Friktioner - internationell performancekostfestival i Uppsala 2012

Förord till Friktionerkatalogen

Elisabeth Fagerstedt

Museichef, Uppsala konstmuseum

Minnet av årets performancekonstbiennal lägger sig som ytterligare ett raster över stadsbilden. Friktioner har genomförts för fjärde gången och antalet minnesraster är nu fyrdubblade. Starka och laddade upplevelser på en plats, i en byggnad eller i stadsrummet, har en tendens att hänga kvar som på en psykogeografisk kartbild. Känslan av att ha delat unika upplevelser med andra skapar en alldeles särskild gemenskap, man minns andras ansiktsuttryck och deras kommentarer som en del av själva händelsen. Performancekonstverk är unika och oförutsägbara, man uppfattar och tolkar i stunden, simultant med händelsen, och kan endast, om möjligt, i efterhand förstå vad man upplevde. Man får anledning att reflektera över sina egna och andras reaktioner på något som man upplevt för allra första gången, som förflyttat ens tankar,   sinnen och erfarenhetsbank.

Friktioner är en internationell performancekonstfestival som arrangeras vart annat år av dansaren och koreografen SU-EN i samarbete med Uppsala konstmuseum. Ett 20-tal etablerade konstnärer från hela världen skapade friktion och oväntade möten i staden och i byggnader under fyra dagar i 2012 års festival. Verk uppfördes i konstmuseet,  Uppsala konsert & kongresshus, Konsthuset – Uppsala konsthall, Uppsala stadsbibliotek och i Uppsala konstnärsklubbs lokaler. Därutöver gjordes gator och torg till arena för ett flertal verk. André Stitt från Belfast Nordirland var årets hedersgäst och han spred sitt speciella kärleksbudskap till alla: ”I love you”, kramar och pins med kärleksbudskap delades ut. Han är en av flera deltagare som använder sin konst i en omgivning med brinnande konflikter och andra svårigheter. Att verka som konstnär i totalitära samhällsstrukturer var ett underliggande tema i festivalens seminarier. T ex berättade Ko Siu Lan från Kina och Clemente Padin Uruguay om strategier för performancekonst i politiskt utsatta sammanhang.

Än en gång vill vi tacka konstnärerna för deras bitvis utlämnande och bitvis hisnande verk. Den konstnärliga kvaliteten är fortfarande oerhört hög i festivalen. Den efterlämnar eviga spår hos de tusental som upplevde någon del av det gedigna programmet.

The Collector - exhibition 2012 - ENGLISH

-->

UPPSALA ART MUSEUM
THE COLLECTOR
An Exhibition on Artists and Collecting
20 October – 25 November 2012

Magnus Bärtås

Ditte Ejlerskov

Annika Eriksson

Jårg Geismar

Oscar Guermouche

Hyun-Jin Kwak

Charles LaBelle

Matts Leiderstam

EvaMarie Lindahl.

Items from ”Wunderkammer Olbricht”, normally on permanent display in the ”me Collectors Room”, in Berlin, and the Augsburg Art Cabinet, Gustavianum in Uppsala.

Uppsala Art Museum proudly presents a unique exhibition that focuses on collecting and the driving force behind it. This is a theme in which the self-image of museums and the practice of contemporary artists come together all the more often. There is a tendency right now to process and reflect upon the human practice of systematic gathering over the centuries. This is about collecting as a phenomenon of social practice, the gathering and collecting by individuals and the nature of the collector, as well as the importance of systems and archives in societies, collectives and institutions.

The Collector is a collection in itself where preparation for the exhibition has consisted of gathering interesting artists and systematizing works and objects based on content and expression in a group exhibition. We have invited contemporary artists to participate and to present and create works that deal with the subject in an in-depth manner, and have borrowed unique items from famous curiosity cabinets. From ”Wunderkammer Olbricht”, on permanent display in the ”me Collectors Room” in Berlin, we present curiosity objects from the 1600s. The vanitas theme dominates among the pieces, with life and death depicted in small, decorative objects. Thomas Olbricht’s collection is widely considered one of the best of its kind in the world with art works and curiosity objects from the 1500s to the present. The collection is based on the subjective choices of a passionate collector with a focus on an era when collecting was seen as a symbol of status and honour. The 1600s was the century of collecting, and to this day, collections from that era constitute vital sources of knowledge regarding cultural history throughout the world. The ”Augsburg Art Cabinet” from the same era, has had its home in Uppsala since the 30 years war, and parts of it have long been on permanent display at Museum Gustavianum. For the exhibition The Collector we have borrowed exquisite, small curiosity objects from the cabinet that have been in storage in the University, some of which have never been shown before.

We are also thrilled to present brand new contemporary art works in this exhibition. Matts Leiderstam is a well-renowned artist who has, in his work, long conducted profound analysis of art historical museum collections in Sweden, Germany and other places. Here he has focused his attention on Uppsala University’s extensive and magnificent collection of European painting primarily from a period spanning the 16 to 1800s.  His new piece, “Unknown Unknown” deals with an interesting discovery he made regarding the University’s portrait collection: included in the collection are namely numerous portraits of anonymous individuals by entirely unknown artists. What value do unknown persons have in a historic portrait collection? To what extent are they of interest to posterity? Ditte Ejlerskov collects art historical styles and expressions. She repaints them and transforms them into practical and aesthetic study objects. How has the same recurring motif been dealt with throughout art history? Here we present her painting suite from 2011 entitled ”The Hand that Brushed”, with expressive hands from historical paintings that have in turn been repainted by artists. This is a reproductive process that, oddly enough, both renders history closer and more distant at the same time. Jårg Geismar from Düsseldorf will create a work on location and, in doing so, help the museum to acquire a collection of “no longer usable” keys. For the past couple of months, museum visitors have had the opportunity to donate keys to the piece. Each donor has signed a donation book. Every key bears a story of its own, and during the exhibition, the artist will install them in a new presentation, where they will be ordered and structured.

Several works deal with the psychological undertones of collecting and gathering as an expression of a behavioural pattern that has gone a little too far, that is on the verge of becoming a mania, perhaps even edging on insanity. Magnus Bärtås has collected ”gifts” that he has received without asking for them over a period of several years. The fact that he has actually kept them is as interesting as why he received them in the first place. Here he presents parts of his large collection of “gifts” in the form of an installation created specifically for this exhibition. Hyun Jin Kwak has over the course of two years documented, photographed and filmed an impressive Renaissance palace in Reggio Emilia, Italy. Besides allowing the palace to deteriorate at an alarming pace, the man living there has filled it from floor to ceiling with things he considers might come in handy at some point. On loan from Moderna Museet is Annika Eriksson’s piece, ”12 Parcels from My Mother”. Ever since the artist left her childhood home, her mother has routinely sent her parcels containing items she felt her daughter might need in her new, independent everyday life. Her daughter, the artist Annika Eriksson, chose not to open the packages but instead let them remain stored and unopened in her home. All the packages and their contents are now on display here.
The American artist Charles LaBelle has always had a phobia of entering large buildings. As a means of coping with this, he has scrutinized in detail every building he has entered since 1997. He has measured them, photographed them and annotated the date, time and location in a register. He has also drawn the entrance of every building in his book. To date he has completed over 15 000 drawings, 300 of which are presented here. A series of drawings by Eva Marie Lindahl depict a phenomenon that has long fascinated her. In the USA there is a movement that studies and collects barbed wire. The group even publishes a magazine on barbed wire and its history. With this piece, the artist illustrates how something so trivial and simple as a wire can be so politically charged. Similarly, Oscar Guermouche’s piece 50 from 2003, although seemingly trivial and simple also possesses an intensive charge. It has been exhibited previously on several occasions, most recently in the exhibition ”Lust and Vice” at the National Museum in Stockholm. The piece consists of 50 small strands of hair and 50 cards in a card index. The hairs represent every woman with whom he has had an intimate sexual relationship.

The writer and avid collector (former fly collector) Fredrik Sjöberg has written a customized text specifically for the exhibition. Fredrik Sjöberg has, among other things, written the trilogy Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen (The Fly Trap, The Art of Escape and The Raisin King) and just recently Varför håller man på? (Why do We Bother?). He will recite his newly written text, The Seven Deadly Sins, at the opening of The Collector thereby presenting us, perhaps, with entirely new insights into the true nature of the collector.

Elisabeth Fagerstedt

Museum director and curator

The Collector - utställning 2012

-->

PM/EF/11 oktober 2012

THE COLLECTOR

Uppsala konstmuseum bjuder in till en unik utställning med samlande och dess drivkrafter som tema. Ett tema där museernas självbild och de samtida konstnärernas praktik möts allt oftare. Det ligger något i luften just nu som bearbetar och reflekterar kring århundranden av mänsklig insamling och systematik. Det gäller samlande som företeelse, enskilda människors samlande och sparande och vem samlaren egentligen är likaväl som institutioners, kollektivs och samhällens behov av arkiv och system.

The Collector är en samling i sig där själva utställningsarbetet har bestått i att samla ihop intressanta konstnärer och att systematisera verk och objekt såväl i innehåll som i uttryck i en samlingsutställning. Vi har bjudit in intressanta samtida konstnärer att visa och skapa verk som fördjupar ämnet och vi har lånat in unika föremål från berömda kuriosakabinetter. Ur ”Wunderkammer Olbricht” som visas permanent i Me Collectors Room i Berlin, visar vi kuriosa från 1600-talets Augsburg, Vanitas-temat är ett starkt inslag bland föremålen, liv och död gestaltat som små dekorativa inslag i xx. Thomas Olbrichts samling anses vara en av världens främsta privata samling i sitt slag med konst och kuriosa från 1500-talet till idag. Samlingen bygger på subjektiva val av en passionerad samlare med starka inslag från en epok då samlandet och ägandet gav status och ära åt dess ägare. 1600-talet var ett samlandets århundrade och än idag utgör den tidens samlingar viktiga kulturhistoriska inslag över hela världen. I Uppsala finns sedan länge det ”Augsburgska konstskåpet” från samma tid och delar av det visas permanent på Museum Gustavianum. Till utställningen The Collector har vi lånat in utsökta små kuriosaobjekt från skåpet som förvaras i universitetets magasin och som delvis inte visats tidigare.

Vi är stolta över att kunna presentera helt nya samtida konstverk i utställningen. Matts Leiderstam är en mycket väl renommerad konstnär som fördjupat sitt konstnärliga arbete i att utforska svenska, tyska och andra stora konsthistoriska museers samlingar. Han har nu fördjupat sig i Uppsala universitets stora och magnifika samling med europeiskt måleri från främst tiden 1600 – 1800 – talen. Hans nya verk ”Okända okända” handlar om en företeelse i universitetets porträttsamling som han har upptäckt, där finns nämligen porträtt av helt okända personer av helt okända konstnärer. Vilket värde har okända personer i en historisk porträttsamling? På vilket sätt är de intressanta för eftervärden? Ditte Ejlerskov samlar på konsthistoriska stilar och uttryck, hon målar av dem och gör dem till praktiska och estetiska studieobjekt. Hur har ett och samma motiv förvaltats och förändrats genom konsthistorien? Vi visar hennes serie målningar från år 2011 som har titeln ”The hand that brushed”, målande händer i historiska målningar som målats igen av konstnärer. En reproduktiv process som både gör historien nära och distanserad.

Jårg Geismar från Düsseldorf gör ett verk som hjälper konstmuseet att bygga upp en samling av ”inte längre användbara” nycklar. Museets besökare har under ett par månader haft möjligheten att donera nycklar till verket och därmed även till konstmuseet. Varje donator har skrivit in sig i en donationsbok. Varje nyckel bär på en egen historia. Konstnären kommer att installera dem i en ny presentation, de ska ordnas och struktureras.

Flera verk behandlar samlande och sparande med psykologiska undertoner, som uttryck för beteende som kan sägas gå lite för långt, tangera gränser för mani och kanske galenskap. Magnus Bärtås har sparat ”gåvor” som han har fått utan att be om dem under många år. Det faktum att han har sparat dem är lika intressant som att han har fått dem. Vi visar en del av hans stora samling ”gåvor” i en form som konstnären har skapat för utställningen. Hyun Jin Kwak har under ett par år dokumenterat, fotograferat och filmat ett imponerande renässanspalats i Reggio Emilia i Italien som bebos av en man som, förutom att låta palatset förfalla i ett rasande tempo, fyller det från golv till tak med föremål som skulle kunna vara bra att ha. Annika Erikssons verk ”12 paket från min mamma” ingår i Moderna museets samling vilket vi lånat till utställningen The Collector. När konstnären flyttade från sitt barndomshem skickade mamman regelbundet paket med saker som hon tänkte att dottern behövde i sitt vardagsliv. Dottern, konstnären Annika Eriksson, ville inte öppna paketen utan sparade dem orörda i sin bostad. Nu visar vi alla paket och även dess innehåll. Charles Labelle från USA har varit rädd för att gå in i stora byggnader. Sedan år 1997 har han därför skärskådat varje byggnad han beträtt, han har mätt dem, fotograferat dem och noterat uppgifter om tid och plats i ett register. Därefter har han tecknat av varje byggnads entré i sina böcker. Till dags dato har han gjort 15 000 teckningar. Vi visar c:a 300 av dem. Av EvaMarie Lindahl visar vi en serie teckningar som påvisar en företeelse som fascinerat henne. I USA finns det en rörelse som studerar och samlar på taggtråd. De ger även ut en tidskrift om taggtråd och dess historia. Konstnären lyckas med sitt verk att belysa hur något så trivialt och enkelt som en tråd kan laddas med politisk, kulturell och historisk innebörd. Även Oscar Guermouche visar ett verk som kan tyckas vara trivialt och enkelt men med en mycket stor laddning. Hans verk 50 har visats förut, senast på Nationalmuseum under utställningen ”Lust och last”. Verket består av 50 små hårstrån och 50 kort i ett kartotek. Håren representerar varje kvinna som han har haft intimt umgänge med.

Till utställningen har författaren och samlaren (f d flugsamlaren) Fredrik Sjöberg skrivit en skräddarsydd text. Fredrik Sjöberg har bl a skrivit trilogin Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen samt alldeles nyligen Varför håller man på?. Han kommer att läsa upp sin nyskrivna text, De Sju Dödssynderna under invigningen av The Collector och därmed får vi kanske helt nya aspekter på vem samlaren egentligen är.

Elisabeth Fagerstedt

Museichef

Uppsala konstmusuem

Atsushi Wada - japansk "ma"-animatör

-->

UPPSALA KONSTMUSEUM

ATSUSHI WADA
Animationer och originalteckningar
23 oktober – 28 november 2012

I samarbete med Uppsala internationella kortfilmfestival

Atsushi Wada (född 1980) är en japansk animatör som visas i Uppsala internationella kortfilmfestival. I samband med festivalen gör Uppsala konstmuseum en fördjupad presentation av honom för att bredda bilden av hans mycket speciella och prisbelönta kortfilmer. Han är känd för sina absurdistiska och lätt surrealistiska grepp, för en slags ”visuell surrealistisk poesi”. Många tycker att hans filmer är humoristiska. Han tycker att det är viktigt att animerad film har humoristiska inslag.

I mötet med Atsushi Wadas verk är innehållets svårgripbarhet slående. De balanserar ytterligheter av mänskligt beteende, poser och gester. Ibland är de samhällskritiska och handlar individens uniforma inordnande i ett samhälles förväntningar. Dessutom är hans animationsteknik och färgsättning värda att uppmärksamma. Han arbetar med bildövergångar och tempoväxlingar genom att tillämpa en japansk metod som kallas ”ma”. Det innebär en slags rytm i växelverkan mellan rörelse, stillhet, nästa rörelse o s v som ger hans filmer en personlig atmosfär och känslighet. Färgskalorna är mycket dämpade. Han tecknar med tunn tuschpenna (3.0 mm) på japanskt kalligrafipapper och han färglägger i sin dator.

I utställningen visas fem av hans mest kända filmer i en loop och kringmaterial bl a hans egna originalteckningar.

Day of Nose (9:30 min) 2005.
Bästa kortfilm i Norwich International Animation Film festival

Well, That's Glasses (5:40 min) 2007
Bästa film i Rio de Janeiro International Short Film Festival of the Young Jury

In a Pig's Eye (10:10 min) 2010
Bästa film i Fantoche Film Festival
Roligaste film i Ann Harbor Film Festival

The Mechanism of  Spring (4:20min) 2010
Roligaste film i Ann Harbor Film Festival

The Great Rabbit (7:10 min) 2012
Silverbjörnen i Berlinale International Film Festival 2012

Elisabeth Fagerstedt
Museichef och curator

Tobias Bernstrup
Sing My Body Electric

5 maj – 26 augusti 2012
Uppsala konstmuseum

”Vi är mer artificiella än vad vi vill förstå” sa Tobias Bernstrup under en intervju för något år sedan. Han hör till den tidiga generationen som vuxit upp med data- och videospel i hemmet. Han är också en av pionjärerna i Sverige att använda den virtuella verkligheten som material i ett konstnärskap, liksom Palle Torsson, Johan Löfgren och Kristoffer Zetterstrand. Tobias Bernstrup är född år 1970 i Göteborg och han bor i Stockholm. Under 1990-talet utbildade han sig på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och därefter vid ISCP (International Studio & Curatorial Program) i New York. Han har sedan länge en internationell karriär som konstnär och musiker med fokus på skilda slag av scener; konstvärlden, musikscener och fetischklubbar. Uppsala konstmuseum presenterar Tobias Bernstrup i en separatutställning som upptakten till, under och som efterfasen till Friktioner  internationell performancekonstfestival, en performancebiennal som genomförs i Uppsala för 4:e gången 31 maj – 3 juni 2012. Tobias Bernstrup framför då en performance som en av festivalens höjdpunkter på Uppsala Konsert & Kongress. Vi vill både lyfta fram hans performativa sida och samtidigt ge en fördjupad bild av hans konstnärskap i utställningen ”Sing My Body Electric” vilket även är titeln på hans allra senaste skiva. I utställningen blandas äldre verk med helt nya.

Vi möter ett mångfacetterat skapande av musik, spel, filmer, dräkter, karaktärer, målningar, skulpturer och live-framträdanden. Verken anspelar på företeelser i vår samtida masskultur och varje enskilt verk har blinkningar till kända kulturyttringar inom musik, film, litteratur, arkitektur, dataspel och ibland, inte så ofta, till konst, från främst 1970-talet och framåt. En gemensam botten i de flesta av Tobias Bernstrups verk och i dess referenser utgörs av hans starka intresse för dystopier. Här finns en slags mollton och en fascination över tekniken, framförallt tekniken från Kalla krigets dagar och framåt till dagens datormiljöer, och dess möjligheter att skapa och kontrollera den mänskliga världen. Några starka inspirationskällor hämtas från Science Fiction, t ex från filmen Blade Runner (1982) och från George Orwells roman 1984 (1948).

Ett genomgående tema hos Tobias Bernstrup är av hans fokus på att den artificiella världen blir alltmer realistisk och ”verklig” å ena sidan medan den verkliga världen, t ex arkitekturen, blir mer och mer lik artificiella förlagor. Nya städer och stadsdelar liknar idéer om en stad och den holländske arkitekten Rem Koolhaas manifest ”The Generic City” (1995) är hos Tobias Bernstrup en otvetydig, om än absurd, realitet. Den artificiella perfektionen, ytan, den abstrakta övertydligheten och gränslösheten, kommer till uttryck i hans arbete med karaktärer. Här kommer inspirationen otvetydigt från dataspelen och dess avatarer.

