Om utställningen Side by Side på ID:I galleri, Stockholm, curerad av Ann Frössén

Februari 2014

”Vi börjar här och nu och sedan vecklar vi ut oss…”

Konstnärerna hade maximal frihet. De inbjudna kunde förhålla sig fritt till vem de ville samarbeta med, en inbjuden eller någon annan.  De bestämde prissättningen själva. Dan Utterström garanterade utskrifter av varje verk och de två curatorerna stod för hängningen i lokalen. Det hela mynnade ut i följande parbildningar:

Lotta Barlach och Tippi Tillvind

Torbjörn Johansson och Dan Utterström

Lukas Göthman och Roger Metto

Marcus Eek och Olli Piippo

Birgitta Silfverhielm och Åsa Nylén

Paula von Seth, Jannike Brantås och Ann Frössén

Hans Åke Lerin och Nils Lerin

Ivetta Gihl och Sofia M Westin

Jakob Anckarsvärd och Magdalena Dziurlikowska

Maria Loustarinen och Maria Boij

Marika af Trolle och Mikael Fagerlund

Joakim Forsgren och Mikael Goralksi

Det blev nya 12 verk i upplagor om 6 exemplar med en prisbild mellan 199 kr och 10 000 kr. Intressanta och utvecklade konstnärsskap möttes med andra och ett mångfacetterat och fortlöpande samtal fick sin startpunkt.

Konstnären Ann Frössén planerade för sin utställning på det konstnärsdrivna galleriet ID:I i Stockholm. Ann Frössén är känd för sina havs- och vågmålningar i mycket stora format. Blotta tanken på en utställning i galleriets små lokaler förefaller barock. Men den utmaningen hade hon antagligen tagit till sig utan problem om det inte var så att hennes stora intresse för andra och som ledde in henne på ett annat spår; en vidare intressant diskussion in i vår framtid med ett väx(l)ande behov av konst. Hon föreslog kollegan Dan Utterström att curera en utställning tillsammans med henne, en utställning som var tillåtande, inbjudande och upplösande till sin art. Ett koncept som utmanar och förskjuter det unikt personliga på flera plan.

Utställningen SIDE BY SIDE bryter mot många etablerade vanor och mönster. Ett antal konstnärer valdes ut mer eller mindre slumpmässigt ur Ann Frösséns kontaktlista. De fick ett och samma brev:

”Två konstnärer samarbetar i en digital bild. Två signaturer och en liten upplaga om 6 ex. Vad händer när två personer möts och samarbetar, fattar gemensamma beslut i en konstnärlig process som ju oftast är ett uttryck för en persons historia och referenser? Hur närmar man sig den andre? Vilka strategier och bevekelsegrunder ligger bakom det slutliga uttrycket? Varför ser det ut som det gör? Det hela är tänkt att vidga synen på bilden och skapandet genom processen fram till färdig bild. Genom mötet med den andre blir också den egna processen tydligare. Konsten och livet hänger samman.”

Alla verk printades med digitala förlagor i samma format men dess marknadsvärden bedömdes olika. Torbjörn Johansson/Dan Utterström-verket kostade 10 000 SEK medan Joakim Forsgren/Mikael Goralski-verket såldes med förlust om 1 SEK per blad, för 199 SEK. Frågeställningen kring konstverkets värde accentuerades, vad utgör värdet på ett verk? Är det förknippat med personen och ett personligt varumärke eller är det mer faktiskt kopplat till teknik och material? Upphovsmannaskap är en del av en ”personkult”, om bilden inte har ett fysiskt materiellt värde så har personen det.

Hur fungerar det i så fall i den reproducerade bildens tidsålder, inom ramen för dagens explosionsartade spridning och konsumtion av digitala bilder? Filosofen och konstkritikern Walter Benjamin resonerade kring detta redan 1936 när han pekade på filmindustrin som en utgång ur de fastlåsta positioner som var märkbara mellan den fria konsten och fotografin. Han intresserade sig för hur filmindustrin skapade ”värde” och personkult kring massproducerad och masskonsumerad reproducerad bild. ”Film” är till för spridning och masskonsumtion men är ändå en mångmiljardindustri, det är socialt och delas och ”gillas” av många. Walter Benjamin pekade på att varje ny teknikutveckling också har förändrat såväl konsten som konstens roll och marknaden kring den.

