av ett kristalltempel rättare sagt är det tre stycken sexsidiga kristallpyramider i en och samma byggnad.

Jag har alltså kommit underfund med att det är olika vibrationer i de olika jordarna. Varje land finns alltså intonat.

Men den vackraste tonen kommer så att säga till när man blandar ihop alla jordprover. Allt liv blir ju till slut jord. Givetvis är det ju inte accepterat från alla håll att någon människa från USA skulle ligga tillsammans med exempelvis en irakier. Min vision är att blanda jorden för att på­verka från denna kraftplats. Att överföra det som tänks och sägs här. Har vi blandat ihop alla jordprover och ingen har protesterat, ja den dagen har vi nog inga krig på jorden. HENRY SOLUDDE, 2005

Henry Soludde lämnade jordelivet i sitt utopia på Soludden och testamenterade platsen till (Mark Levengood). Love Enqvist visar verket om Henry Soludde i form av ett litet museum. Hans jordsam­ling ingår naturligtvis i museet.

Jonas och Frodo

Utställningen rör sig i ett gränsområde, på en glidande skala, mellan fiktion och verklighet. Starka utopier och drömmar uttrycks såväl fysiskt som imaginärt. Love Enqvists konstnärliga projekt kring Frodo, en hob i Tolkiens trilogi om Sagan om ringen, får pendeln att svänga ännu mer. Konstnären har besökt och dokumenterat platsen för inspelningarna av de tre filmerna, ett närmast sublimt landskap på Nya Zeeland. Han har även hittat en person som är en ofrivillig ”look-alike” av karaktären Frodo. Kopieranden av den fiktiva karaktären Frodo visas i form av en film och en serie teckningar. Fiktionen blir här ytterligare en av flera platser för utopier, arkitektoner och visionära förverkliganden.

Elisabeth Fagerstedt

Museichef

Roland Persson - Strange Fruits

UPPSALA KONSTMUSEUM

Roland Persson – Strange Fruits[1]

Silikonskulpturer på oväntade platser i byggnaden.

19 maj – 26 augusti

Roland Persson är skulptör med ett personligt och intimt förhållande till natur. Gärna natur som inte lyfts fram som vare sig vacker eller romantisk. Hans silikonskulpturer är avbildningar med nästintill realistiska ambitioner och hans naturavbildningar handlar om små, små företeelser i naturen som t ex höstens förruttnelse och förfall, om insekter och småkryp som landat på fönsterbrädan och om andra till synes oansenliga företeelser. Skulpturerna installeras på oväntade platser i byggnaden, som ett intrång eller som en okontrollerad utbredning av växtlighet. Att kontrollera naturen är ett kulturfenomen som här utmanas.

Att närma sig något genom att gjuta av det är ett omständligt sätt att förvandla en verklighet till en annan. Men denna dubbla inställning till realism är en förutsättning för mina berättelser. Jag vill få betraktaren att stiga in i eller komma nära annan värld. Jag använder mig av objekt eller bitar av natur som jag har ett speciellt förhållande till eller som jag har vuxit upp med. Det kan också handla om berättelser eller fantasier, laddade med något som berört mig personligt.

PRÄSTKRAGAR I ENTRÉN

Roland Persson använder ofta prästkragen som metafor. Den fungerar mycket väl. Den representerar både allvar och lek, kärlek och hat, en kittlande lek som de flesta av oss säkert har provat. Vi överlämnar åt slumpen att avgöra den kanske mest allvarliga frågan i våra liv; att älskas eller inte.

Foajén i Uppsala konstmuseum svämmar över av prästkragsskulpturer som slumpmässigt spridits ut. Det är fritt för var och en att använda dem, trampa på dem, städa undan dem över eller placera om dem.

Roland Persson benämner ibland sina avgjutningar ”tredimensionella fotografier”, de är direkta fysiska avtryck med realistiska anspråk. Slumpen är en avgörande faktor i skapandet av silikonskulpturerna och ett estetiskt uttryck i sig. Gjutrester i form av klumpar och vassa kanter sitter ofta kvar på skulpturerna och påminner om tillverkningsprocessen. Transformeringen från ting till avbildat ting redovisas tydligt.

Genom det direkta, fysiska avtrycket av föremålet liknar det andra indexikala tecken, som till exempel fotografier. Meningen i ett index är att dess innebörd inte så mycket är föremål för symbolisk tolkning som att det bygger på en slags likhetsprocess. Tolkningen handlar om igenkännande, som ett ting som visar sig i spökform under en ny slags hud. Som en dödsmask.

TRAPPHUSET

Trapphuset har invaderats av objekt, svampar och även vilda träd från exotiska platser som brer ut sig som en närmast ogräsartad växtlighet, som något närmast oönskat och marginaliserat. Att benämna en växtlighets utbredning som ogräsartad är främst frågan om en värdering. För att definiera en växt eller en svamp för den delen som o-gräs krävs en kulturell värderingsakt, ett dömande av en livsform som värdelös och irriterande. Ogräset finns bara där människan trampar sin kulturella stig genom naturen, det finns en nära relation mellan människa och ogräs. Skulpturerna avbildar därmed inte enbart något ogräsliknande utan också de känslor, den psykologi, moral och kultur som ingår i definitionen av denna, kanske oönskade, natur. Svamparna blir en konstruktion som inte alls liknar konst på vanligt sätt - den glider över till en kulturmetafor.