Mantis City

Video, 12 minuter (2006)

Animationstekniken i filmen skapar en atmosfär av tidig Sci-Fi-film. Tobias Bernstrup gjorde den till en separatutställning på Duolun MoMA i Shanghai där han hade arbetat en tid. Den nybyggda stadsdelen Pudong har en skyline som tycks vara som hämtad ur öppningsscenen i Sci-Fi-filmen Logans Run (urspr 1977). Tobias Bernstrup har gjort en modell av stadsdelens skyline i skala 1:1000. Pudongdistriktet speglar en filmisk idé om en artificiell framtidsstad. I modellen rör sig två levande, om än mytiska, figurer: bönsyrsor i naturlig storlek. Bönsyrsan, eller Praying Mantis. I Tobias Bernstrups verk ”Mantis City” framstår bönsyrsorna som giganter och kombattanter vilka kravlar och klättrar i den futuristiska framtidsstaden till ett repetitivt soundtrack. Här finns ett tydligt växelspel mellan fiktion och verklighet. Bönsyrsan som karaktär har också förekommit i Bernstrups egna performanceverk  och har tidigare använts t ex i surrealistisk litteratur och i asiatiska Sci Fi-filmer (t ex Mothra och Godzilla, 1964) där bönsyrsorna invaderar hela städer.

Sing My Body Electric

Gouache på papper, 198 x 130 cm, 2011

You wrap around me

Like a second layer of skin

Embrace every muscle

Every joint within

We look for emotions

Connected by the light

We're looking love

Deep in the night

Sing my body electric

Dance with me

Make me feel brand new

Sing my body electric

Put your hands on me

My eyes are fixed on you

Our limbs are moving

To the sound of electric pulse

We feel so perfect

We're improving our way of life

…

Uttrycket utgör titeln såväl till utställningen, målningen och till Bernstrups senaste CD-skiva och kassett där ovanstående text är hämtad. Titeln refererar även till en dikt av Walter Withman, ”I Sing the Body Electric”, i den kända samlingen ”Leaves of Grass” som gavs ut i åtta successivt omarbetade upplagor under åren 1985 – 1989. Den är skriven på fri vers och väckte anstöt på grund av dess hyllning av sexualiteten. Body Electric är även ett begrepp för en biologisk mekanism som gör att en ny kroppsdel kan växa fram om den gamla lossnar, som på en ”cyborg”.

Tobias Bernstrups karaktärer kan tyckas vara starkt sexualiserade, som i artificiella världars överdrivna sexuella attribut, men också uttrycka gränsöverskridande och tvetydig könstillhörighet. Dataspelens avatarer har den sexualitet som skaparen väljer. Tobias Bernstrup skapar karaktärer som inte har en bestämd könstillhörighet men ändå en sexualitet.

Life Size Costume Painting (Riche)

Gouache på papper, 198 x 130 cm, 2011

Många av Tobias Bernstrups målningar är samtidigt skisser till dräkter som han använder i sina performances. Live-verken är levande länkar mellan konst och verklighet. Hans första framträdande skedde på konstmässan Sthlm Smart Show 1997, som detta år ägde rum på färjan mellan Stockholm och Helsingfors. Iklädd rollen som en slags androgyn gigolo framförde han egna versioner av 80-tals låtar. Sedan dess har hans musikperformances utvecklats med mera avancerade kostymer ofta i blank latex och hård make up. Som musiker har Tobias släppt ett tiotal skivor på vinyl, CD samt kassett och har med åren positionerats sig som en nyskapare av 80-talets Italo disco. Han har uppträtt över hela världen på såväl stora museer som musikklubbar och har sedan ett par år tillbaka en stor publik i Mexico och Italien där han turnérat flitigt.

Killing Spree

C-print 150 x 120 cm, Ed 3 + 1 AP, 2005

Fotografiet är omslagsbild till ett CD-album som Tobias Bernstrup producerade tillsammans med Kunsthalle Nurnberg. På bilden ser vi Tobias Bernstrup i en grym krigsutrustning. I hans musiktexter leker han med ord och referenser och i texten till Killing Spree: ”We are the children running wild, on a killing spree” refererar han till onlinevärldens FPS- (First Person Shooter) -spel. Spelaren har vapen som gör denne till en storslagen massmördare som utöver död och förödelse även kan skjuta sina motspelare oändligt många gånger. ”Killing spree” är också uttryck i såväl spelvärlden som i det verkliga livet för en som kan döda på två eller flera platser på mycket kort tid.

När Tobias Bernstrup gjorde sina första interaktiva digitala konstverk var ett av hans huvudintressen just våldet i dataspelsvärlden. De första verken gjorde han tillsammans med Palle Torsson; Museum Meltdown (1995-1999), där spelaren kunde röra sig i kända konstmuseer, bl a Moderna museet i Stockholm, och orsaka stor förödelse med sina vapen.  Med tiden har Tobias Bernstrup mer och mer intresserat sig för andra aspekter av virtualitet som mer rör identitetens konstruktion och arkitekturens och scenografiska kvalitéer.

Hope

Skulptur, installation, 2012

Rumsinstallationen ”Hope” är ett helt nytt verk som upptar och intar ett helt rum. Den är även ett av få verk i utställningen som har referenser till såväl annan konst som till verklighet. Här finns en blinkning till, och ett parafraserande på, den amerikanske popkonstnären Robert Indianas (f 1928) konst, eller rättare sagt skulpturdikter. Hans verk består ofta av siffror eller korta ord som EAT, HUG eller LOVE. Ibland har han använt ett symboliskt färgspråk där olika färger representerar olika stadier i mänskligt liv. De färger som Tobias Bernstrup har färgsatt skulpturen med använde Robert Indiana som symboler för livets slutskeden, för förfall och för död.