I projektet begränsades upplagans storlek till 6 exemplar av varje verk. Konceptet visade en stor öppenhet och generositet vad gäller hur verken tillkom och av vilka. Verken, som var digitalt producerade, fick inte stor spridning utan visades som nästan unika objekt i ett fysiskt gallerirum för en begränsad publik. Frågeställningen om det finns ett värde i att förhindra okontrollerad spridning finns här. Skulle konstverket få högre status om ett fåtal personer ser det? Konstverkets ”kultvärde” har en mycket lång tradition, det har under vissa perioder varit viktigare att de blev gjorda än sedda. Tänk på religiösa skulpturer som bara sågs av prästen, eller madonnabilder som avtäcktes en gång om året, St Göran i Storkyrkan i Stockholm som placerades på en trähäst och drogs runt i staden en gång varje år eller medeltida skulpturer i katedraler som inte alls kan ses från golvnivå, av människor.

Idag ser vi en ny slags motrörelse i internet och det stora behov och intresse som publiken visar för att konsumera digitala bilder. Även produktionen av bilder har ökat och alla kan göra och sprida bilder idag. Bilder har fått en ny social betydelse och grundar också nya sociala gemenskaper. Det verkar som att den reproducerade bilden är här för att stanna och att bilder sprids explosionsartat därför att människor vill det. Här kommer den nya tekniken konsumenten till mötes. Tycke och smak har blivit en massrörelse i sig, man lär varandra vad man ska tycka genom sociala medier, så bildens förmåga att spridas och gillas av många verkar vara en oundviklig framgångsfaktor. ”Gillanden” i sociala medier utgör närmast en egen valuta på en ny marknad.

Är konstnären beroende av en publik idag och hur ser publiken ut? Att följa det traditionellt exklusiva unicitetsspåret skapar behov av en fåtalig men excentrisk publik, en eller ett par mecenater som söker autencitet och särart. Att gå masskonsumtionen tillmötes är att välja ett slags ”crowd-founding”-koncept, en tro på att marknaden består av oerhört många med lite pengar hos var och en. Det är ett vägval i vår tid, vilken potential har konsten och den reproducerade bilden som handelsvara?

Vilken är grafikens ställning idag? Grafikens etablering och utveckling följer på många sätt fotografins. Mycket grafik har fokuserat mer på teknik före innehåll och man ser sällan en utställning med grafiska verk utan att också se en fördjupning i framställningstekniker och upplagestorlek. Idag minskar antalet grafikutbildningar i Sverige och det traditionella hantverkskunnandet tenderar att tunnas ut och musealiseras. Man har sedan 1800-talet försökt att höja grafikens status som konstobjekt genom att skapa unicitet, genom att numrera och signera upplagor och garantera upphovsmannens närvaro. Samtidigt menar somliga att det kommersiella intresset för grafik i världen ökar enormt just nu, att den digitala spridningsmöjligheten ökar intresset. Är den digitala bilden för konsten vad mp3-filen är för musiken?

Ett annat spår som utställningen borrar i är frågan om man har lämnat ”det personliga” när man går in i ett gemensamt skapande med någon eller några andra? Ett oanat och obegränsat spelrum öppnar sig i en sådan modig process. Tomas Tranströmer skrev i dikten ”Galleri” om varje konstnär som en stjärna med en egen atmosfär, temperament, rörelse…”några gjorda av eld och andra av is…” Vad kan hända i skärningspunkten?