Det är logiskt att läsa in ett natur-kulturtema i Roland Perssons konst. Naturen som både nedbrytande och uppbyggande är kanske mer intressant för Roland Persson än själva växten som naturligt given. Här rör vi oss mellan lagringar av kultur. Dikotomin, d v s den traditionella uppdelningen av natur å ena sidan och kultur å den andra, är inte längre så självklar. Skulpturerna behandlas som naturföremål utan hierarkier eller värderingar. De har placerats noggrant för att kompositionen ska se så slumpmässig ut som möjligt.

Konstnären vill mana till att se att det finns liv i allt – allt som kan bära bakterier. Man kan tala om en strävan efter att nalkas ett mikrokosmos eller en djupdykning i det till synes meningslösa.

De flesta konstverk som presenteras i utställningen pendlar mellan dessa ytterligheter, att vara enkla och ringa å ena sidan men förföriska och objekt för njutning å den andra. Han har en säregen blick för, och kanske kärlek till, det missförstådda och det oönskade. När han därefter slutgiltigt dödförklarar föremålet med flytande silikonmassa som övertar flugsvampens form, har han alkemiskt givit föremålet en helt ny innebörd. Det till synes obetydliga har transformerats till ett konstobjekt. Det förflutna finns kvar som ett spår eller ett minne men objektet har givits ett nytt värde, kanske som ett uppskattat estetiskt föremål för njutning.

Skulpturerna Strange Fruits har en tillverkningsprocess med starka inslag av slumpmässighet, kompositionen tycks vara en balansakt mellan det organiserade och oordnade och betraktarens tolkning av/associationer kring tingen är svår för konstnären att påverka. Konsten har också en tradition av att ”förföra”, det finns teman och upplevelser som är förväntade och legitima. Man skulle kunna se Roland Perssons ”alkemi” som en konst i att förföra, att väcka betraktarens blick genom förväntan över att bli just estetiskt förförd. Roland Persson nominerar de oansenliga tingen till objekt för estetiskt betraktande och konstupplevelse.

Varje skulptur, gestaltning och konstnärliga analys som Roland Persson arbetat med utstrålar såväl humor och kärlek som personlig omsorg. Det är lätt att förbryllas av pendlingen mellan dikotomier; högt och lågt, vackert och fult, konstverk och vardagsföremål, natur och kultur, privat och offentligt, intention och slump. Men det är just i spänningsfältet som konstupplevelsen griper in och väcker förundran.

OFFENTLIG SKULPTUR

Linnémonumentet Natura Armarium invigs under Kulturnatten(8/9) i Vasaparken i Uppsala. Roland Persson bemålade bronsskulptur består av hundratals avgjutna objekt, bl a ett skåp från Linnés Botanicum som Carl von Linné använde som herbarium, jättenäckrosen Victoria amazonica från Bergianska trädgården och en stor mängd föremål, små insekter, fiskar, en mås, stenar, snäckor, gamla böcker, en svan, några pappersark, en mängd kaktusar, fåglar o s v.

ELISABETH FAGERSTEDT Museichef/curator

---

[1] Roland Persson är född 1963 i Hudiksvall och bor i Stockholm. Han är utbildad vi Konsthögskolan i Umeå och har en mängd utställningar och offentliga uppdrag bland sina meriter, t ex entrén till tunnelbanan vid Sergels torg i Stockholm 2006.

Anna Kleberg

Anna Kleberg

Uppsala konstmuseum 8 september – 14 oktober 2007

Med stolthet öppnar vi Anna Klebergs hittills största utställning. Utställningen bygger på verk som har producerats under åren 2004 – 2007 och flertalet har inte visats tidigare i Sverige.

Anna Kleberg har tidigt uppmärksammats för en fotobaserad konst som ställer frågor kring fotografin och representationen på sin spets. Hon arbetar med serier och serialitet och de tidiga sviterna fotografier, föreställande t ex hus från Märklins modelljärnvägar och modeller av byggnader från Legolands temapark i Danmark utgör ett signum för hennes arbete. Själva avbildandet av avbilder, lager av abstraktioner och representationer, grader av verklighet och metaverklighet frammanas i strikta och deskriptiva bildserier där varje motiv återges likvärdigt med de övriga. Varje bild ingår i en till formen likvärdig serie, till det yttre liknar de varandra exakt. Tematiken i hennes konst kommenterar betraktarens kulturbundenhet. I bilderna ställs vi inför en balansgång mellan igenkännande och exotism, likheter och skillnader och ibland förfinas gradskillnaderna intill ytterligheter.

Med intresse för arkitektur, främst modernitetens, har Anna Kleberg fortsatt att undersöka och bearbeta modellvärldar, nu i uppbyggda temaparker och även i bostadsområden med signifikant arkitektur. Under åren 2006-2007 har hon framställt en serie om 23 verk, The Dutch Model, från Madurodam i Holland, en gång kallad Lilleputt-staden. Det är en temapark med modeller av byggd holländsk arkitektur i artificiell parkmiljö, d v s en historisk exposé över hur Holland bebyggts. Modellerna är omkring en meter höga. Anna Kleberg har fotograferat i naturligt dagsljus och från markhöjd. Perspektivet gör att motivet ser verkligt ut vid första anblicken. Den fotografiska tekniken hjälper till när vi tolkar bilden som en avbild av fullskalig bebyggelse.

World Park från år 2005 är en serie om 8 verk från en temapark med samma namn i Dubai, Förenade Arab Emiraten. I parken finns modellhus med typiska särdrag från en rad nationer i världen, t ex finns där ett norskt typhus. Här beskriver konstnären en form av exotism och stereotypisering som temaparken förmedlar.  Kontexten; omgivningen och detaljerna, avslöjar både i The Dutch Model och i World Park att byggnaderna inte har ett normalt förhållande till sin omgivning, där finns en underliggande overklighetskänsla. Allt är konstruerat och idealiserat.

Förskjutningar och gradskillnader hanterar Anna Kleberg skickligt. Från serierna med bilder från uppenbart artificiella miljöer, Madurodam och World Park, leds vi över till berättelsen om Bungalow Heaven i Pasadena, Kalifornien. Serien består av 21 verk från år 2004. Byggnaderna utgör ett villaområde från det tidiga 1900-talets bungalow-epok vars arkitektur och ideal kring hemmet och familjelivet skiljde sig radikalt från sin samtid. Tanken var att producera enkla och lättskötta hem i prefabricerade material som till och med skulle kunna monteras ned och flyttas till en annan plats. Då eftersträvades så få historiska referenser som möjligt, den unga familjen skulle starta sitt nya liv från en nollpunkt, obelastad. Idag finns det rörelser som arbetar för ett bevarande av den amerikanska bungalow-epoken. I Anna Klebergs representation av 21 bungalows är samtliga fotografier tagna från samma avstånd och från samma vinkel – frontalt mot huvudentrén – i ett och samma ljus, ett ”Los-Angeles-dis”. Hon har valt att beskriva byggnaderna mer som platta fasader än som volymer och hon har åstadkommit en förtätning som ger ett lätt animerat uttryck åt motivet. Byggnaderna har med tiden ”förädlats” och förändrats av de boende, från en standardiserad och stereotyp grundform till hus med fler detaljer och tillbyggnader som har tydliga referenser till såväl historia som exotism. Fler ideal har alltså adderats med tiden.

Från stereotypa och kanske anonyma idéer om arkitektur och bebyggelse leder utställningen över till en så färgstark och karismatisk arkitekt som Le Corbusier. Anna Kleberg har alldeles nyligen producerat en stillsam film, ett rörligt porträtt, av Le Corbusiers sommarhus ”Cabanon” (hydda) uppförd år 1952 i  Roquebrune Cap Martin, Frankrike. Huset är 3,66 x 3,66 meter stort och byggt av timmer. Det har en märklig och mytologiserad historia och det var här som Le Corbusier senare avled (1965). I Anna Klebergs avbild av byggnaden framstår dess modell- och idealkaraktär mycket starkt – det är närmast overkligt i sin minimerade skala (13,4 m²). Huset är i det närmaste en utsiktsplats med en nästan utstuderad utsikt över huset intill. Det byggdes redan år 1929 av den irländska formgivaren Eileen Gray. Le Corbusier var en stor beundrare av hennes arbete, och även en vän till henne. Huset var ett tidigt modernistiskt drömhem som hon både ritat och inrett själv med egna möbler och design.[1]

Kortfilmen Timbre, visar en modell av Le Corbusiers hus. Le Corbusier fick under åren 1938 – 1942 i uppdrag att omvandla bebyggelse i staden Alger. Förslaget till ett höghus som tänktes bli 150 meter högt, vilket aldrig uppfördes, ligger till grund för den modell som konstnären låtit framställa. Den stränga och strikta utformningen av fasaden accentueras i animeringen och ljudsättningen. Filmen är ett samarbete med Andreas Kleerup, Konrad Milton och Fredrik Skogkvist.

Hela utställningen återger fasader. Publika delar av byggnadsverk. Gemensamt för dem är att de alla representerar iscensättningar; modeller, idealhus, drömmar, visioner och utopier. Anna Kleberg leder oss varsamt över från artificiell iscensättning till byggd och förverkligad genomförande. Hon tränar vår blick och avläsningsförmåga. Hennes konst fördjupar ytterst våra insikter om oss själva.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator

[i]

---

[1] Under hennes frånvaro målade Le Corbusier åtta stora väggmålningar inne i huset (1938). Eileen Gray betraktade detta som skadegörelse och de blev aldrig vänner igen. Idag ägs Eileen Grays hus av kommunen och det ska restaureras. Man har dock inte löst frågan huruvida Le Corbusiers målningar ska tas bort eller bevaras.

---

[i] ANNA KLEBERG är född i Stockholm 1970. Hon avslutade sin konstnärliga utbildning på Konstfackskolan i Stockholm år 1998 och har därefter deltagit i ett flertal grupp- och soloutställningar och är representerad i både offentliga och privata samlingar både i Sverige och utomlands.

Izabela Knochenhauer Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva?

Izabela Knochenhauer

Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva?

Installationer och målningar

Uppsala konstmuseum 2007

Izabela Knochenhauer är både konstnär och arkitekt. Det tredimensionella rummet och installationen är viktiga som utgångspunkter i hennes konstnärliga arbete. Utställningen Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva? har en undanglidande och drömsk stämning, målningarna och installationerna oscillerar mellan fiktion och realism, mellan abstraktion och konkretion. Den mänskliga fantasin och förmågan att drömma balanseras och omformuleras i utställningen. Ibland når vi även en yttersta gräns för våra drömmar som i den utopiska driften att skapa och uppleva meta-verkligheter; reality, fantasy, fiction. Kan våra drömmar till slut skada sig själva?

Izabela Knochenhauer föddes i Polen 1961 och flyttade till Sverige 1985. Hon utbildade sig till arkitekt och utövade yrket under en tid. Hon bestämde sig senare för att utbilda sig till konstnär och hon tog slutligen examen vid Kungliga Konsthögskolan år 1997. Redan under konsthögskoletiden fick hon bred uppmärksamhet i svenskt konstliv, bl a genom en performance vid vårutställningen på KKH med titeln Krasseklänningar med och till mina väninnor. Izabela Knochenhauer och två medsystrar kom till vernissagen iklädda långa klänningar av säckväv som var bevuxna med levande krasse. Det sägs att publiken bjöds att äta direkt från klädedräkten. Ett intresse för organiskt liv gavs sitt tidiga uttryck här och kanske också det stänk av civilisationskritik i den sarkofagliknande skulpturen Den moderna kroppen som visades under utställningen som tycks följa konstnären som en resonansbotten i det fortsatta konstnärsskapet.

Efter examen vid Konsthögskolan har hon arbetat med måleri, ibland med fotografisk förlaga, ibland med fotografi, skulpturer och installationer. I slutet av 1990-talet arbetade hon med stora målningar i starka färger, gärna med symbolstarka färger som blått och grönt, med makrokosmos och mikrokosmos som tematik. Målningar med påfallande pendelrörelser mellan abstraktioner och föreställande avbildningar, med perspektivförskjutningar mellan litenhet och storhet – allt manande till betraktarens förmåga att fantisera och att reflektera över mikro- och makrokosmos komplexitet. Izabela Knochenhauer visade ganska tidigt fotografier som hon tagit med specialobjektiv, Korsbefruktningar, av kraftigt uppförstorade växtdelar i kalejdoskopiska effekter. Hon visade hur slumpen styr livets utveckling, hur evolutionen är en oändlig rad av tillfälligheter. Hon återkommer ofta till att underförstått mana till insikt om vår brist på medvetenhet i den ständigt pågående samhällsbyggnadsprocessen. Vi kanske inte vet allt som vi bör veta för att kunna fatta de beslut om framtiden som vi gör?

Molekylärbiologi, genforskning, manipulerade djur etc utgör teman som hon flera gånger återkommit till. T ex utställningen Du sköna nya värld, med oljemålningar av uppförstorade gräddbakelser och installationen Med huvudet på skaft, bestående av 500 kålhuvuden på skaft stående i exakta (uniforma) rader vickande och nickande på huvudena eller installationen Innanför och utanför, en laboratoriemiljö med bilder på manipulerade djur med onaturliga kroppar (tvåhövdade, fembenade, mångvingade etc) talar sin tydliga civilisationskritik. Utställningen Engångsrestaurang, uppbyggd av industritillverkat förpackningsmaterial, talar också sitt tydliga språk om överflödssamhället och resursslöseriet. Även om förpackningarna numera är såväl ekologiska som återvinningsbara så löser de inte de egentliga problemen med själva innehållet i förpackningen, menar konstnären.

I början av 2000-talet visade hon en serie porträttmålningar av djur. De målades efter fotografisk förlaga och bilderna såg närmast ut som passfoton. Varje djur framställdes som en individ och ögonuttrycken syntes iaktta sin betraktare. Det var lätt att tolka in och att projicera mänskliga känslouttryck i djurens ansikten. Verken gav oss näring till insikter om relationer, projiceringar och maktförskjutningar. Att se och att bli sedd i en oscillerande pendelrörelse – endast den egna förmågan att tolka och låta sig förflyttas med den imaginära pendylen utgör gränsen för upplevelsen av Izabelas Knochenhauers konstverk. Oscilleringen och hänsyftningen till betraktarens förmåga är också genomgående i hennes konstnärskap.