Här finns även referenser till befintliga byggnader i världen, t ex AT&T Building på Manhattan, världens första högsta bombsäkra skyskrapa, Lloyd Building i London, Centre de Pompidou i Paris. Här finns element från stora anläggningar som oljeraffinaderier. Helheten tycks anspela på ett förfall, en kollaps och kanske en utopi som sakta men säkert dör ut och övergår i en dystopi. Utopin definieras i allmänhet som något positivt medan dystopin är mer samhällskritisk och dyster.

Oxygen

Skulptur, installation, 2012

Rumsinstallationen Oxygen är också ett helt nytt verk. Titeln antyder att skulpturen har med andning att göra och den har referenser till dystopiska världar, såväl artificiella som verkliga. Tobias Bernstrup vill framhålla fläkten som en stark symbol, en tekno-romantisk bild, som använts och återanvänts i Sci Fi- och äventyrsfilmer, i dataspel, musikvideos och i verkliga industribyggnader och anläggningar. Som bild används den för att romantisera tekniken och industrialiseringen.

A.S.F.R.

Skulptur, blandmaterial, 180 x 90 x 35 cm, 2010

Skulpturen är en avgjutning av konstnären själv och blir på så sätt ett dokument och ett minne av hans kropp och utseende vid en viss tid. Skulpturen bär en av hans performancedräkter. Titeln anspelar på ett numera nedlagd diskussionsforum på nätet, Alt.Sex.Fetish.Robots.  A.S.F.R. används numera som ett begrepp för olika former av romantisering av teknik, som t.ex. robotfetischism. Man kan finna det i science fiction filmer, som exempelvis i Metropolis och Blade Runner och i dataspelens värld. Roboten eller androiden laddas här med erotiska egenskaper och spelaren får en känslomässigt laddad relation till roboten.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator

VISCERAL SPACE ─ invärtes rum SU-EN BUTOH COMPANY 20 ÅR

VISCERAL SPACE ─ invärtes rum
SU-EN BUTOH COMPANY 20 ÅR
28 januari – 11 mars 2012

Installationer och kroppsliga rum från SU-EN Butoh Companys dansföreställningar

under 20 år.

SU-EN med Gunnar H Stening, Lee Berwick (UK), Rickard Sporrong, Junichi Kakizaki (Japan), Lise-Lotte Norelius, Fredrik Olofsson (Sverige/Tyskland) samt Skrotcentralen i Uppsala AB.

The body in between

Somewhere between the inside of the body and far away 

a new essence of the body is born

SU-EN Butoh Company ─ 20 år av konstnärliga aktiviteter! SU-EN firar 20 år som butohkonstnär, konstnärlig ledare, koreograf och pionjär inom butohkonsten i Sverige. Under 1980- och 1990-talen studerade hon för den legendariska butohkonstnären Yoko Ashikawa i Tomoe Shizune & Hakutobogruppen. SU-EN har internationellt renommé för sin egen särpräglade butohdans och anses vara en av de främsta inom butohkonsten idag. Det egna danskompaniet grundade hon i Tokyo 1992 och sedan 1997 har hon haft sin bas i Haglund skola i Almunge utanför Uppsala. SU-EN Butoh Company verkar i Sverige och i hela världen med föreställningar, workshops, videofilmproduktioner, projekt och föreläsningar. Sedan 2006 är SU-EN även konstnärlig ledare för Friktioner – internationell performancekonstfestival i samarbete med Uppsala konstmuseum.

Under år 2011 har SU-EN prisbelönats tvåfaldigt:

Det japanska Uchimurapriset, uppkallat efter pjäsförfattaren Naoya Uchimura (1909–1989)

Kulturtidskriften Coras årliga kulturpris – Årets Corist, för sin gränsöverskridande verksamhet som förenar den japanska danskonsten med svenskt feministiskt konstnärsskap

Butohdans är en konstform som vill visa kroppen som ett levande konstverk omsluten av tid och rum, född ur en värld av organiska och levande material. Scenrummet: golv, tak och väggar, blir till möjligheter för det outforskade och förskjuter kroppens kontur. Butohkroppen föds någonstans i gränslandet mellan den inre och den yttre oändligheten. Utställningens titel – Visceral Space – gestaltar det inre rummet.

Uppsala konstmuseum visar installationer, bilder, videoverk, filmer, ljud, objekt, kostymdetaljer och andra minnen från ett urval av SU-EN Butoh Companys föreställningar, tidigare och även framtida. Minnena är noggrant utvalda för att ingå i nya gestaltade rum. I vissa fall har ett videoverk, ett objekt eller en musikkomposition från en tidigare föreställning gjorts om i en ny, för utställningen omskapad, form. Varje utställningsrum är en egen scenografi, en karaktär och en stämning som både väcker minnen av framförda verk och som samtidigt ger en helt ny upplevelse. Utställningen är lika intressant oavsett om man sett tidigare verk eller inte, med eller utan referenser.

Många brukar framhålla SU-ENs förmåga till hög konstnärlig integritet, nyskapande och kvalitet. Ett dansverk är mycket mer än själva dansen och koreografin. I föreställningar och verk, liksom i denna utställning, är andras arbeten och konstnärsskap lika närvarande som SU-ENs.

Om de övriga medverkande konstnärerna i utställningen:

Gunnar H Stening är fotograf, bild- och metallkonstnär med bas i Uppsala. Han har samarbetat med SU-EN sedan 1994 i olika projekt bl a Scrap Bodies, Yatra och Blush med både material i scenrum, kostym och fotografi.

Lee Berwick är ljudkonstnär med bakgrund i södra Londons underground dub. Han arbetar med ljudspecifika projekt och har visat sitt arbete på bla London’s Hayward Gallery och ICA. Utmärkande för Berwick’s arbete är att spela in ljud på en specifik plats och sedan komponera allt utifrån de ljuden; tex en skrotcentral, Slussen eller floden Thames. Han driver skivbolaget Digidub sedan 1989 och är internationellt verksam. Berwick har på senare tid även producerat videoverk, bl a verket Yatra. Samarbetet med SU-EN löper regelbundet sedan1994.   

Rickard Sporrong är dator- och videokonstnär med bakgrund i rockmusiken. Han har även medverkat i olika scenkonstföreställningar, där han arbetar med videomediet på ett interaktivt sätt. Sporrong är baserad i Uppsala.

Lise-Lotte Norelius är tonsättare och friimprovisationsmusiker. Hon arbetar med live-elektronik, realtidsbearbetning av instrument eller andra ljudkällor. Hon har studerat elektroakustisk komposition vid KMH (1998-2002) och komponerat musik för högtalare (eam), musiker och live-elektronik, dansföreställningar, poesi, ljud/videoverk och teater. LL framträder som soloartist och med olika konstellationer exempelvis Ludd (med Ida Lundén), Välfärdsorkestern (med Sören Runolf) och i projekt med konstnärer från olika fält.

Fredrik Olofsson är programmerare, videokonstnär och datormusiker. Han arbetar inom en mångfald områden. Två av hans längst pågående projekt är den interaktiva konstgruppen MusicalFieldsForever och den audiovisuella duon klipp av. Ensam framträder han under namnet redFrik.

Junichi Kakizaki är bildkonstnär med bakgrund som blomsterkonstnär. Han arbetar fortfarande ofta med levande växter och blommor som material och på senare tid även med installationer i Land Art stil. Han är baserad i Nagano, Japan. 

Robert Alm/Skrotcentralen i Uppsala AB

Skrotcentralen är ett familjeföretag som grundades av Thore Alm 1935, det drivs idag av 3:e generationen Alm. Skrotcentralen samlar in och återvinner, dvs. sorterar och bearbetar 40-50 000 ton järn och metallskrot till en råvara för smältverk per år.

Om de föreställningar som utställningen refererar till

SCRAP BODIES (1998-)
Ett verk som skapar ett visuellt möte mellan konst, kropp och metallskrot.

SU-EN kom för första gången till Skrotcentralen i Uppsala AB i Boländerna i Uppsala 1997. Hon var på jakt efter en spännande plats för ett fotograferingstillfälle. Sedan dess har hon arbetat med en mängd projekt och ett stort antal verk har skapats inspirerat av denna fantastiska plats. Vad som fascinerade med platsen var det faktum att kroppen blev så liten i jämförelse med dessa högar av metall. Samtidigt pågick ett dundrande kretslopp och en fantastisk återvinningscykel utan like! Hon ville bli del av detta kretslopp. Scrap Bodies blev även en videofilm Skrotliv som samproducerades med SVT. SU-EN stod för idé, koreografi, dräkt och hår. Videofilmen producerades av SU-EN och Rickard Sporrong. Musiken komponerades av Lee Berwick.

VORACIOUS (2012)
/ glupsk, utsvulten (planerad premiär i Leipzig våren 2012)

Ett kommande dansverk om begär att ingå i total symbios med omvärlden, att äta omvärlden, ta in den genom munnen, in i matsmältningssystemet. Föreställningen kommer att gå på USA-turné till New York, Chicago och Seattle. I samarbete med Gunnar H Stening har SU-EN skapat en fotografisk installation baserat på temat för denna utställning.

I verket är begreppen utsvultenhet, gluphunger, glupskhet, begär, åtrå, girighet, törst och desperation centrala. Utsvultenheten är som ett begär och gluphungern är en passion som sätter igång en födelseprocess. Något föds och förpassas åter ut till världen igen, avföring, avkomma. Kretslopp.

NYTT LIV (2007)

Tre föreställningar på en utomhusscen på Vaksala torg i samband med Uppsala kommuns Linnéfirande år 2007. Nytt Liv var en hyllning till naturen och Carl von Linné till 300-års jubileet. Det refererar till en av Linnés beskrivningar av vårens ankomst då naturen får nytt liv. SU-EN koreograferade och iscensatte föreställningen med ett stort antal dansare, musiker, barn, seniorer, djur och en blomsterkonstnär. Viola Germain stod för kostymerna. Nytt Liv var ett samarbete med Musik i Uppland och stråkensemble ur Uppsala Kammarorkester.