Frågan om värdet av det personliga accentueras i projektet. Det är lätt att undra om konstnärerna har kompromissat, tunnat ut något genuint unikt eller om de har adderat värde och innehåll? Gav de upp något eller fick de något? Valde man en partner som liknande en själv eller som utgör ens motsats? Var uppstod mötet? Vad har projektet givit var och en? Man säger ofta att konst är en brygga mellan människor, kulturer och språkområden. Människor har en outtröttlig lust att närma sig och att förstå andra människor. Att skicka delar av ett blivande verk fram och tillbaka till en medkreatör är i sig ett analytiskt och detaljerat arbete, man får möjlighet att granska varje del och att ta ställning till den, likt en arkeolog får man pusselbitar steg för steg som ska bilda något man inte tidigare sett. Vi andra, publiken och betraktarna, gör det motsatta. Ur en helhet försöker vi tolka och sönderdela informationen för att förstå var bilden började och hur den utvecklades. Ur vilket perspektiv vi än har närmat oss verken i utställningen så tar vi tacksamt emot alla dess inneboende frågeställningar och all dess ödmjukhet. 12 verk av 25 konstnärer kan tyckas vara en mikrovärld men här kristalliseras konstens, skapandets och mellanmänskliga frågor av betydelse.

Elisabeth Fagerstedt

Konstvetare

Leontine Arvidsson Hötorgsstipendiat 2014, jurymotivering:

Leontine Arvidsson har tilldelats årets Hötorgsstipendium för ett konstnärsskap som på ett konceptuellt och visuellt sätt förenar tankens, handens, känslans och ordets stringens med ambivalens. Med det skulpturala verket ”Rationell beslut taget den 19/4 2014 klockan 11.47 inom loppet av en bråkdels sekund” och det textbaserade verket ”Kontroll” visar hon de tvetydiga processer som ligger bakom utsagan i form av ett beslut eller i en skriven mening. Hon visar det skissartade, det retuscherade i en balansakt fram och tillbaka, byggstenarna som föregick det som sagts och som förebådar nästa utsaga. Leontine Arvidssons konst rör sig processartat och konceptuellt mellan kontroll och kaos, mellan tvekan och beslut. 

Årets jury har bestått av Elisabeth Fagerstedt, Margaretha Ekstrand-Almér, Karin Berg och Göran Fredriksson.

Mejlvang & Hesselholdt

ELISABETH FAGERSTEDT

Norrtälje konsthall

Invigningstal 8 mars 2014

Cow-Leopard 2014

Armed Response - Hesselholdt & Mejlvang

Sofie Hesselholdt och Vibeke Mejlvang, Köpenhamn

Utställningen Armed Response är en modig och utmanande utställning som vill påverka. Den är postmodern och feministisk och politisk. Jag ska strax förklara vad jag menar med det. Konstnärerna har samarbetat sedan 1999, redan på den tiden då de båda var studerande på den Danska Konstakademin i Köpenhamn, och har systematiskt använt konsten för att störa ordning, utmana vaneföreställningar, skapa ny medvetenhet och nya associationsbanor. Vi ser det i alla verk i utställningen. Det här med att dekonstruera en världsbild eller ett synsätt, att sammanställa något i oväntade konstellationer och nya möten har varit utmärkande det postmoderna tänkandet och görandet under 80- och 90-talen. Det ställer saker på ända och manar till ny kreativitet. Mycket av det postmoderna tänkandet har sin botten i fransk filosofi och ännu längre trådar till bl a Foucaults maktteorier.

Den andra vågens feminism, en rörelse som tog fart i USA från 1970-talet och framåt, utvecklade sig till en väg för att just demaskera rådande strukturer, inte enbart i könsfrågor utan alltmer i fråga om alla former av maktstrukturer. Feministisk teori blev mer och mer ett ämne och en disciplin i forskarvärlden och har profilerat sig som de främsta sätten att studera och forska om makt och maktstrukturer på nya sätt. Jag läste själv feministisk teori på en förberedande forskarnivå i Holland i slutet av 90-talet och där diskuterades det mesta om kön, klass, ras, religion och allt möjligt som inrymdes i en åtskillnadspolitik och i ett mer eller mindre omedvetet åtskillnadstänkande.

Man kan se i backspegeln att många framstående feministiska konstnärer har varit fotobaserade, t ex Cindy Sherman och flera amerikanska liksom t ex Annika von Hausswolff och Annika Rixon Karlsson i Sverige. Hesselholdt & Mejlvang arbetar mycket mer brett och överraskande med installationer och verk i olika tekniker och med olika uttryck, de väljer material efter vad som fungerar bäst för det som de vill uttrycka. De använder t ex en hel del ”ready-mades” och vardagsföremål och deras installationer och verk är i allmänhet bedrägliga. De är inte riktigt vad man tror. OCH, inte minst viktigt, här finns både allvar OCH HUMOR. Det mesta handlar om nationell självförståelse

Homeland Security, 2012. En installation som antyder att man har riggat för fest, en scen före eller efter partyt. Glada girlanger och plisserade dekorationer pryder rummet. Det ser ytligt enkelt och glättigt ut, lite amerikanskt. Allt går i enkla färger som rött, vitt och svart. Men det är ingen tillfällighet att det är samma färger som i Svastikan. Det som synes enkelt och positivt bär också på koder och associationer som är svåra och djupa. Plötsligt blir det hela mycket mer laddat.

Pentagrammet är också en hårdkodad form som går igen i ett flertal av verken. Den manar till igenkännande och ser harmlös ut men även den symbolen har oerhört många, och ibland svåra, konnotationer. Alla kulturer och alla historiska epoker har använt pentagrammet för olika syften.

Vi ser ett hus som vid närmare betraktande visar sig avvisa sina besökare. Där finns ingen synbar väg in i tryggheten och värmen. Det stänger ute dem som inte har nyckel.

Keramiska verk, som i ögonvrån påminner om dekorativa fat, porslin och keramik har en stark tradition i Danmark liksom att använda hemmet och hemmiljön i den traditionella konsten, visar överraskande ”hooded heads” – huvuden med huvor, maskerade, dolda med många kulturella och politiska associationer

Uppstoppade djur. Ormvråken som vill vara en örn, målad i svastikans färger. Ett lejon upprest och hotfull på två ben, som skyddar sig med en päls från myskoxe.

Ingenting är riktigt vad det tycks vara, säkerhet och trygghet blandas med rädsla och osäkerhet.

A room without a View är en helt ny installation som konstnärerna har gjort för konsthallen här i Norrtälje. Här finns undertoner av att något pågår som inte riktigt tål dagens ljus. Vad som hänt och kan komma att hända här lyder under egna regler och lagar, vi vet inte, vi kan bara förbereda oss på det som vi redan känner till. Vi vet inte vad vi kan komma att möta här inne och vi måste skärpa våra sinnen för att tolka en osäker miljö och en ny plats.

Allt är hudfärgat och precis på samma sätt som att konstnärerna har gjort installationer i helt mörka och svarta rum, där allt vi är vana vid att se löser upp sig och blir formlösa och ogreppbara och även skyddade i det mörka – blir hudfärgen ett kamouflage för oss alla vita medborgare, och en norm för att bli en i en gemenskap. Vi kan gömma oss i ett skyddande rum och förvirra våra fiender. Kamouflage och rädsla för fienden är återkommande teman i Hesselholdt & Mejlvangs arbete.

Stars and Stripes (stjärnor och banér), för tankarna till Rose-Marie Trockel stickade bilder av t ex flaggor i början av 1980-talet i en feministisk anda. Hesselholdt & mejlvang har arbetat med flaggor, framförallt den danska flaggan, i flera uppmärksammade verk. De har t ex målad den svart – och anonymiserat och avprogrammerat den - men ändå har den varit igenkännlig genom sömmarna och mönstret i de olika färgfälten.  Kanske en grund för nytolkning av en nations symboler?

Nya verk, bl a Cow – Leopard, en kohud bemålad som en leopard, en ko som vill vara en leopard – kamouflaget igen! Rädslan. Behovet av att förvirra fienden, inte uppge sin identitet, sin nationalitet, en militär och maskulin strategi (Razzle-Dazzle) – självförsvar genom att upplösa sig själv och likna någon annan. I djurvärlden är det ju känt att djur har färger och mönster som liknar andra djur i självförsvarssyften. Foucault har skrivit mycket om normalisering som ett av de yttersta maktfenomenen i sig självt, om en slags avpersonifiering som överlevnadsstrategi.

Utställningen uttrycker en paranoid och osäker nationalism som kan ses som en temperaturmätare på samtiden. I Danmark förändrades det politiska klimatet  snabbt med stora framgångar för främlingsfientlig politik och i Norge har traumat efter Anders Bård Breiviks dödskjutningar skapat en kollektiv oro kring just sådana här ämnen som nationalism och rädsla. EN ANGELÄGEN OCH VIKTIG tematik.

ELISABETH FAGERSTEDT

Konstvetare, tidigare bl a museichef och curator 

Sissi Westerberg - Becoming - ENGLISH

BECOMING
Sissi Westerberg
7 September – 13 October 2013

UPPSALA ART MUSEUM

Sissi Westerberg’s[1] solo exhibition at Uppsala Art Museum – Becoming – possesses direction. It poses questions. It analyses. It is empirical, but at the same time builds upon a tradition.  One could say that the ”Second Wave of Feminism” from the 1970s and onwards has helped develop a new artistic attitude, new work methods, new aesthetics and new perspectives for an entire generation of contemporary artists. This is where Sissi Westerberg comes in. Her artistic works bear clear references to important feminist artists such as Janine Antoni (b. 1964) and early women’s rights activists such as Virginia Woolf (1882 – 1941). Sissi Westerberg’s comments to her forerunners are at times so apparent that it would be more appropriate to refer to them as “homages”.  She brings to the fore historically viable questions in a contemporary context with her starting point in personal dreams and subconscious urges. Traditionally feminist attitudes interact with identity crises and contemporary consumer critique and are furthermore emphasized by way of the genuinely human body. With regard to method and expression Sissi Westerberg’s art is above all corporeal.

Becoming is both the title of the exhibition as well as a series of works she been engaged in for some time. It all started with her work with jewellery and ornaments, where she worked in an area on the boundary between artefact and natural ornaments, between man-made forms with the purpose of decorating and marking a distance to nature and the more “undesirable” body ornaments such as body fluids and bodily orifices. She makes use of forms that seem both seductively attractive but at the same time hint at the most taboo-laden parts of the human body. It is as though the body has oozed out of it’s protective skin and concealing clothes, and transformed itself into brooches and necklaces. As an extension of the theme, Sissi Westerberg has created an alter-ego character, a middle-class woman wearing a trench coat. She has been involved in a number of performances at various venues including Rejmyre Art Lab where she is co-director. This female character provokes and is provoked by the distinction between nature and culture, object and abject, and norm and taboo. The video documentary Drawing a Line caused quite sensation at the Liljevalchs Spring Exhibition in 2011. It featured a performance where the trench coat wearing woman paints a bright pink line on a wall with her own body. How she does it, and what body part she uses as a brush are questions left unanswered.

The woman in the trench coat is on the verge of letting loose the most animalistic urges within her. She has decided to let go and to stop being so sensible.  What would happen if the animalistic side of her took over, or perhaps if nature took her over, took her back?, Sissi Westerberg asks.

Janine Antoni’s body art offers us several points of entry into the works of Sissi Westerberg. The body as object and tool. Where Janine Antoni painted the gallery floor using her hair as a brush and hair colouring as paint (Loving Care, 1992) Sissi Westerberg took up the theme anew in her piece Drawing a Line.

Where Janine Antoni used her teeth to sculpt in chocolate and fat (Gnaw, 1992), Sissi Westerberg recently used a similar method in her latest work A House of One’s Own, where she used her teeth to sculpt a small hut, perfectly suited to her body measurements.

Virginia Woolf’s essay A Room of One´s Own (1929) deals to a large extent with the need of all creative people to have a life space of their own and naturally, in the case of women, basic personal security and equality as well. In the piece A House of One’s Own, Sissi Westerberg expresses a purely physical need for her own space without really knowing why. Does the space offer her freedom, or does it constitute a cage? It is the urge itself to create that dictates her actions.

In her series of works entitled I am Open, Sissi Westerberg questions the design of everyday objects. Why do they look the way they do? Why do they not resemble us humans? The artist tests the idea that the purpose of functionalism’s design idiom was to distance us from nature. Through the simple, reduced, undecorated and minimalist design, we become more human and less threatened by the disorganised and transient. In several works the artist subjects us to meaty and body-related ”taboos”, and in doing so offers the body an even more corporeal presence. Why is it so difficult for us? What taboos and cultural archetypes are we shocked and disgusted by?

To quote the French philosopher Gilles Deleuze (1925 – 1995); art is our way of creating new experiences – through affects. This is the how Sissi Westerberg works as well. She illuminates tabooed subjects and lets them chafe between attraction and affect.

Becoming is an exhibition about ”coming into being”, of encountering oneself and moving forwards.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museum director/curator

Uppsala Art Museum

TRANSLATION: RICHARD GRIFFITH CARLSSON

---

[1] Sissi Westerberg was born in 1975 and received her education at the Konstfack University College of Arts, Crafts and Design in Stockholm. She works both in Sweden and abroad (see CV).

Sissi Westerberg - Becoming

BECOMING
Sissi Westerberg
7 september – 13 oktober 2013

UPPSALA KONSTMUSEUM

Sissi Westerbergs[1] separatutställning på Uppsala konstmuseum – Becoming – har en tydlig riktning. Den ställer frågor. Den undersöker. Den är empirisk men bygger samtidigt på en tradition. Man kan säga att den ”andra vågens feminism”, från 1970-talet och framåt, har utvecklat ett nytt konstnärligt förhållningssätt, nya arbetsmetoder, ny estetik och nya perspektiv hos en hel generation samtidskonstnärer. Där hakar Sissi Westerberg i. Hennes konstnärliga arbete visar tydliga referenser till viktiga feministiska konstnärer som Janine Antoni (f 1964) och tidiga kvinnosakskämpar som Virginia Woolf (1882 – 1941). Ibland är Sissi Westerbergs kommentar till sina föregångare så tydlig att man kan tala om flera verk som ”hommager”. Hon lyfter fram historiskt förankrade frågeställning i en samtida kontext med utgångspunkt i personliga drömmar och i undermedvetna drifter. Det traditionellt feministiska interagerar med samtida konsumtionskritik och identitetskris och lyfts dessutom fram genom den genuint mänskliga kroppen. Sissi Westerbergs konst är framförallt kroppslig till sin metod och sitt uttryck.

Becoming är såväl utställningens titel som benämningen på en serie verk som hon har arbetat med en tid. Man kan säga att det började med hennes arbete med smycken och ornament. Hon ville röra sig i gränslandet mellan det artefaktiska och det av naturen givna ornamentet, mellan former skapade av människor för att dekorera och markera avstånd från naturen och de mer ”oönskade” kroppsliga ornamenten, som t ex kroppsöppningar och kroppsvätskor. Hon använde former som både tycktes förföriskt attraktiva men samtidigt påminde om de mest tabubelagda delarna av människokroppen. Som om kroppen flutit ut från den skyddande huden och de döljande kläderna och blev till broscher och halsband.

Som en förlängning av temat har Sissi Westerberg skapat en karaktär, en medelklasskvinna iklädd trenchcoat. Hon har figurerat i ett antal performanceverk som bl a har uppförts  genom Rejmyre Art Lab där Sissi Westerberg är co-director. Man kan se denna kvinnokaraktär som provocerar och provoceras av gränsdragningen mellan natur och kultur, mellan objekt och abjekt, mellan norm och tabu. Videodokumentären Drawing a Line gjorde succé på Liljevalchs vårsalong år 2011. Den visar en performance där kvinnokaraktären målar en chockrosa linje på en vägg med sin egen kropp. Hur det går till och vilken del av kroppen som utgör hennes pensel lämnas obesvarat.

Kvinnan i trenchcoat rör sig på den yttersta gränsen mot att släppa fram de mest djuriska krafterna inom sig, att släppa taget och att sluta vara sansad. Vad skulle hända om det djuriska i henne tog över, eller om naturen tog över henne, tog tillbaka henne?, frågar Sissi Westerberg.

Genom den USA-baserade konstnären Janine Antonis kroppskonst hittar vi fram till fler aspekter av Sissi Westerbergs arbete. Kroppen som objekt och som redskap. När Janine Antoni målade gallerigolvet med sitt hår som pensel och hårfärgningsvätska som målarfärg (Loving Care, 1992) lyfte Sissi Westerberg fram temat på nytt i verket Drawing a Line.

När Janine Antoni skulpterade med sina tänder i choklad och fett (Gnaw, 1992) arbetar nu Sissi Westerberg vidare med sitt nyaste verk, Ett eget hus, och skulpterar med sina egna tänder, i trä, en liten hydda som passar perfekt till hennes egen kropp och kroppsmått. 

Virginia Woolfs essä A Room of One´s Own (1929) handlar i mångt och mycket om behovet hos alla skapande människor att ha ett eget livsrum och naturligtvis i kvinnornas fall även en personlig grundtrygghet och jämlikhet. Sissi Westerberg uttrycker i verket Ett eget hus ett direkt fysiskt behov av att ha det egna rummet men hon vet inte riktigt varför. Ger rummet henne frihet eller är det en bur? Det är själva driften att skapa det som styr hennes handlande.

I serien av verk som benämns I am Open ställs frågor om design av vardagliga föremål. Varför ser de ut som de gör? Varför liknar de inte oss människor? Konstnären testar en tanke om att funktionalismens formspråk syftade till att avlägsna oss från naturen, genom det enkla och avskalade, oornamenterade och minimalistiska, blir vi mer mänskliga och mindre hotade av det oordnade och förgängliga. I flera verk utsätter konstnären oss även för kroppsliga och köttiga ”tabun”. Hon gör kroppen till ännu mer kropp. Varför är det svårt för oss? Vilka tabun och kulturella arketyper får oss att både förföras och att äcklas?

För att citera den franske filosofen Gilles Deleuze (1925 – 1995); konsten är vårt sätt att skapa nya erfarenheter – via affekter. Så arbetar även Sissi Westerberg, hon lyfter fram och låter tabubelagda ämnen skava i gränsen mellan attraktion och affekt.

Becoming är en utställning om ”att bli till”, att möta sig själv och att röra sig framåt.

ELISABETH FAGERSTEDT

Museichef/curator

Uppsala konstmuseum

---

[1] Sissi Westerberg är född 1975 och hon är vid bl a konstfackskolan i Stockholm. Hon är verksam i Sverige och en rad andra länder. (se CV.)

Friktioner - internationell performancekostfestival i Uppsala 2012

Förord till Friktionerkatalogen

Elisabeth Fagerstedt

Museichef, Uppsala konstmuseum

Minnet av årets performancekonstbiennal lägger sig som ytterligare ett raster över stadsbilden. Friktioner har genomförts för fjärde gången och antalet minnesraster är nu fyrdubblade. Starka och laddade upplevelser på en plats, i en byggnad eller i stadsrummet, har en tendens att hänga kvar som på en psykogeografisk kartbild. Känslan av att ha delat unika upplevelser med andra skapar en alldeles särskild gemenskap, man minns andras ansiktsuttryck och deras kommentarer som en del av själva händelsen. Performancekonstverk är unika och oförutsägbara, man uppfattar och tolkar i stunden, simultant med händelsen, och kan endast, om möjligt, i efterhand förstå vad man upplevde. Man får anledning att reflektera över sina egna och andras reaktioner på något som man upplevt för allra första gången, som förflyttat ens tankar,   sinnen och erfarenhetsbank.

Friktioner är en internationell performancekonstfestival som arrangeras vart annat år av dansaren och koreografen SU-EN i samarbete med Uppsala konstmuseum. Ett 20-tal etablerade konstnärer från hela världen skapade friktion och oväntade möten i staden och i byggnader under fyra dagar i 2012 års festival. Verk uppfördes i konstmuseet,  Uppsala konsert & kongresshus, Konsthuset – Uppsala konsthall, Uppsala stadsbibliotek och i Uppsala konstnärsklubbs lokaler. Därutöver gjordes gator och torg till arena för ett flertal verk. André Stitt från Belfast Nordirland var årets hedersgäst och han spred sitt speciella kärleksbudskap till alla: ”I love you”, kramar och pins med kärleksbudskap delades ut. Han är en av flera deltagare som använder sin konst i en omgivning med brinnande konflikter och andra svårigheter. Att verka som konstnär i totalitära samhällsstrukturer var ett underliggande tema i festivalens seminarier. T ex berättade Ko Siu Lan från Kina och Clemente Padin Uruguay om strategier för performancekonst i politiskt utsatta sammanhang.

Än en gång vill vi tacka konstnärerna för deras bitvis utlämnande och bitvis hisnande verk. Den konstnärliga kvaliteten är fortfarande oerhört hög i festivalen. Den efterlämnar eviga spår hos de tusental som upplevde någon del av det gedigna programmet.

Gustaf Broms

The Tree

Gustaf Broms

Uppsala konstmuseum

Gustaf Broms presenterar ett nytt videoverk i en unik installation på Uppsala konstmuseum. I en starkt symbolladdad, rytmiskt flödande och rituellt berättande loop om 59 minuter gestaltar Gustaf Broms en ide´ om mänskligt cykliskt liv kring ett och samma centrum - ett träd. Björken är en centralgestalt genom filmen, den utgör dess kärna och upprepar cykliskt årstidernas växlingar. Den kan ses som symbol för föreningen av luft, jord och vatten och dess osynliga väldiga rötter representerar ursprung och historia. Som en romantikens skuggfigur blockerar den sikten i bildytans mitt, endast tankens och fantasins kraft kan ge oss någon vägledning till vilken hemlighet, eller vilka svar, den egentligen döljer.

I någon mening uttrycker verket en slags tillblivelsens metamorfos, en människa föds och kultiveras. Tidens gång och årstidernas cykliska förlopp tjänar här som symboler för en människas utveckling och kanske naiva försök att se sig själv bli till. Liksom symboler för makrokosmiska cykler, som hela civilisationers uppgång och fall.

Filmens narrativitet leds av figurer som utför olika handlingar. Någon bryter med sitt ursprung genom att hugga sönder sig själv, någon kontrollerar sin omgivning med taggtråd, några utför bokbål, en armé gör intrång, några flyr, andra ber – någon försöker såga av den gren som han sitter på. I en lång serie av handlingar ställs frågor och formuleras reflektioner kring det mänskliga och det naturliga. Om att människans villkor egentligen inte skiljer sig från andra naturvarelsers.

Uppsala konstmuseum visade en stor och uppmärksammad utställning med Gustaf Broms tidigare verk år 2009. Man kan säga att utställningen sammanfattade 20 års undersökande och reflekterande. Två mycket starka delar utgjordes av verken A Walking Piece (2005 – 2008) och The Sitting (2007). A Walking Piece är en dagbok som presenterades i videoform. Den handlade om en vandring som konstnärer och hans partner gjorde mellan Örbyhus i Norduppland och Odessa vid Svarta havet. Verket beskrev hur Gustaf Broms medvetande och organism påverkades av vandringen och av omgivningen under en längre tid. The Sitting är ett tvådelat videoverk där konstnären har filmats mediterande på två platser under ett helt års tid. Den ena platsen är en urban miljö, Stockholms centralstation, den andra är en plats i naturen. Filmen visar hur han och omgivningen förändras dag för dag under årstidernas cykliska förändring. Tidens förlopp är här komplexa; cykliska och processuella samtidigt.

Gustaf Broms konst och konstnärskap liknar ingen annans. Han har en reflekterande, berättande och okritisk blick i allt sitt skapande. Han är högaktuell i internationella sammanhang, framförallt med sina unika performanceverk.

ELISABETH FAGERSTEDT, museichef/curator