Utställningen på Uppsala konstmuseum, Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva?, är en logisk följd av hennes tidigare arbeten. Målningarna Sluta inte visades på Galleri Mia Sundberg 2006 och är målade både med oljefärg och med billack. Bilderna kan förefalla såväl abstrakta som föreställande, som mikroskopiska uppförstoringar eller som makrokosmiska landskap. Komplexiteten rör sig som en pendel i en rörelse som inte slutar förrän den egna förmågan sätter stopp för den, då betraktaren slutligen bestämmer sig för att föredra en tolkning före en annan.

Installationerna är nyproducerade och har inte tidigare visats. Spettekakan i jätteformat, som svaret på våra drömmar om tillfredsställelse och begär kan, om man förmår, även övergå i något groteskt och närmast osmakligt. Installationen Halvfull, jättelika såpbubblor som fallit till golvet och bildar ett minerat fält, reflekterar och ger återsken av de immateriella ljuslådebilderna Ögonmått föreställande uppförstorat smågodis. Här rör vi oss över ett minfält av frestelser och lockelser. Vi får anledning att filosofera kring vårt drömmande och våra begär – är de av godo eller ej? Har våra drömmar börjat bita sig själva i svansen?

Elisabeth Fagerstedt

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum

Martin Karlsson Fotobok: Uppsalas Linné

Martin Karlsson

Fotobok: Uppsalas Linné

Uppsala konstmuseum 2007

Förord

Konstnären Martin Karlsson har i denna publikation följt ett fenomen i den egna hembygden – namnet Linné. Varje gång namnet Carl von Linné har annekterats i nutid har Martin Karlsson sökt platsen, byggnaden, rörelsen eller företeelsen som önskat referera till den store vetenskapsmannen. Därefter har han fotograferat någonting som kan sägas representera själva företeelsen; en person, en aktör, en vimpel, en skylt, en bakelse, en vägskylt, en skogsstig. Han har följt funna spår utan att värdera eller kategorisera.

Namnet Linné används flitigt i Uppsala. Det pendlar mellan att anges nästan som ett ortsnamn och ett personnamn. Institutet för språk och folkminnen (här: ISF) har utnämnt Karl och Linnea till 2007 års namn. Karl är ett mycket gammalt namn, länge förbehållet kungligheter, men från 1700-talet fick det en mer folklig förankring och är idag det tredje vanligaste namnet i Sverige. Den 28 januari firas Karl enligt almanackan, till minne av Karl den stores dödsdag. Linnea tycks inte vara lika gammalt men är idag det sjätte populäraste namnet i Sverige. Namnet härrör från växten Linnea som namngavs av Linné och som i sin tur inspirerade till hans släktnamn. Linnea finns i almanackan till minne av Linnés födelsedag, den 23:e maj, enligt Namnavdelningen vid ISF.

Martin Karlsson är en konstnär med ett säreget intresse för ”historicism”. Ruiner, Rollspel, återskapade miljöer och historiserande byggnader; repliker av svunnen tid tycks vara en ständig källa till näring för Martin Karlssons fantasier och undersökningar. Hans konstverk rör sig ofta i skärningspunkten mellan fiktion och verklighet och har undertoner av en skenbar overklighetskänsla. Dokumenterandet av Uppsalas användande av namnet Linné har dock en större betoning på dokument än på romantiserande historiesymbolism. Fotografiet som sådant förstärker också den dokumenterande genren.

Det är något speciellt med att studera sin egen uppväxtmiljö och hembygd. Finn Werne skriver i Den osynliga arkitekturen (1987):

De platser, rum och byggnader som vi vuxit upp med bidrar omärkligt till att forma vår identitet. Det är först när vi blir medvetna om vår tillrådighet och vilsenhet som vi blir smärtsamt påminda om förlusterna av de bortschaktade platserna, de försvunna rummen och de rivna byggnaderna. De är först när vi söker vår identitets bekräftelse som vi inser det fulla värdet av en arkitektur som bär äkta spår av historien.

Behoven av att följa upp sin egen historiska miljö kan skifta genom livet, ibland som ett sökande efter likhet och tillhörighet och ibland för att uppnå det motsatta. Identitet har alltid att göra med likhet och skillnad. Uppväxtens platser är en oerhört viktig del i det egna identitetsbygget. Det är även en av de viktigaste gemensamma referenserna för dem som har samma uppväxtmiljö.

Viljan att tillhöra en grupp och att knyta an är grundläggande för människor. Grupperingar kännetecknas ofta av en gemensam ansträngning att hålla samman, kring ett märke, flagga eller andra symbolbärande föremål. Namnet Linné är en stark symbol. I Uppsala finns många produkter och föremål som benämns med namnet eller symbolen Linné. Han är en välkänd vetenskapsman från 1700-talet som med tiden blivit såväl riksbekant som i internationell åminnelse. Symbolen Linné har minst sagt fått allmän och i vissa fall steoretypisk spridning. Martin Karlsson berättar hur Carl von Linné varit en del av hans utveckling och uppväxtmiljö. Hans beskrivning tangerar hembygdsberättelsen. Vilka nya värden får den personliga berättelsens referenser när de blir till allmängods? Hur skiljer sig lokal tradition från turistens utifrånperspektiv när det gäller Carl von Linné?

Vissa Linnéminnen i Martin Karlssons insamling utgörs av platser i naturen. Platser där Linné en gång varit och verkat. Dessa blir kollektiva minnen förknippade med något immateriellt. En plats blir betydelseladdad genom intrakulturell påverkan. Människor anstränger sig för att tillskansa sig kunskaper, minnen, känslor och upplevelser som kan kopplas till en geografisk plats. Platsen som sådan kan förändras med tiden men människorna känner igen och konsumerar den genom dess symbolladdade historia.

Uppsala konstmuseum ger ut katalogen ”Uppsalas Linné” som ett led i Linnéfirandet 2007. Den är att betrakta som en färskvara. Katalogen tar pulsen på Uppsala i nutid som ett samtidsdokument och en folklig tradering av minnet av Carl von Linné.

UPPSALA KONSTMUSEUM

Elisabeth Fagerstedt

museichef

Se dig inte om Laura Fahlsten, Anna Finney, Britta Kjellgren Jäger

Se dig inte om

Laura Fahlsten, Anna Finney, Britta Kjellgren Jäger

Måleri

20 okt - 25/11 2007

Uppsala konstmuseum

”Och sedan jag stått där en stund, vaknade plötsligt hos mig två känslor, fruktan och åstundan: Fruktan för den mörka hotande grottan och åstundan att se om det kunde finnas något underbart inne i den.”[1]

I Laura Fahlstens måleri finns ett starkt psykologiskt innehåll som väcker motstridiga känslor av lockelse och av osäkerhet samtidigt. Hennes konst handlar om att tränga igenom en kanske lockande och förförisk yta trots insikten om att det man kommer att möta lika väl kan väcka behag som obehag. Hon utforskar ett undermedvetet landskap med vidöppna ögon och gör sig beredd att möta det som uppenbarar sig. Laura Fahlstens målningar gestaltar hennes egna drömmar så som de visade sig under en period i hennes liv. Där finns inga svar till dess scenerier, enbart ett konstaterande av att de visade sig i form av gåtor eller hittills oöppnade dörrar.

Anna Finneys målningar framställer människor i en avskalad, urban miljö. Hon visar en serie målningar som skildrar personer som befinner sig i ett resande tillstånd. Det är just tillståndet att vara i ett ingenmansland mitt emellan två platser som gestaltas. Målningarna beskriver ett psykologiskt tillstånd av att nästan vara på väg vid en punkt då ingen återvändo finns, ett vakuum eller en mental icke-plats.

Britta Kjellgren Jäger har tidigare målat ränder. Abstrakta och exakta målningar, gärna metalliskt och blankt, speglande och reflekterande.  Nu visar Britta Kjellgren Jäger en helt ny riktning i sitt måleri. Abstraktionerna löser upp sig och blir refererande, figurerande och mer knutna till en föreställande genre. Utställningen visar mänskliga karaktärer, många i randiga kläder. De hämtas från olika håll; två sittande män med knutna nävar i randiga morgonrockar, fångar i randiga dräkter på marsch, gangsters i Hollywood-stil o s v. Konstnärens intresse för repetition tar sig i uttryck av att karaktärerna upprepas och på så sätt återgår till ett slags abstraherande och grafiskt uttryck.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator

---

[1] Ur ett manuskript av Leonardo da Vinci.

SPIK – Fem aspekter på måleri Ingela Hamrin, Ingela Johansson, Lena Linnros, Susanna Nygren och Jan Ramstedt

SPIK – Fem aspekter på måleri

Ingela Hamrin, Ingela Johansson, Lena Linnros,

Susanna Nygren och Jan Ramstedt

13 januari – 18 februari 2007

uppsala konstmuseum

SPIK

Gruppen Spik består av fem konstnärer: Ingela Hamrin, Ingela Johansson, Lena Linnros, Susanna Nygren och Jan Ramstedt

Uppsala konstmuseum visar nu deras gemensamma utställning Fem aspekter på måleri. Utställningen presenterar fem samtida konstnärsskap vars gemensamma nämnare är måleri och hela utställningen uttrycker, utmanar och utforskar måleriet som sådant. Varje konstnär har ett genuint och mångbottnat förhållande till själva processen ”att måla” och därmed utgör själva utställningen ett led i ännu en process. Gruppen har ställt ut gemensamt på olika platser i Sverige under ett par år och till varje ny utställningsplats har målningar byts ut så att ingen av de olika utställningarna har blivit den andra lik. Utställningen på Uppsala konstmuseum har varit planerad sedan länge och rummen med dess långa siktlinjer har utmanat konstnärerna till att välja ut och även till att göra nya målningar som relaterar till den specifika miljön på Uppsala konstmuseum.

Måleri i hela dess komplexitet med allt från undanglidande abstraktioner till konkreta objekt, yta och djup, drömmar och berättande presenteras genom fem skilda konstnärsskap i en gemensam ton och stämning. Det språkliga och kommunikativa är starka inslag och verken kommunicerar såväl sinsemellan som med betraktare. Utställningen handlar om fem sätt att utforska måleriet som språk, som sätt att visuellt kommunicera och hantera världen.

Ingela Hamrin

Jag intresserar mig för amatörbilden och de ögonblick människor önskar att återskapa och visa för andra. Naturen och det lilla samhället är centrala motiv i mina målningar. Ur familjealbumet väljer jag fotografier som jag målar av. Innehållet i de här fotografierna vibrerar ofta av spänning och i många fall är de genialt komponerade. Här står min barndoms minnen och landskap i fokus.

När jag målar strävar jag efter att skruva upp tonläget i bilden så långt det är möjligt utan att förlora kontakten med förlagan. Bilderna filtreras genom mina erfarenheter. För det mesta fångas jag av foton som är lite skeva i kompositionen, där till exempel figurer har hamnat i ytterkant och beskurits och jag fascineras av små skiftningar i bilden som antyder att fotot är just ett foto. Jag undrar i vilken utsträckning fotografen har styrt bildens innehåll? Hur förändras bilden när jag målar av den och vad ser den som slutligen betraktar min målning?

Ingela Johansson

Jag målar av olika föremål. Jag vill skildra närvaro. Det tillfälle då allt är stilla och tingen träder fram tydliga. Olika stämningar, känslor, väderlek kan ses i målningarna. Föremålen är inte inplacerade i ett klart rum, de är målade som man ser dem alldeles framför sig. Saker som jag väljer ut att göra mina stilleben efter är saker som på olika sätt talar till mig. Enkla och värdelösa saker som ändå kanske har sina förebilder i kostbara ting. En Diana till häst med koger och pilbåge och ett rådjur som snart skall fällas i gips har tusen förebilder i konstens historia. Varenda enskilt ting har i idén kring sitt utformande förbindelser med tankar och idéer som griper in i företeelser långt ifrån. En målning kan skildra överdåd, överflöd, en annan torftighet.

Lena Linnros

Det är måleriet som intresserar mig.

Jag målar sådant som jag känner igen, en känsla, ett minne eller en upplevelse. Utgångspunkten är ofta ett fotografi och motiven finns i min närhet.  Det är platser, miljöer och människor som jag är förtrogen med och har en nära anknytning till.

Många gånger är det en detalj i bilden som intresserar mig och som jag utvecklar.

Jag målar av partier och lägger till nytt, målar över ändrar tills bilden väcker något hos mig, det liknar ett suddigt minne som sakta klarnar.

I bilderna förekommer ofta barn, som för betraktaren verkar vara sysselsatta med någon obegriplig och inåtvänd lek.  Jag söker en dubbelhet i bildinnehållet. Att det först verkar uppenbart vad bilden säger, men som efter hand väcker en viss osäkerhet, en aning av något helt annat.

Måleriet styr mycket av mina beslut, jag påstår något med färgen eller teckningen och utifrån det bygger jag upp bilden, Jag blandar föreställande med abstrakta inslag. Ett mönster, en färg eller en form kan ge mig impulser till att gå vidare med målningen.

Många av bilderna är målade på ritfilm. Jag tilltalas av den släta ytan, och att arket är transparent, vilket gör det möjligt att måla och teckna från båda sidor.

Målningarna utgör en fragmentarisk berättelse om mitt liv. Färgen är styrande och visar vägen.

Susanna Nygren

För mig är målandet en konkret fysisk handling. Den uppspända

duken har jag liggande på golvet, för att armen skall hänga och

röra sig fritt som en pendel över ytan. Mitt verktyg, penseln 

fungerar som en förlängning av min kropp. Min framfart över

ytan lämnar spår på duken i form av ytor och linjer, små eller

större formationer eller mönster.

Innan jag börjar en ny arbetsperiod har jag reflekterat och

funderat över vad jag har gjort och hur jag vill fortsätta mitt

arbete och lägger ut en riktning. Jag samlar på bildminnen och

hämtar in inspiration från alla möjliga håll, som folkkonst,

natur, annan konst, äldre konsthantverk allt möjligt som jag

stöter på i det dagliga livet. 

Först målar jag upp en grund, jag har ingen klar ide eller

föreställning om hur den färdiga målningen skall se ut. Bilden

växer fram under en dialog mellan mig och det som jag redan

tidigare har målat dit på duken. Jag lägger till och drar ifrån

tills jag har kommit fram till något som ögat tycker "stämmer"

när den inre rösten känslan i kroppen säger att så skall

målningen vara.

I målandet försöker jag tänja på mina egna gränser, och öppna

upp för ett tillstånd där jag inte har kontroll över vad som

sker i målandets stund. Där jag får överlämna mig till den bild

som vill bli målad.

Jan Ramstedt

Att måla är en konkret akt där det är möjligt att skapa något nytt inom en given ram och att utveckla en tradition. I målarakten befinner jag mig i en växelverkan mellan det inre och yttre; mellan intention och det som fysiskt växer fram genom hantverket. Att vara i denna dynamiska process är för mig en anledning att måla.

Elisabeth Fagerstedt, museichef/curator

FYRA STIPENDIATER Lena Johansson Ylva Landoff Lindberg Lisa D Manner Cristina Schippa

FYRA STIPENDIATER

Lena Johansson

Ylva Landoff Lindberg

Lisa D Manner

Cristina Schippa

UPPSALA KONSTMUSEUM

1 december 2007 – 20 januari 2008

Den uppsalabaserade konstnären Anna-Lisa Thomsons uttryckliga önskan var att hennes kvarlåtenskap skulle bilda en fond för uppmuntran och stöd till kvinnliga konstnärer i deras utbildning. Stipendiet har utdelats sedan hennes död år 1952 och utgörs av en summa pengar och en grupputställning på Uppsala konstmuseum. Stiftelsen Anna-Lisa Thomson till minne har som sin viktigaste uppgift att dela ut ett årligt stipendium till kvinnliga konstnärer med avkastningen från fonden.[1] Anna-Lisa Thomson fick själv ett stipendium i en period när det kanske var helt avgörande för hennes fortsatta yrkesval.

I år har stiftelsen utsett fyra stipendiater från avgångsklasser vid landets konsthögskolor.

Lena Johansson, Malmö konsthögskola, får stipendium med följande motivering:

För att i ett skickligt och absolut ärligt måleri fånga kvinnosynen i reklam- och modevärldens bilder och tvinga betraktaren att gå en dust med sig själv och genusperspektivet i dessa

De två målningarna Punk Princesses och After Party beskriver unga kvinnor ur ett porträtterande perspektiv. De visar sig och sina identiteter i form av roller och konstruerade begrepp. De ställer en rad frågor kring hur det är att vara en ung kvinna idag.

Ylva Landoff Lindberg, Umeå konsthögskola, får stipendium med följande motivering:

För sin förmåga att på ett både vackert och skrämmande sätt förmedla något som starkt berör

I konstmuseets café visas Ylva Landoff Lindbergs videoinstallation Blue Eye Red Light i en för ändamålet konstruerad svart låda (black box). Verket bygger på intervjuer som konstnären spelade in i Hanoi i Vietnam under hösten 2006. Tre avgångsstudenter från Hanoi University of Fine Art talar om hur deras liv påverkas av att leva i ett samhälle där prostitutionen är så vanlig. Den ses praktiskt taget som en självklar del i umgänge och nöjesliv.

Lisa D Manner, Umeå konsthögskola, får stipendium med följande motivering:

För sitt spännande och utmärkta måleri som väcker en nyfikenhet hos betraktaren

De två stora målningarna Tetris och Domino fick omedelbart starkt gehör hos såväl publik som konstkritiker när de visades första gången. Lisa D Manner omskrevs direkt som löftesrik och hänryckande. Hennes målningar framstår som paradoxala och komplexa, med en nattsvart himmel som fond visar sig ett imperium av sammansatta minnesbilder, urbana stadsmiljöer, sekelskifteshus, stridsflygplan, kristallkronor m m.

Cristina Schippa, Konsthögskolan i Stockholm, får stipendium med följande motivering:

För ett verk som med mobilisering av alla sinnen, poetiskt och effektiv söker återskapa ett barndomsminne

Installationen il terazzo dei panni bygger på upplevelsen av ett barndomsminne. En italiensk takterrass med doftande grönt gräs, torkande tvätt på linor som vajar i vinden och doftar nytvättat, solkatter som reflekteras på marken, ljudet av fåglar…Cristina Schippa beskriver verket så här: Vi fick inte vara där. Inte ensamma. Räcket var för lågt. Det hängde tvätt där. Alltid. Känslan av minnet av en känsla. En upplevelse flyttas i tiden, från ett land till ett annat och från en plats till en annan. En berättelse om omöjligheten att fullständigt översätta och återberätta ett barndomsminne.

 ELISABETH FAGERSTEDT

museichef/curator

---

[1] Bland tidigare stipendiater kan nämnas Gittan Jönsson, Kajsa Mattas, Gunilla Bandolin, Cecilia Sikström, Carin Ellberg, Ulla Fries, Pia Knöppel, Marie Capaldi, Cecilia Larsson, Karin Granqvist, Ingela Johansson, Malin Lobell, Amalia Årfelt, Filippa Arrias, Linn Fernström, Kristina Jansson, Helena Blomkvist, Gunnel Eåhlstrand, Loulou Cherinet, Charlotte Widegren m fl.