I utställningen visas en huvudbonad till föreställningen av den japanske blomsterkonstnären Junichi Kakizaki. Han har omskapat den särskilt för utställningen år 2012.

RAPTURE (2011)

Föreställningen visades på Dansens hus i Stockholm hösten 2011. Genom estetiskt laddade kroppar undersöktes begrepp som hänryckning, extas, kaos och total skönhet. En stark inspiration till föreställningen utgörs av ”tantarismen” frpån 800-talets Italien, en legend som berättar om att den som blivit biten av en Tarantulaspindel måste dansa sig ren för att få förlåtelse. Verket laddades med vansinne, besatthet och kroppens explosiva behov.

I utställningen visas ett objekt från föreställningen med grenar, tistelblommor och stenar av blomsterkonstnären Junichi Kakizaki.

BLUSH ─ various shades of being alive (2010)

Föreställningen hade världspremiär på Dansstationen i Malmö och visades därefter på Moderna Dansteatern i Stockholm och Pusterviksteatern i Göteborg under år 2010. Blush betyder rodnande, d v s en fysisk och emotionell reaktion genom huden, och uttrycket har även en glamorös aspekt, i t ex sminkningen och masken. Ansiktena blir till landskap, till rodnande rum. I Blush syns också referenser till konsthistoriska begrepp såsom action painting, renässansmåleriets synliga penseldrag och koloristisk folklore, liksom inspiration av stökiga varietéklubbsscener, melankoliska rum och konstnärer som Paul McCarthy, Hans Bellmer och Odd Nerdrum.

Föreställningen Blush började som en installation. Den beskrevs i programbladet som en LiveMusicalButohActionArt - Installation. Medverkande musikkonstnär, Lise-Lotte Norelius, och bildkonstnär, Fredrik Olofsson, arbetade med live-processande av bild och ljud i ett växelspel med den pågående dansen. En viktig del i föreställningen utgjordes av bildspelet. Fotografierna togs ett par kalla oktoberdagar i SU-ENs grannes lada och förråd; ruttna plommon, färg och papperslöv kastades vilt omkring kropparna och blev till ett stort antal intressanta konstbilder.

Den 11 mars kommer SU-EN Butoh Company och Lise-Lotte Norelius att göra en action painting och en re-mix av Blush som avslutning på utställningen.

SLICE – a visceral dissection (2003)

Föreställningen visades på Kulturhuset i Stockholm, Pusterviksteatern i Göteborg och på flera internationella festivaler runt om i världen. Under senare årtionden har den japanska butohdansen genomgått förändringar och utvecklats mot en mer samtida estetik. Verket SLICE visar en tydlig brytning med den mer traditionella formen som SU-EN inledde sin produktion med. Estetiken är mer fri och nyskapande än tidigare. SLICE betyder skära.

Dansverket och videofilmen SLICE skapades ungefär samtidigt och videofilmen fick utgöra en del av dansverket. SU-EN var vid den här tidpunkten fascinerad av att utforska vad som skulle hända om man skar upp mänsklig hud och såg vad som fanns inuti. Hon läste anatomiböcker och tittade på kannibalfilmer. Hon såg på när hennes man rensade fisk på båten, han var fiskare då de träffades. Hans kropp var smetig av blod och fiskfjäll och SU-EN såg det som en intressant förskjutning av vad som utgjorde kroppens insida respektive utsida. SU-EN stod för koreografi, dans, scenografi och dräkt. Lee Berwick stod för musik och SU-EN och Rickard Sporrong producerade videofilmen.

I utställningen visas en installation med videofilm och objekt. SU-EN kommer att uppföra Slice – body installation som en performance i utställningen lördagen den 18 februari.

CHICKEN INSTRUCTION VIDEO (2004)
Projekt Höna – instruktionsvideo
 

CHICKEN LIFE (2002)
Konstvideo där SU-EN lever med andra ”riktiga” hönor i bur. Hönan har en speciell position i den traditionella butohn. Redan Hijikata Tatsumi, förgrundsfigur för butohdanskonsten i Japan under 1960-talet hade hönan med såsom ett av de kroppsmaterial som tränades i hans studio.

Den traditionella hönan i butohdansen var en mer estetisk höna. SU-EN blev med tiden uppmärksammad på djurrättsfrågor och därmed blev hennes höna mer politisk. Under många år gjorde hon installationer där deltagare kunde leva som hönor. Detta kulminerade i Chicken Instruction Video, som också är en kritisk kommentar till det enorma utbudet av videor med träningsprogram i olika metoder. (Som ledstjärna nämns Jane Fondas Aerobics videos.)

Chicken Instruction Video producerades av SU-EN och Rickard Sporrong med input av ”hönsskötare” Hans T Sternudd. Chicken Life producerades av SU-EN och Rickard Sporrong.

Instruktionsvideon finns att köpa i museishopen i DVD-format för den som vill prova på att bli en höna hemma i lugn och ro.....

Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator