Kristina Eriksson "Bildpoesi och motstånd"

2012, Text till utställning på Sven-Harrys konstmuseum

BILDPOESI OCH MOTSTÅND

Kristina Eriksson gör inte målningar. Det har hon slutat med för länge sedan. Hon gör bilder. Eller hellre som hon kallar det: notationer. Och så gör hon skulpturer. I lera. Ett med tiden nedvärderat material som befinner sig nära konsthantverket. Eller ett material i förstadiet till, som råämne i, traditionell skulptur. Kort sagt så finns det något lågmält, tillbakadraget och opretentiöst i Kristina Erikssons sätt att arbeta. Man kan tolka det som att Kristina Eriksson helt enkelt ”ligger lågt”.

Så har det inte alltid varit. När hon etablerade sig på den svenska konstscenen, efter utbildningen på Kungliga Konsthögskolan, möttes hon med entusiasm och hennes målningar fick ett storartat mottagande. Det gick lätt för Kristina Eriksson att göra en klassisk konstnärlig karriär. Men hennes reaktion mot denna hausse av hennes konst, mot ett designat och kommersialiserat samhälle, ledde in Kristina Erikssons arbete på ett helt annat spår. Idag skulle man kunna säga att den stora utmaningen ligger i att uttrycka sig i en mindre uppenbar form, att arbeta ”rhopografiskt” d v s att formulera det storslagna i det till synes meningslösa. En annan utmaning finns i att söka närhet, äkthet och intuition.

Vid några tillfällen har Kristina Eriksson formulerat sig kring motiven till sitt nuvarande arbete och varje gång betonar hon bristen på design och utseende. Hon vill inte briljera med en skicklighet eller återupprepa tidigare framgångar, från den tiden då hon fortfarande målade. Hon söker, ärligt och genuint, uttryck som är helt uppriktiga, som har en motsvarighet i henne själv och som motsvarar hennes kropp och hennes psyke. Hon vill arbeta fram en konst som har sin egen integritet. Om arbetet med leran har hon bl.a. sagt att ”Det var skönt att arbeta med händerna, skulpturerna säckade ihop, de blev som de blev, de kan inte kritiseras – de har sin integritet”

I Torsten Anderssons bok Mellan språk och person finns en differens (2008) är det första kapitlet tillägnat Kristina Eriksson. Kapitlet heter Kristina. Han beskriver hennes arbete som en fortlöpande förlossning utan början och utan slut och han skriver om hur skulpturerna motsvarar hennes egen kropp, hennes vikt och hennes temperatur. Det är en beskrivning av en konst utan just differens mellan språk och person, en konst som inte söker formulera budskap.

Kanske kan man tala om Kristina Erikssons motiv som ett sökande efter att formulera en slags ur-konst, eller ett förstadium till konst. Peter Cornell skriver i boken Saker (1993) om naturtillståndets kaos och om ett tillstånd innan människan börjar reflektera, en plats där hon är ohjälpligt sammanflätad och sammanblandad med världen. Man kan uppfatta Kristina Erikssons arbete med de keramiska skulpturerna som en strävan att nå en punkt, en nollställdhet, som infinner sig före reflektionen. Ett sökande efter fenomen så som de råkar visa sig för henne. Som ett uppenbarande av, och förlängning till,  av hennes egen kropp, mentalitet, tänkande och relationer till omvärlden.

De brända keramikskulpturerna, klumparna, har under en tid lämnats åt sitt öde och till naturens påverkan. De har förvarats i ett trasigt växthus på gården Solvändan i Benarp där Torsten Andersson levde. I växthusmiljön ligger det nära till hands att se dem som stenar. Här finns slumpen med som aktör och konstnären har släppt sin kontroll. Hennes tidigare skulpturer har ibland haft vagt kroppsliknande referenser men ”klumparna” har kopplingar till natur och naturkrafter.

Det är i avsaknaden av design och budskap, kommersialism och inställsamhet och med sitt motstånd mot att vara till lags och göra den förväntade konsten som Kristina Eriksson tangerar andra konstpolitiska aktioner, eller motrörelser, från konsthistorien. Torsten Andersson jämförde Kristina Eriksson bl a med dadaisten, poeten och skulptören Jean Arp (1886-1966). Han var en av grundarna till dadaismen (1916). Dadaismen manifesterade en samtida protest mot konstens inlemmande i sociala hierarkier. Man kan också säga att dadaismen var den första medvetna brytningen med en borgerlig kulturell identitet. I protest mot den utseendefixerade estetiken påminns vi också om motrörelser som minimalism, konceptualism och Land Art. Det finns även tydliga paralleller till den danskfödde konstnären Kirsten Ortwed som är född samma år som Kristina Eriksson. Hennes konceptuella skulpturer är inte heller inställsamma, de är mer av visuella gestalter i mentala rum och framställs ibland som ”motformer” till sig själva. Kristina Erikssons skulpturer blir till genom slumpens och materialets egen natur.

Bilderna omskrivs i allmänhet som dråpliga, roliga och vardagliga. De har kommit till som dagsnoteringar i ett ritblock, som minnesbilder eller impulser. I vissa fall har bilderna påförts korta poetiska texter. Bilderna och texterna befinner sig nära konstnärens oreflekterade intuition. Texterna ger intryck av att ha skrivits ned i all hast, utan reflektion kring språk eller stavning, som tankestoff ur en pågående pendlande dialog. Som om det är bråttom att få tanken på pränt innan den flyr. Kanske talar hon med någon i sina tankar, kanske har någon sagt något som har etsat sig fast i hennes minne, något som hon inte kan släppa taget om. Sammantaget framstår texterna som överraskande slagkraftiga i all sin lågmäldhet. De känns närgångna och ger en ingång till Kristina Erikssons tänkande till hur hennes omgivning och relationer påverkar henne och hennes mekanism. Hennes bildpoesi är små mikrodraman, de utspelar sig på gränsen mellan henne själv och hennes omgivning, i huden, eller snarare i kroppens och psykets membran.

Du sa att jag var snusförnuftig och du ville föra samtal på en intellektuell nivå angående borgerlighetens bordsskick och eventuella svårigheter det kommer att innebära för prinsessan Victorias kille

Du grävde dig upp från djupet av din brunn till botten av min

Mörkret blev ett tillstånd och såret läkte inte det förblev öppet och det gick att leva med

Bilden av Kristina Erikssons konst kan förefalla komplex och sammansatt. Upplevelsen pendlar mellan fascination och motstånd, uttrycken bär samtidigt på världsbildsförskjutande utsagor, fnittrande humor och brist på inställsamhet. Här finns ett sökande efter sanning och äkthet som letar sig tillbaka till tidig modernism. Kristina Eriksson förmedlar ett sökande efter en osentimental och direkt konstnärlig praktik utan omskrivningar som dessutom, och samtidigt, är både politisk och personlig. Det är en fasetterad och tankeväckande konst som vi ställs inför, den skaver och lämnar oåterkalleliga och intressanta spår.

Elisabeth Fagerstedt

Konstvetare/museichef

Johan Thurfjell Sweetest Thing

Johan Thurfjell

Sweetest Thing

Uppsala konstmuseum

15 oktober – 20 november 2011

Uppsala konstmuseum har äran att visa konstnären Johan Thurfjell i en separatutställning av större format. Härigenom skapas möjlighet till fördjupning i, och kanske förståelse för, ett särskilt intressant och ungt konstnärskap. Verket Goodnight mum, goodnight dad visades redan 2010 på museet som ett solitärt verk i samlingsutställningen Swedish Family. Verket, fyra skulpturer av konstnärens familjs sommarhus vid olika tidpunkter under ett dygn, gav ett kulissartat sken av att dölja en berättelse med många dimensioner. Det föranledde ett fortsatt intresse för Johan Thurfjells skapande och nu kan museet alltså öppna utställningen Sweetest Thing med ett noggrant urval äldre emblematiska verk samt en serie helt nyproducerade titlar.

Johan Thurfjell är en berättare. Det är slående redan vid första mötet med honom. Han berättar om sina verk som om han berättar en film eller en dröm. Allt hänger ihop i trådar; dåtid, nutid, framtid, person, situation, samhälle och sammanhang. Ändå är det just här, i det som förefaller vara så enkelt för honom, som han ständigt söker och arbetar. Han återvänder ofta till barndomen. Det är lätt att se likheter med en konstnär som Jan Håfström vars omfattande verk ”Den eviga återkomsten” på sitt sätt söker att iscensätta ett undanglidande förflutet för att personen ska ”bli till”, hitta en punkt att komma ifrån och en punkt att ta sig till. Det är också lätt att se en parallell till Ola Billgren vars tidiga verk sökte sätt att upphäva barriärer mellan det förflutna och minnet av det förflutna liksom ett sökande efter svaret på hur upplevelserna format det personliga och mänskliga. De senare verken var mer abstrakta och ”lade sig i vägen” likt romantikens skuggfigurer som störde sikten och varseblivningen så att betraktarens egen fantasi och föreställningsförmåga fick ta vid och vara vägledande. Men tematiken var densamma.

Tankefiguren bakom Johan Thurfjells utställning Sweetest Thing är att han återvänder till en plats från barndomen där han och hans kamrater ofta lekte. De var i en ålder då de skrämdes av otäcka berättelser om t ex Big Foot, snömän, farliga gubbar och annat. I leken lyckades de skrämma upp sig själva och varandra och hela platsen och miljön blev projektionsyta för deras gemensamma skräck. I tanken åker konstnären tillbaka dit med sin son för att spinna ytterligare en tråd. Han vill berätta för sonen vad han själv upplevde här som barn. Detta är utställningens utgångspunkt.

Johan Thurfjells verk är romantiska. Det finns någonting undanglidande och kulissartat över verken. I målningarna i serien Ghost (2009) liksom i skulpturen Conclusion (2009) är det uppenbart att det som saknas och är frånvarande i bilden är dess huvudbudskap. Uppmaningen till oss att fylla i, i kraft av vår egen fantasi och förställningsförmåga, är tydlig. Bildinnehållet är undanglidande och det är just samtalet, eller dialogen, kring det frånvarande som allt handlar om. I verket Prolog (2011) går Johan Thurfjell ytterligare ett steg mot det skenbara och teaterliknande. Här monteras målningarna i utskurna lager på lager på varandra. De är platta kulisser där varje skiva lagt sig i vägen för nästa. Om där finns en löpande stig i landskapet så är den oåtkomlig, man rör sig med blicken i landskapet som i staccato, man får inte hela berättelsen. Verket Stage (2011) utgör utställningens klimax med dess kulisser i skala 1:1 som placerats i rummet som blockeringar. Här tycks minnet, känslominnet, vara än mer uppbrutet i lösryckta block och distansen mellan verklig upplevelse och dröm eller teater är påtaglig. I verket kan vi spela ett spel med kulisserna genom att rummet även återskapats som mindre modell och härigenom blir minnet en lek som är hanterlig och härmed är cirkeln så att säga sluten.

Elisabeth Fagerstedt

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum

A GLOCAL VIEW – Korean Comtemporary Art Bae Joonsung, Jung Yeondoo, Kim Dong Yoo, Lee Dongwook

A GLOCAL VIEW – Korean Comtemporary Art

Bae Joonsung, Jung Yeondoo, Kim Dong Yoo, Lee Dongwook

9.4 – 5.6 2011

UPPSALA KONSTMUSEUM

FÖRORD

I samarbete med frilansande curatorn Miyoung von

Platen har fyra samtida sydkoreanska konstnärer

valts ut för att sätta fokus på ett globalt perspektiv

på samtidskonsten. Samtliga konstnärer har redan

uppmärksammats internationellt och de har rönt

stora framgångar på välkända museer och gallerier

över hela världen. Uppsala konstmuseum har

tidigare intresserat sig för Sydkoreansk samtidskonst

med separatutställningen A Script for Verification/

Girls in Uniform av Hyun-Jun Kwak (2006).

Hyun-Jin Kwaks verk tematiserade kulturskillnader,

inkluderanden och exkluderanden på sociala

och psykologiska plan.

Med utställningen A Glocal View – Korean Contemporary

Art vill museet mer belysa den revolutionsartade

utvecklingen av sydkoreansk kultur sedan

öppnandet av gränserna i slutet av 1980-talet.

Först ut i världen var sydkoreansk filmindustri och

snart därefter musik och television som från och

med 1990-talet har varit mycket framgångsrikt,

man talade då om ”den koreanska vågen”.

Med utställningen A Glocal View vill vi utforska om också

den samtida konstscenen förändras i takt med

globaliseringen, finns det en liknande boom inom

konsten som inom film och musik? Utställningen

visar att en av de stora utmaningarna för samtidens

konstnärer är att förhålla sig till såväl den

”internationella” konsten som till den traditionella

koreanska. Utställningen visar hur globala och lokala

influenser och gränsöverskridanden kan interagera

och ges konstnärliga uttryck och avtryck,

ett glokalt perspektiv.

Elisabeth Fagerstedt

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum

PREFACE

In collaboration with the freelance curator Miyoung von

Platen, four contemporary South Korean artists have

been selected to put a focus on a global perspective

on contemporary art. All of the participating artists have

already received international acclaim and have enjoyed

considerable success at prominent art museums

and galleries around the world. Uppsala Art Museum

has previously shown a great interest in South Korean

contemporary art with the solo exhibition A Script for

Verification/Girls in Uniform by Hyun-Jun Kwak (2006).

Hyun-Jin Kwak’s works thematised cultural differences,

inclusions and exclusions on both a social and psychological

level.

With the exhibition A Glocal View – Korean Contemporary

Art, the museum would like to put a focus on

the dynamic development of South Korean culture since

the opening of the borders towards the end of the

1980s. The South Korean film industry was the first to

take the step out into the world, with the music and television

industry quickly following suit achieving considerable

success from the 1990s and onwards referred

to as “The Korean Wave”. With the exhibition A Glocal

View our aim is to analyse to what extent the contemporary

art scene has changed in step with globalisation

– is a boom taking place within the art field similar to

that of film and music? The exhibition underlines that

one of the great challenges for contemporary artists is

to relate to both “international” as well as traditional Korean

art. Furthermore, it shows us how global and local

influences and exceeding boundaries can interact thus

offering a global perspective to artistic impressions and

expressions

Elisabeth Fagerstedt

Museum Director/curator

Uppsala Art Museum

Bae

Natasha Dahnberg Min soldat

Natasha Dahnberg

Min soldat

 

Uppsala konstmuseum 2011

Samtida konst är ett samlingsbegrepp för ett helt komplex av företeelser. Den förefaller vara lika svår att karaktärisera som andra simultant pågående samhällsfenomen och skeenden. Den kan vara bra på att spegla sin tid och sin kultur. Samtidskonsten är ibland aktivistisk och avser att direkt påverka. I andra fall är den iakttagande och kommenterande, den kan hjälpa oss att se fenomen som inte enkelt uppenbarar sig för oss och den kan mobilisera till gemensamt samtal och reflektion.

Natasha Dahnbergs konstnärliga arbetsmetod liknar journalistens och utställningen Min soldat har ett angeläget ämne.  Hon har ett personligt engagemang i utställningens tema. Det har funnits som ett bakgrundsbrus i större delen av hennes liv. Natasha Dahnberg är född 1969 i Moskva i Ryssland. Under åren 1979 – 1989 förde Ryssland krig i Afghanistan och även unga män i Natashas ålder deltog i kriget. Krigets trauma har följt hennes uppväxande generation, många dog och många andra återvände krigsskadade.

Sedan år 2000 har Natasha Dahnberg varit uppsalabo och hon ser nu att svenska soldater rekryteras till fortsättningsstyrkan i Afghanistan. Hon vill undersöka vad som driver dem att åka dit. Hennes undersökning syftar till att närma sig de personliga och privata överväganden som får unga och gamla att ge sig ut i krig. Utställningen består av en serie porträtt av soldater i svenska armén som åkte till krigets Afghanistan under hösten 2010. Porträtt och intervjuer fångar och berättar om soldaternas drivkrafter och förväntningar. Vad har de tänkt att de ska åstadkomma? Hur resonerar de med sig själva och sina anhöriga när de ska gå in i en osäker process? Hon har porträtterat dem i ljudinspelningar och i realistiskt måleri. De är nära men ändå studerade och återberättade av konstnären.

Som en resonansbotten har Natasha Dahnberg även intervjuat ryska soldater som åkte till Afghanistan under 1980-talet. Tillsammans med filmaren och redigeraren Mervi Junkkonen har Natasha Dahnberg skapat ett videoverk där ryska soldater, med sina upplevelser och svar, tycks samtala med de svenska soldaterna i ett skede då de enbart har sina förväntningar och visioner att stå på. Erfarenheten möter här förväntan i en dialog som kan liknas vid den vuxne som vill lära barnet något viktigt och angeläget men barnet kan inte lära sig utan att självt, personligen, erfara detta.

De svenska soldaterna i projektet har samtliga återvänt och en del av utställningen berättar om deras erfarenheter. Deras vittnesmål skulle kanske kunna få oss att lättare förstå vad som pågår i krigets Afghanistan och hur de har fungerat under svåra och farliga situationer. Men troligtvis är det omöjligt att riktigt förstå utan att själv erfara. Det är lika svårt som att förstå ”döden” genom att någon som upplevt den återvänder och delar med sig av sitt vittnesmål. Man förstår ändå inte till fullo förrän man upplever den själv.

Elisabeth Fagerstedt, museichef, curator

STIPENDIATER 2011 Julia Bondesson Sara Mirzajanzadeh Sofie Karp Pauliina Piätilä

Uppsala konstmuseum

Anna-Lisa Thomson-stipendiater 2011

I samarbete med Stiftelsen Anna-Lisa Thomson till Minne

Julia Bondesson

Sara Mirzajanzadeh

Sofie Karp

Pauliina Piätilä 

Den uppsalabaserade konstnären Anna-Lisa Thomsons (1905-1952) uttryckliga önskan var att hennes kvarlåtenskap skulle bilda en fond för uppmuntran och stöd till kvinnliga konstnärer i deras utbildning. Stipendiet har utdelats sedan hennes bortgång och det utgörs dels av en summa pengar och dels en grupputställning på Uppsala konstmuseum. Anna-Lisa Thomson fick själv ett stipendium under en period när det var helt avgörande för hennes fortsatta yrkesval. Hon var bl a verksam som formgivare vid Upsala-Ekeby under närmare 20 år
I år har stiftelsen utsett fyra stipendiater från avgångsklasser vid landets konsthögskolor:
Julia Bondesson, examen vid Kungliga Konsthögskolan 2011                               född 1983 i Kinnared

Hennes träskulpturer må vara huvudlösa men med fötterna står de stadigt planterade i traditionens mylla. Hon förenar leklynne med allvar i en strävan att avvinna mediet nya originella och oväntade uttryck.

Under året har Julia Bondesson även tilldelats stipendium från Helge Ax:son Johnsons stiftelse och stipendium för avgångsstudenter vid Kungliga Konsthögskolan

I utställningen visas

Eviga gester (2011)

Skulpturinstallation

Poppelträ och polyesterrep

Utan titel (The Guidelines)

Video, 2,34 min (2009)

Medverkande: Natsumi Hirahara, Taro Shiono och Suano Watanabe

Julia Bondesson arbetar med skulpturer, figurativ rörelse, performance, koreografiska scener och video. Den mänskliga kroppens rörelse, den livlösa träskulpturens pose och psykologin däremellan utgör fokus i hennes arbete.

”Eviga gester som binder samman och gör oss olika, men ändå knyter ihop. Vi är så lika. Känslor som är så lika. Vi slutar aldrig att förändra oss. Kroppen är skalet som håller oss kvar på jorden.

Om du gillar poesin och vill stanna i den; sluta att läsa här.

Träkropparna i installationen Eviga gester är verktyg för att iscensätta mänskliga relationer och erfarenheter. De är studieobjekt med oändliga möjligheter till föränderliga positioner. De positioner som kropparna tar i relation till varandra förändrar innebörden i deras dialog.

Kropparnas huvudlöshet är en förenkling, precis som råheten i materialet och grovheten i skulpterandet – en förenkling som handlar om inre identifiering. En besökare utbrast: ´Det är jag som är huvudet´”

(Julia Bondesson. www.bonju.org)

Sara Mirzajanzadeh, examen vid Kungliga Konsthögskolan 2011 

född 1983 i Teheran, Iran. Uppvuxen i Örebro.

För en nyansrik, skarp och på samma gång spektakulärgestaltning som visar på vardagens motsägelsefullhet.

I utställningen visas

Utan titel (2011)

Skulptur i blandmaterial (ståltråd, fiskelina, julgranskulor, pärlor)

Sara Mirzajanzadeh arbetar med skiftande tekniker och material beroende av situation, t ex fotografi, film, skulptur och objekt. Hon har visat verk som samtidigt attraherar och väcker motvilja och hon söker intryck i omgivningen av föremål med stark visuell attraktionskraft. Skulpturen anspelar såväl på en slags borgerlighetens överdådiga kristallkrona och dels på en tiara i kolossalformat. Den väcker tankar om kitsch, överdrift och överdåd.

Under året har Sara Mirzajanzadeh bl a deltagit i Liljevalchs vårsalong. Hon visade skulpturen ”Chador”, en textil skulptur som hon dekorerat med 100 000-tals små paljetter i olika färger. I ett närmast överdrivet gnistrande och glimmande uttryck gav hon det kvinnliga  klädesplagget Chador, ett svart halvcirkelformat plagg som muslimska kvinnor förväntas bära på allmän plats, en ny dimension.

Sofie Karp, examen vid Konsthögskolan Valand 2011

Född 1981 i Växjö

För att hon i omsorgsfullt utmejslade teckningar, behärskar det

storslagna såväl som det finstilta, det dramatiska såväl som det stilla

reflekterandet.

Under året har Sofie Karp även tilldelats stipendium ur Eric Ericssons fond och Carl Larssonstipendiet

I utställningen visas

Force of Entry (2011)

Tuschteckning på papper (triptyk)

450x250 meter

”Stunden när det händer, inte före, inte efter, utan exakt i händelsen, Där ligger mitt fokus. Jag bearbetar ner streck för streck noggrant och metodiskt bit för bit. Handlingen kan liknas vid någon typ av inristning.”

(Sofie Karp)

Sofie Karps tecknande bär på uttryck som katastrof, våld och kaos, allesamman frusna i ögonblicket där det inte längre finns någon återvändo men inte heller någon säker utgång.

De beskriver et tillstånd när det som inte får hända händer och den frihet som skapas i mellanrummet när inget längre kommer bli som det en gång varit. Den ultimata katastrofen och misslyckandet både på ett mycket personligt plan och på ett världsomfattande.

Det intensiva och tidskrävande arbetet att göra de små, små märkena med hjälp av en svart filtpenna är en viktig handling såväl för konstnären som för innehållet i verket. Arbetsmetoden har länkar till klass, kön och ett sätt att tydliggöra tid som en komponent.

Pauliina Pietilä, examen vid Konsthögskolan i Malmö 2011

född 1982 i Ilmajoki, Finland

För hennes storartade måleri där vardagliga stadsmiljöscener genom färgval och teknik får ett drömliknande, magiskt uttryck som fascinerar och engagerar betraktaren.

I utställningen visas

Triangeln (2011)

Olja på duk

160x210 cm

Lottenstrasse (2011)

Olja på duk

115x155 cm

Pauliina Pietilä arbetar med ett färgstarkt måleri med motiv från urbana miljöer och anonyma icke-platser. De förmedlar en spännvidd mellan något förföriskt, som t ex den inbjudande färgen, och samtidigt hotfullt, som den anonyma miljön.

”I mina senaste målningar har jag studerat min egen relation till urbana miljöer och anonyma icke-platser.

Jag arbetar med fotografi som en slags skiss eller anteckning inför mitt slutliga verk. Mina målningar har sitt ursprung i långa promenader i de städer och platser jag har besökt eller bott i. Jag fotograferar på kvällstid när kontrasterna mellan ljus och skugga är som starkast. Jag fångar den exakta stunden som jag befinner mig i när jag är på plats med min kamera och sedan utvidgar jag denna korta stund till månaders måleriarbete i min studio.

Måleri som medium har en helt egen logik i sig vad gäller tid, rum och rörelse. Färgerna tar sig an rollen av en berättare som varje gång berättar nya historier. Betraktaren kan inte vila, ögonen får ingen ro. Blicken vandrar runt målningens olika detaljer, försöker fokusera och förstå, men blir ständig dragen till en ny plats i kompositionen. 

 För mig representerar måleriet en skev kopia av livet. Måleriet är ett dokument av ett visst ögonblick som pendlar någonstans mellan den stund då ett fotografi togs och mitt måleriarbete i studion. De mörka och folktomma stadsmiljöerna som jag arbetar med präglas av en hotfull och otäck stämning, samtidigt förför den starka färgharmonin betraktaren som tvingas vara närvarande i det "här och nu" som målningen skapar.  

Målningarna har en drömlik funktion att förklara det vardagliga kaoset. Jag söker efter magiska stunder och scenerier med en oförklarlig fängslande kraft som kan finnas både i de mest vardagliga och i de mest extraordinära platserna.”

(Pauliina Piätilä)

2010 delades stipendiet ut till Elisabeth Frieberg, Johanna Friedman, Kristin Lidström och Maria Nordin. 2009 delades stipendiet ut till Ditte Ejlerskov, Corinne Ericson, Moa Lönn och Mariel Rosendahl. 2008 utsågs Meira Ahmemulic, Hedvig af Ekenstam, EvaMarie Lindahl och Imri Sandström till stipendiater.  Bland tidigare stipendiater kan nämnas Lena Johansson (2007), Ylva Landoff Lindberg (2007), Lisa D Manner (2007), Christina Schippa (2007), Gittan Jönsson (1981), Kajsa Mattas (1985), Gunilla Bandolin (1986). Vidare kan nämnas Marie Capaldi, Cecilia Larsson, Karin Granqvist, Ingela Johansson, Malin Lobell, Amalia Årfelt, Filippa Arrias, Linn Fernström, Kristina Jansson, Helena Blomqvist och Gunnel Wåhlstrand.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator